📄 Det psykodynamiska perspektivet

📄 Det psykodynamiska perspektivet

Det psykodynamiska perspektivet har sitt ursprung i början av 1900-talet genom den österrikiske läkaren Sigmund Freud. Hans idéer om det omedvetna, barndomens betydelse och inre konflikter kom att revolutionera förståelsen av människans psyke. Även om mycket av Freuds teorier har omformulerats, lever de psykodynamiska tankegångarna kvar – både inom terapi och i hur vi förstår psykisk ohälsa.

I detta synsätt ses psykiska symtom som uttryck för inre konflikter och omedvetna processer. Det kan handla om förbjudna känslor, ouppfyllda behov, olösta barndomserfarenheter eller bristande anknytning. Istället för att enbart lindra symtom försöker man förstå deras psykologiska innebörd: Vad vill symtomen säga?

Inre konflikter och försvarsmekanismer

Centralt i det psykodynamiska perspektivet är idén att människan ofta bär på känslor som är svåra att hantera. För att skydda sig utvecklar individen försvarsmekanismer, som t.ex. förnekelse, bortträngning, rationalisering eller projicering.

En person som upplevt emotionell försummelse i barndomen kan till exempel ha svårt att lita på andra i vuxen ålder, även om det inte sker medvetet. Det omedvetna påverkar alltså både tankar, relationer och självbild.

Personlighetens uppbyggnad enligt Freud

Freud delade in personligheten i tre delar: Detet, Jaget och Överjaget.

• Detet står för drifter, önskningar och impulser.

• Jaget är den medvetna delen som medlar mellan detet och verkligheten.

• Överjaget representerar samvete, normer och moral.

Balansen mellan dessa tre delar påverkar hur en person mår psykiskt. Om detet är starkt kan impulsivitet uppstå. Om överjaget dominerar kan individen bli självkritisk och hämnad. Jagets uppgift är att hantera dessa krafter på ett sätt som fungerar i vardagen.

Psykoterapi och bearbetning

Behandling enligt det psykodynamiska perspektivet sker ofta genom samtalsterapi. I terapin försöker man förstå vad som döljer sig bakom symtomen, sätta ord på känslor och bearbeta tidigare erfarenheter. Det kräver tid, tillit och terapeutisk närvaro.

Men även i vardaglig vård kan man arbeta psykodynamiskt – till exempel genom att lyssna aktivt, skapa trygghet och visa tålamod inför reaktioner som inte alltid är rationella.

Fallet Tom

Tom är 45 år och söker hjälp för återkommande panikattacker. Han har försökt medicinera men utan större effekt. Under samtal framkommer att han växt upp med en känslomässigt frånvarande pappa och en kontrollerande mamma. Tom beskriver ofta sig själv som “till lags” och har svårt att uttrycka ilska.

Vidare samtal med personal visar att Toms ångest ofta triggas när han upplever att han svikit någon. Vården föreslår kontakt med en psykodynamisk terapeut, samtidigt som undersköterskor i det dagliga mötet arbetar med att bekräfta Toms känslor och skapa en tillitsfull miljö.

    💭 Vad händer i bemötandet när vi stannar upp och undrar vad en persons symtom egentligen vill uttrycka – snarare än att snabbt försöka ta bort dem?