📄 Fallbeskrivning: Johan och vägen till självständighet

Johan är 29 år och har sedan tonåren levt med schizoaffektivt syndrom, en sjukdom som innebär symtom från både schizofreni och bipolär sjukdom. Under perioder mår han bra och kan leva ett relativt självständigt liv, men han har också återkommande episoder med hallucinationer, vanföreställningar och djupa depressioner.

Efter flera år av instabilt boende och upprepade inläggningar på psykiatrisk avdelning börjar Johan, med rätt stöd, att hitta en väg mot ett mer självständigt liv. Här får vi följa hur psykiatrins resurser, socialt stöd och insatser från undersköterskor bidrar till hans återhämtning.

Bakgrund – en uppväxt präglad av psykisk ohälsa

Johan växte upp i en liten stad och hade tidigt svårt att hänga med i skolan. I tonåren började han dra sig undan, fick svårt med sociala relationer och upplevde ofta att andra kunde höra hans tankar. När han var 19 år fick han sin första psykos och blev inlagd på en psykiatrisk avdelning. Diagnosen schizoaffektivt syndrom ställdes, och han fick medicinering.

Efter utskrivningen flyttade han hem till sina föräldrar, men han hade svårt att sköta vardagen och medicineringen. Han blev deprimerad, började självmedicinera med alkohol och drog sig undan ännu mer. Föräldrarna var oroliga men visste inte hur de skulle hjälpa honom.

Akutpsykiatrin och första kontakten med vården

När Johan var 23 år fick han en ny psykos och blev inlagd igen. Den här gången blev han erbjuden boendestöd efter utskrivningen, men han tackade nej – han ville klara sig själv.

Efter några månader försämrades hans mående igen. Han slutade ta sin medicin och blev paranoid. Han trodde att socialtjänsten och vårdpersonalen försökte kontrollera honom, och han blev alltmer isolerad.

Till slut gjorde föräldrarna en orosanmälan till socialtjänsten, och han blev återigen inlagd på psykiatrin. Vid denna inläggning insåg Johan att han behövde stöd för att klara sig själv.

Samverkan för att hitta rätt stöd

Vid utskrivningen denna gång hölls en samordnad vårdplanering där flera yrkesgrupper deltog:

✔ Psykiatrisk sjuksköterska – Ansvarade för hans medicinering och uppföljning.
✔ Biståndshandläggare – Gjorde en behovsbedömning och beviljade stödboende och daglig verksamhet.
✔ Boendestödjare – Stöttade honom i vardagsrutiner som matlagning, ekonomi och sociala aktiviteter.
✔ Undersköterskor på stödboendet – Fanns på plats för att ge stöd i hans dagliga liv.
✔ Arbetsterapeut – Hjälpte honom att skapa strategier för att hantera stress och strukturera sin vardag.

Steg mot självständighet

Efter inläggningen fick Johan en plats på ett stödboende. Här hade han personal tillgänglig, men han fick också möjlighet att öva på att sköta sig själv. Undersköterskorna hjälpte honom att:

✔ Skapa rutiner för att ta sin medicin och följa sina läkarbesök.
✔ Handla och laga mat för att bli mer självständig.
✔ Delta i sociala aktiviteter för att motverka isolering.
✔ Få ekonomiskt stöd genom att hjälpa honom med ansökningar till Försäkringskassan.

Exempel:
Emma, en undersköterska på stödboendet, märkte att Johan hade svårt att gå upp på morgonen och ta sin medicin. Hon föreslog att de skulle göra en tydlig plan, där han satte alarm på sin telefon och checkade in med personalen varje morgon. Efter några veckor började han klara det själv.

Vägen till arbete och eget boende

Efter ett år på stödboendet kände Johan att han ville testa att bo mer självständigt. Han fick flytta till en träningslägenhet, där han fortfarande hade tillgång till boendestöd men behövde ta större ansvar själv.

Samtidigt började han delta i arbetsrehabilitering, där han fick arbetsträna på ett socialt företag. Han trivdes och kände att han började få tillbaka sitt självförtroende.

✔ Han lärde sig att hantera stress genom tekniker han fått från sin arbetsterapeut.
✔ Han fick stöd från sin boendestödjare att hantera myndighetskontakter och räkningar.
✔ Han började känna sig mer självständig och trygg i vardagen.

Exempel:
Johan ville börja arbeta men var osäker på vad han klarade. Undersköterskan på stödboendet hjälpte honom att kontakta Arbetsförmedlingen, där han fick en praktikplats på en secondhandbutik. Efter några månader blev han erbjuden en anställning på 50 %.

Johan idag – ett liv med stöd men på egna villkor

Idag bor Johan i en egen lägenhet med boendestöd en gång i veckan. Han arbetar deltid och har lärt sig att hantera sin sjukdom bättre. Han vet att han kan få stöd om han behöver det, men han känner sig mer självständig än på många år.

✔ Tar sin medicin regelbundet och har kontakt med psykiatrin vid behov.
✔ Har en fast daglig rutin med arbete och fritidsaktiviteter.
✔ Har bättre sociala relationer och umgås med familj och vänner.

Han säger själv:
"Jag trodde aldrig att jag skulle klara att bo själv eller ha ett jobb. Men jag har fått stöd att bygga upp mitt liv igen. Jag vet att jag fortfarande har mina svåra perioder, men nu känner jag att jag har en plan och människor jag kan vända mig till."

Undersköterskans roll i fall som Johans

Undersköterskor spelar en avgörande roll i återhämtningsprocessen för personer som Johan. Genom att ge praktiskt stöd, trygghet och motivation hjälper de patienter att ta steg mot ett självständigt liv.

Undersköterskans uppgifter kan inkludera:

✔ Skapa individanpassade strategier för att klara vardagen.
✔ Hjälpa till med struktur, rutiner och målsättning.
✔ Stödja patienten i att delta i aktiviteter och sociala sammanhang.
✔ Fungera som en länk mellan patienten och vården/socialtjänsten.

Undersköterskor gör ofta det "lilla extra" som kan ha en stor betydelse för patientens livskvalitet.