📄 Lagar som bygger på frivillighet – patientens rätt att bestämma

Psykiatrisk vård har genom historien präglats av en konflikt mellan självbestämmande och samhällets ansvar att ge vård. Tidigare låg makten helt hos läkaren – patienten hade inget val. Idag är situationen annorlunda. Frivillighet är en av de viktigaste principerna inom modern psykiatrisk vård.

En patient med psykisk ohälsa har i regel rätt att själv bestämma om den vill ha vård, vilken behandling den vill ha och vilket stöd den vill ta emot. Men vad händer när en person säger nej till hjälp, trots att den uppenbart lider? Ska samhället ingripa eller acceptera personens val?

Frivillig psykiatrisk vård styrs av flera lagar, där Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), Socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är de viktigaste. De formar grunden för psykiatrins vardag – men också de svårigheter som kan uppstå när en person tackar nej till vård och stöd.

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – Rätten till vård, men inte skyldigheten att ta emot den

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, 2017:30) slår fast att vården i Sverige ska vara jämlik och ges med respekt för patientens självbestämmande.

Det innebär att:
✔ Vården ska vara frivillig – ingen ska tvingas ta emot vård om det inte finns lagligt stöd för det (som vid tvångsvård).
✔ Patienten ska ha rätt att fatta egna beslut, även om vårdpersonalen tycker annorlunda.
✔ Delaktighet är en central princip – vårdpersonal ska samråda med patienten om behandling.

Men vad händer när en patient tackar nej till behandling som vården anser nödvändig? Om en patient med svår depression inte vill ha hjälp – ska vården då respektera det valet, eller borde de försöka påverka?

Exempel:
David, 32 år, har svår ångest och självskadetankar men vill inte ta medicin. Hans läkare och sjuksköterska försöker motivera honom, men enligt HSL har han rätt att säga nej. Personalen oroar sig för att han kommer att må sämre, men utan lagligt stöd kan de inte tvinga honom att ta sin medicin.

Frivillighet kan ibland skapa svåra dilemman. Att respektera självbestämmande betyder inte alltid att det blir lättare för patienten.

Socialtjänstlagen (SoL) – Stöd för att klara vardagen

Psykisk ohälsa handlar inte bara om medicinsk behandling – många personer behöver stöd i sin vardag för att kunna leva ett fungerande liv. Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) reglerar hur kommunen ska hjälpa personer med psykiska sjukdomar genom insatser som:

✔ Boendestöd – Hjälp i hemmet med rutiner, inköp och hygien.
✔ Ekonomiskt bistånd – För den som har svårt att försörja sig.
✔ Kontaktperson – För att bryta social isolering.

Till skillnad från sjukvård, där behandlingen ofta erbjuds i en vårdmiljö, handlar SoL-insatser ofta om att stötta personer i sitt eget hem och i samhället.

Men även här gäller frivillighetsprincipen. Om en person inte vill ha hjälp, kan inte kommunen tvinga den.

Exempel:
Anna, 54 år, har bipolär sjukdom och får boendestöd en gång i veckan. Efter en längre period av stabilitet säger hon upp stödet. Socialtjänsten oroar sig för att hon ska få ett återfall, men eftersom stödet bygger på frivillighet kan de inte tvinga henne att fortsätta.

Här blir en svår fråga tydlig: Hur kan samhället skydda individer som riskerar att fara illa, utan att inskränka deras självbestämmande?

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) – När vardagen kräver mer stöd

För vissa personer räcker inte de vanliga insatserna enligt SoL. Om en psykisk sjukdom leder till en varaktig funktionsnedsättning kan en person ha rätt till stöd enligt LSS (1993:387).

LSS ger rätt till bland annat:
✔ Personlig assistans – För personer som behöver hjälp med grundläggande behov.
✔ Ledsagarservice – Stöd för att kunna delta i samhället.
✔ Daglig verksamhet – För personer som inte kan arbeta på den vanliga arbetsmarknaden.

Men även här gäller frivillighet. Ingen kan tvingas att ta emot insatser via LSS, även om behovet finns.

Exempel:
Ali, 28 år, har autism och schizofreni och har svårt att klara sin vardag. Han beviljas daglig verksamhet och boendestöd enligt LSS, men efter några månader säger han nej till fortsatt stöd. Socialtjänsten försöker motivera honom, men kan inte tvinga honom att delta.

Frivillighetens princip gör att människor själva får bestämma över sina liv. Men i vissa fall kan det innebära att personer inte får den hjälp de egentligen behöver.

Eftertanke

Lagarna som bygger på frivillighet är viktiga eftersom de värnar individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Psykisk sjukdom betyder inte automatiskt att en person saknar förmåga att fatta egna beslut, och vården ska respektera detta.

Men samtidigt finns en gråzon där en persons beslut kan leda till lidande och försämring. Att frivilligt tacka nej till hjälp kan i vissa fall få katastrofala konsekvenser.

Hur hanterar vi detta dilemma? När ska vård och socialtjänst backa och låta individen välja själv, och när bör de ingripa mer aktivt?

Frivillighetens princip är grunden i psykiatrisk vård, men den skapar också några av de mest svårlösta etiska frågorna.