📄 Lagar som bygger på tvång – när patienten inte kan bestämma själv

Psykiatrisk vård bygger på frivillighet, men i vissa fall har samhället ett ansvar att ingripa. När en person med allvarlig psykisk sjukdom saknar sjukdomsinsikt, utgör en fara för sig själv eller andra, eller är i ett livshotande missbruk, kan tvångsvård bli nödvändigt.

Tvångsvård är en av de mest kontroversiella delarna av psykiatrin. När ska samhället ha rätt att bestämma över en individ som själv säger nej till vård? Det är en balansgång mellan rätten till självbestämmande och behovet av att skydda liv och hälsa.

I Sverige finns flera lagar som reglerar tvångsåtgärder inom psykiatrin och missbruksvården:
✔ Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) – När en person behöver psykiatrisk vård men motsätter sig den.
✔ Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) – Tvångsvård för personer som begått brott under påverkan av psykisk sjukdom.
✔ Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) – Tvångsvård för personer med livshotande missbruk.
✔ Lagen om vård av unga (LVU) – När barn och unga kan omhändertas för psykiatrisk vård eller sociala insatser.

Dessa lagar innebär att personer kan bli omhändertagna mot sin vilja, hållas inlåsta och få behandling som de själva motsätter sig. Frågan är: Var går gränsen mellan nödvändig vård och kränkning av mänskliga rättigheter?

Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) – När frivillig vård inte är möjlig

LPT (1991:1128) är den mest använda tvångslagen inom psykiatrin. Den tillämpas när en person har en allvarlig psykisk störning och inte går med på att vårdas frivilligt.

Tre kriterier måste vara uppfyllda för att LPT ska kunna användas:
✔ Patienten har en allvarlig psykisk störning (exempelvis psykos, svår depression med suicidrisk eller schizofreni).
✔ Patienten behöver psykiatrisk heldygnsvård och kan inte få lika god hjälp på annat sätt.
✔ Patienten motsätter sig vården eller kan inte ta ställning till den på grund av sitt tillstånd.

LPT innebär att patienten kan bli tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning. Patienten kan också tvångsmedicineras om läkaren anser att det är nödvändigt.

Exempel:
Erik, 38 år, har schizofreni och hör röster som säger åt honom att sluta äta. Han har gått ner mycket i vikt och är svårt undernärd. Han förstår inte att han är sjuk och vägrar behandling. Läkaren bedömer att han uppfyller kriterierna för LPT och han blir inlagd på en psykiatrisk avdelning mot sin vilja.

Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) – När psykisk sjukdom leder till brott

LRV (1991:1129) gäller personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Istället för fängelse kan dessa personer dömas till rättspsykiatrisk vård.

Det finns två former av rättspsykiatrisk vård:
✔ Med särskild utskrivningsprövning – Patienten får inte skrivas ut utan beslut från Förvaltningsrätten.
✔ Utan särskild utskrivningsprövning – Patienten kan skrivas ut när läkaren bedömer att vården inte längre behövs.

Rättspsykiatrisk vård kan innebära långvarig inlåsning, även för lindriga brott, eftersom det medicinska tillståndet avgör vårdtiden – inte brottets allvar.

Exempel:
Sara, 26 år, har en svår psykos och skadar en främling på tunnelbanan. Hon grips av polis, men vid en rättspsykiatrisk utredning bedöms hon vara allvarligt psykiskt sjuk vid gärningen. Istället för fängelse döms hon till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) – När missbruket är livshotande

LVM (1988:870) gör det möjligt att omhänderta personer med allvarligt missbruk av alkohol, narkotika eller lösningsmedel om de är i omedelbar livsfara.

Tre kriterier måste vara uppfyllda:
✔ Personen har ett dokumenterat och allvarligt missbruk.
✔ Missbruket innebär allvarlig fara för hälsan eller livet.
✔ Personen är inte mottaglig för frivillig vård.

LVM används när socialtjänsten bedömer att frivilliga insatser inte fungerar och att personen riskerar att dö utan vård.

Exempel:
Daniel, 45 år, har ett svårt heroinmissbruk. Han har fått erbjudanden om frivillig behandling men tackat nej. Hans kropp är i mycket dåligt skick, och han har nyligen haft flera överdoser. Socialtjänsten ansöker om LVM, och han placeras på ett låst behandlingshem i tre månader.

Lagen om vård av unga (LVU) – När barn och unga behöver skydd

LVU (1990:52) ger socialtjänsten rätt att omhänderta barn och unga upp till 20 år som far illa och inte kan skyddas på annat sätt.

LVU kan användas om:
✔ Barnet/den unga utsätter sig själv för allvarlig fara, till exempel genom grovt självskadebeteende, missbruk eller kriminalitet.
✔ Föräldrarna utsätter barnet för allvarlig omsorgsbrist, exempelvis genom misshandel eller psykisk sjukdom.

Exempel:
Emma, 14 år, har svåra psykiska problem och skadar sig själv allvarligt. Hon rymmer från hemmet och vägrar ta emot vård. Efter flera akutinläggningar beslutar socialtjänsten att omhänderta henne enligt LVU och placera henne på ett behandlingshem.

Eftertanke

Tvångsvård är en av psykiatrins svåraste frågor. När ska samhället ha rätt att bestämma över en individ?

För en person i en psykos eller i livshotande missbruk kan tvångsvård rädda liv. Samtidigt kan det vara en traumatisk upplevelse att bli inlåst, tvångsmedicinerad och fråntagen sin frihet.

Det är en svår balansgång. För mycket tvång kan innebära övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter. För lite ingripande kan innebära att människor far illa eller dör i onödan.

Hur hittar vi en väg där vi respekterar individens rättigheter, samtidigt som vi säkerställer att de som är i akut behov av vård får den hjälp de behöver?