📄 Att förstå psykiska sjukdomar

Psykiska sjukdomar påverkar människans sätt att tänka, känna, uppleva och tolka verkligheten. Tankar, känslor och upplevelser kan förändras så mycket att förmågan att fungera i vardagen påverkas. Hos vissa märks symtomen tydligt och diagnos kan ställas utifrån fastställda kriterier, medan andra upplever mer subtila men ändå förlamande förändringar i vardagslivet.

När sjukdomen påverkar förmågan att arbeta, studera, delta i samhällslivet eller sköta det dagliga livet uppstår ett psykiskt funktionshinder. Det innebär inte bara lidande, utan också risk för social isolering och nedsatt självständighet.

Vid psykisk sjukdom är det avgörande att vården utformas efter vetenskap och beprövad erfarenhet – det vill säga evidensbaserad behandling. Detta innebär att insatserna ska bygga på forskning, professionell kunskap och individens egna erfarenheter. Inom psykiatrin kombineras ofta terapi och läkemedel, men även bemötandet från vårdpersonal och samhälle spelar en avgörande roll. Empati, respekt och trygghet är lika viktiga som den medicinska behandlingen.

Psykiska sjukdomar kan delas in i många olika grupper och svårighetsgrader. Ibland talar man om tyngre psykiska sjukdomar – tillstånd som kräver omfattande vård, ofta under lång tid, till exempel schizofreni, bipolär sjukdom och svåra personlighetsstörningar. Men även så kallade lättare psykiska sjukdomar, som depression eller ångestsyndrom, kan innebära djupgående lidande och allvarliga konsekvenser för individen och de närstående.

Att ställa diagnos

För att behandling och omvårdnad ska bli rättvis, säker och professionell behöver diagnosen ställas på ett systematiskt och evidensbaserat sätt. Diagnosen är ett verktyg – inte en etikett – och används för att förstå sjukdomen, välja behandling och följa upp resultat. Samtidigt måste varje patients individuella upplevelse respekteras. Två personer med samma diagnos kan uppleva sina symtom på helt olika sätt.

Bedömningen inleds med en medicinsk och psykiatrisk utredning. Läkaren undersöker patienten och försöker skapa en helhetsbild av symtomen, utesluter somatiska orsaker (till exempel infektioner eller ämnesomsättningsrubbningar) samt bedömer eventuell påverkan av droger eller läkemedel. Det görs genom ett strukturerat samtal, observationer och ibland tester.

Läkaren observerar bland annat:

• Allmäntillstånd och beteende

• Motorik, mimik och kroppsrörelser

• Medvetandegrad och orienteringsförmåga

• Uppmärksamhet, minne och tankeförmåga

• Kontaktförmåga och kommunikativ stil

• Stämningsläge och känslomässig ton

• Eventuella hallucinationer, vanföreställningar eller beteendestörningar

• Grad av sjukdomsinsikt.

Bedömningen kompletteras ofta med skattningsskalor och formulär för att få en mer objektiv bild.

Diagnossystem

Två internationella system används inom psykiatrin:

• ICD (International Classification of Diseases) – utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO).
  ICD används för att diagnosticera både psykiska och fysiska sjukdomar. Den senaste versionen, ICD-11, är digital, globalt anpassad och uppdateras fortlöpande i takt med ny forskning.

• DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) – utvecklat i USA av American Psychiatric Association (APA).
  DSM fungerar som en omfattande handbok för psykiatriker över hela världen. Den beskriver diagnoser, symtom och kriterier i detalj och utgår från ett helhetsperspektiv på individen – biologiskt, socialt och psykologiskt. DSM-5 (den senaste utgåvan) betonar vikten av att förstå hela människans livssituation från barndom till ålderdom.

Båda systemen syftar till att skapa gemensamma definitioner och därmed öka kvaliteten och rättssäkerheten i diagnostiseringen.

Skattningsskalor och strukturerade bedömningar

Förutom samtal och observationer används ett stort antal skattningsskalor inom psykiatrin. Dessa hjälper personalen att identifiera symtom, bedöma svårighetsgrad, följa sjukdomsförloppet och utvärdera behandlingseffekt.

Exempel på vanliga skattningsverktyg:

• MINI / MINI-KID (Mini International Neuropsychiatric Interview) – en kort intervju för att identifiera psykiska sjukdomar hos vuxna respektive barn och unga.

• ISAS (Inventory of Statements about Self-Injury) – fångar upp självskadebeteende.

• DSHI-9 – svensk, förkortad version av Deliberate Self-Harm Inventory.

• SCID-II – fördjupad intervju för personlighetsdiagnostik.

• MDQ (Mood Disorder Questionnaire) – kartlägger symtom vid bipolär sjukdom.

• AUDIT (Alcohol Use Disorders Identification Test) – används för att identifiera riskbruk och missbruk av alkohol.

• SIS (Suicide Intention Scale) – stöd för att bedöma suicidrisk.

• PANSS (Positive and Negative Syndrome Scale) – används vid psykotiska tillstånd, särskilt när samtal inte är möjliga.

För att dessa verktyg ska ge tillförlitliga resultat krävs utbildad personal och god kommunikation. Den professionella tolkningen är avgörande, liksom förmågan att skapa tillit och trygghet under samtalet.

Omvårdnadsperspektivet

För undersköterskan handlar arbetet med psykiskt sjuka patienter om att se människan bakom diagnosen. Det innebär att vara närvarande, observant och empatisk. Det är viktigt att förstå att symtomen inte är personens vilja – utan uttryck för en sjukdom.

Omvårdnadsarbetet omfattar:

• att observera förändringar i beteende, sömn, aptit och kommunikation

• att dokumentera observationer korrekt och sakligt

• att bidra till trygghet och struktur i miljön

• att främja återhämtning genom stöd i vardagliga rutiner och egenvård.

Bemötandet ska alltid präglas av respekt, tålamod och professionalism. Det är ofta i det lilla – ett lyssnande öra, ett tryggt kroppsspråk eller en bekräftande blick – som förtroendet växer.

💭 Reflektionsfråga:
Vilken roll spelar bemötande och trygghet när en person genomgår psykiatrisk utredning, och hur kan undersköterskan bidra till att skapa förtroende i den processen?