📄 Borderline – emotionell instabilitet och bemötande

Borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS), är den vanligaste formen av personlighetssyndrom inom psykiatrin. Diagnosen tillhör kluster B, där känslomässig instabilitet, impulsivitet och intensiva relationer är centrala kännetecken. Personer med borderline lever ofta i ett känslomässigt kaos – de svänger snabbt mellan stark glädje och djup förtvivlan, mellan tillit och rädsla, mellan närhet och avstånd.

Sjukdomen påverkar hela livssituationen. Många beskriver en tomhetskänsla, svårigheter att veta vem man är och en ständig oro för att bli övergiven. Relationer präglas ofta av starka bindningar som snabbt vänder till avstånd eller konflikt. Självbilden är instabil och växlar mellan självförakt och överdrivet självförtroende.

Vanliga symtom är:

• ständigt närvarande ångest och depressiva perioder

• kraftiga humörsvängningar

• impulsivitet, särskilt när det gäller pengar, mat, sexualitet eller relationer

• tvångstankar, fobier och hypokondriska föreställningar

• självskadande beteende och suicidala handlingar

• stark rädsla för avvisning eller separation

• svårigheter att hantera motgångar eller kritik

• problem med att reglera känslor och impulser.

Personer med borderline har i regel intakt verklighetsuppfattning, men kan tillfälligt hamna i så kallade mikropsykoser – korta episoder av overklighetskänsla eller förvrängd perception under stark stress.

Ett kännetecken för diagnosen är användningen av primära försvarsmekanismer, bland annat:

• Splitting: världen delas i svart eller vitt, gott eller ont. Människor upplevs som helt bra eller helt dåliga, utan nyanser.

• Projektion: egenskaper eller känslor som är svåra att acceptera hos sig själv tillskrivs andra.

• Projektiv identifikation: individen överför sina känslor till någon annan, som om den andre ska bära dem.

• Förnekande: obehagliga tankar eller situationer hålls utanför medvetandet.

För vårdpersonal kan dessa mekanismer väcka frustration eller maktlöshet. Därför krävs god självkännedom för att inte reagera personligt på patientens beteende. Att förstå att de starka känsloyttringarna är symtom på sjukdomen är avgörande för ett professionellt bemötande.

Behandlingen av borderline är långsiktig och kräver ett nära samarbete mellan patient och vårdteam. Den mest evidensbaserade terapiformen är dialektisk beteendeterapi (DBT). DBT fokuserar på att lära individen hantera känslor, stå ut i kriser och utveckla medveten närvaro (mindfulness). Målet är att skapa balans mellan acceptans och förändring.

Vid svår ångest kan läkemedel användas under kortare perioder, men ångestdämpande medel ges restriktivt på grund av risken för beroende. Antidepressiva eller stämningsstabiliserande läkemedel kan prövas vid samsjuklighet.

Omvårdnaden bygger på att skapa struktur, tydlighet och förutsägbarhet. Den emotionellt instabila personen behöver fasta ramar och tydliga gränser för att känna trygghet. Samtidigt krävs värme, empati och respekt. Det är viktigt att vårdaren visar stabilitet även när patienten växlar i humör eller testar gränser.

Vårdaren behöver:

• bemöta varje individ med respekt och lugn

• lyssna aktivt och bekräfta känslor utan att förstärka destruktiva beteenden

• sätta tydliga men vänliga gränser

• handleda individen genom ångest och affektutbrott

• ge positiv feedback vid små framsteg

• fungera som en trygg förebild i socialt beteende.

I återhämtningsarbetet är egenvård centralt. Det handlar om att etablera rutiner för sömn, kost och motion, att lära sig identifiera stressfaktorer och att använda strategier som minskar spänning, exempelvis mindfulness, avslappning eller yoga.

Målet med behandlingen är inte att helt förändra personligheten, utan att minska lidandet och öka förmågan att leva ett stabilt liv. När individen får stöd att förstå och hantera sina känslor ökar självrespekten och tryggheten i relationer.

💭 Reflektionsfråga:
Vilka utmaningar kan uppstå för vårdpersonal som arbetar med personer med emotionellt instabil personlighet, och hur kan man som undersköterska bevara sin egen professionalitet och balans i mötet?