📄 Psykotiska symtom och psykoser – kortvariga och långvariga former

En psykos innebär att individen tillfälligt tappar förmågan att uppfatta verkligheten som den är. Tankar, sinnesintryck och känslor blandas samman på ett sätt som gör världen svår att tolka. Det som är verkligt och det som upplevs kan inte längre skiljas åt. För den som drabbas är upplevelsen skrämmande, förvirrande och ofta utmattande.

Psykoser debuterar vanligen i 18–40-årsåldern och kan ha olika förlopp. Ungefär en tredjedel av de som insjuknar blir helt återställda, en tredjedel får återkommande skov, och en tredjedel utvecklar ett långvarigt tillstånd med bestående funktionsnedsättning.

Vanliga symtom vid psykos

• Hallucinationer: sinnesupplevelser utan yttre stimuli, oftast hörselhallucinationer (röster) men även syn-, lukt- eller känselupplevelser kan förekomma.

• Vanföreställningar: felaktiga föreställningar om sig själv eller omvärlden, ofta kopplade till rädsla, kontroll eller förföljelse.

• Störd tankeverksamhet: svårt att tänka sammanhängande, tankestopp eller osammanhängande tal.

• Kognitiva störningar: bristande koncentration, nedsatt minne och svårigheter att ta till sig information.

• Beteendeförändringar: social isolering, rastlöshet, förvirring eller aggressivitet.

• Bristande sjukdomsinsikt: individen uppfattar inte själv att något är fel.

Orsaker och utlösande faktorer

Psykoser kan utlösas av flera olika orsaker – biologiska, psykologiska eller sociala. Vissa får sin första psykos efter en traumatisk upplevelse, långvarig stress eller sömnbrist. Hos andra kan den utlösas av droger, sjukdom eller ärftliga faktorer.

Vanliga former av psykos är:

• Reaktiv psykos: uppstår snabbt efter en stark påfrestning och går ofta över inom några veckor.

• Schizoaffektiv psykos: kombinerar psykotiska symtom med stämningssvängningar, till exempel mani eller depression.

• Drogrelaterad psykos: framkallas av droger eller alkohol och går i regel över när substansen lämnat kroppen.

Kortvarig psykos

Vid kortvarig psykos utvecklas symtomen hastigt, ofta inom några timmar eller dagar. Individen kan höra röster, känna sig förföljd eller se syner som inte finns. Under sjukdomsperioden saknas sjukdomsinsikt, men efteråt minns personen ofta fragmentariskt vad som hänt.

Tillfrisknandet sker vanligen inom några veckor, men återhämtningen kan ta längre tid. Den psykiska påfrestningen efteråt är stor, och behovet av stöd är därför omfattande. Att förstå och bearbeta upplevelserna är en viktig del av återhämtningsarbetet.

Behandlingen består främst av:

• Medicinsk behandling med antipsykotiska läkemedel (neuroleptika).

• Lugn och ro, trygg miljö och tydliga rutiner.

• Stöd från närstående, gärna med familjeutbildning och information.

Omvårdnaden fokuserar på att skapa stabilitet och trygghet. Vårdaren bör kommunicera tydligt, tala lugnt och vara konsekvent i sitt bemötande. Vardagliga rutiner som sömn, kost och aktivitet blir viktiga delar i återhämtningen.

Långvarig psykos

Vid långvariga psykoser kan symtomen kvarstå under längre tid, ibland livet ut. Personligheten kan gradvis förändras, och förmågan att tolka sociala signaler minskar. Vissa blir tillbakadragna, andra utvecklar misstänksamhet eller starka vanföreställningar.

Tidiga varningssignaler kan vara:

• ökande isolering och brist på energi

• överdrivet grubblande och känsla av overklighet

• ångest, irritabilitet och oförklarliga affektutbrott

• förändrad verklighetsuppfattning och kommunikationssvårigheter.

Vid dessa tillstånd krävs ofta kontinuerlig behandling och samordnade insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Stödet kan omfatta medicinering, samtalsterapi, social träning, boendestöd och rehabilitering.

Omvårdnaden innebär att:

• skapa en trygg miljö med struktur och förutsägbarhet

• ge stöd i att upprätthålla vardagsrutiner

• respektera individens upplevelser utan att bekräfta vanföreställningarna som sanna

• hjälpa till att formulera realistiska mål för återhämtning

• samverka med anhöriga och andra yrkesgrupper för kontinuitet.

Bemötandet ska präglas av respekt, tålamod och tydlighet. Att vårdaren förstår att symtomen är en del av sjukdomen – och inte uttryck för personlighet eller vilja – är centralt för att undvika konflikt och missförstånd.

💭 Reflektionsfråga:
Hur kan undersköterskan bidra till trygghet och struktur i vården av en person med psykotiska symtom, och på vilket sätt kan kommunikation anpassas för att minska oro och förvirring?