📄 Självskadebeteende – orsaker, behandling och omvårdnad

Att upprepade gånger medvetet skada sig själv kallas självskadebeteende. Det är en handling som ofta syftar till att lindra outhärdlig psykisk smärta, inte att avsluta livet. För många blir smärtan fysiskt konkret och därför lättare att hantera än den psykiska. Genom att tillfoga sig skada kan känslan av ångest eller tomhet tillfälligt minska.

Beteendet är vanligast hos ungdomar och unga vuxna, men kan förekomma i alla åldrar. Studier visar att cirka fem procent av svenska ungdomar någon gång har skadat sig själva. Självskadebeteende förekommer både bland flickor och pojkar, men i vissa åldrar (till exempel runt 14 år) är könsskillnaden liten. Forskning visar också ett samband mellan självskadebeteende, hetsätning och bulimi.

Självskadan kan ske genom att personen till exempel skär, bränner eller slår sig själv. Även beteenden som riskfylld sexualitet, svält, överdriven träning eller medvetet risktagande kan fungera som självdestruktiva uttryck.

Orsakerna är ofta komplexa. En del personer skadar sig för att ge uttryck åt starka känslor som inte går att formulera i ord, andra som ett rop på hjälp, ett sätt att återfå kontroll eller för att straffa sig själva. Direkt efter handlingen kan individen känna lättnad – men skuldkänslor och skam tar snart över, vilket förstärker den negativa spiralen.

Gemensamt för många är:

• höga krav på sig själva

• låg självkänsla och en känsla av värdelöshet

• svårigheter att uttrycka känslor på ett tryggt sätt

• återkommande självhat och skam.

Att förstå självskadebeteende handlar därför om att se bortom såret och fokusera på den inre smärtan. Det är inte själva handlingen som är kärnan, utan det psykiska lidande som ligger bakom.

Behandlingen inriktas på att minska lidandet, öka självrespekten och bygga fungerande strategier för att hantera känslor. Den metod som har starkast vetenskapligt stöd är DBT – dialektisk beteendeterapi. Den kombinerar individuell terapi med färdighetsträning i grupp och utbildning för föräldrar eller närstående. Fokus ligger på att hjälpa individen att hantera svåra känslor, utveckla självkontroll och hitta balans mellan acceptans och förändring.

Läkemedelsbehandling används ibland som stöd, särskilt vid samsjuklighet med depression, ångest eller psykotiska symtom. Det kan handla om:

• antidepressiva vid nedstämdhet

• neuroleptika vid vanföreställningar eller hallucinationer

• ångestdämpande vid oro

• sömnmedel vid svåra sömnstörningar.

För att behandlingen ska lyckas krävs att vårdaren bygger en trygg relation präglad av respekt och tillit. En undersköterska eller annan personal behöver våga se och tala om självskadan, utan att döma eller moralisera. Att lyssna och bekräfta är grundläggande – liksom att visa förståelse för lidandet, inte för handlingen.

Omvårdnaden bör fokusera på att skapa stabilitet och struktur i vardagen. Det handlar om att:

• visa respekt och tålamod

• uppmärksamma självdestruktiva mönster och reagera tidigt

• hjälpa personen att identifiera känslor och alternativa strategier

• ge positiv feedback vid små framsteg

• stärka rutiner för sömn, kost och fysisk aktivitet

• främja delaktighet i egenvården och återhämtningen.

Genom ett empatiskt bemötande kan vårdaren bidra till att bryta den destruktiva cirkeln. När individen upplever att någon verkligen ser och lyssnar minskar behovet att uttrycka smärta genom skada.

💭 Reflektionsfråga:
Vad betyder det i praktiken att skapa en trygg relation för en person som skadar sig själv, och hur kan små handlingar i vardagen bidra till att bygga den tilliten?