📄 Samordnade insatser och SIP

Samarbetet mellan olika vårdenheter är avgörande vid samsjuklighet. Personer som lever med både psykisk sjukdom och substansberoende behöver insatser från flera aktörer samtidigt, och det är viktigt att dessa insatser samordnas. Samverkan sker bäst genom gemensam vårdplanering i form av en samordnad individuell plan (SIP), där ansvaret tydligt fördelas mellan berörda verksamheter.

En samordnad plan gör det möjligt för olika behandlare och huvudmän att arbeta mot samma mål. När den psykiska sjukdomen och beroendet behandlas samtidigt och parallellt, ökar chanserna till återhämtning. Utan samordning finns risk att insatserna krockar eller uteblir. Det är därför viktigt att både hälso- och sjukvården och socialtjänsten samarbetar med individens behov i centrum.

I praktiken handlar detta om att behandlingen ska vara integrerad, det vill säga samordnad mellan professioner och vårdnivåer. En person som exempelvis får stöd för sitt beroende genom socialtjänsten och samtidigt har psykiatrisk kontakt inom regionen behöver en gemensam planering där alla är informerade och engagerade. Det krävs också att personalen har ett stödjande och pedagogiskt förhållningssätt. Det handlar inte enbart om att behandla sjukdomar, utan om att hjälpa individen att återfå struktur, trygghet och livskvalitet.

Behandlingen kan omfatta flera metoder samtidigt, som psykofarmakologisk behandling, kognitiv beteendeterapi (KBT) eller motiverande samtal (MI). Att kombinera psykologiska, medicinska och sociala insatser är ofta nödvändigt för att skapa stabilitet. Målen bör vara realistiska och utgå från individens aktuella förutsättningar – ibland handlar det inte om full nykterhet på en gång, utan om små steg mot drogfrihet och fungerande vardag.

För att nå långsiktiga resultat är det viktigt att de samordnade insatserna stärker individens livssituation. Ökad boendestabilitet och förbättrad livskvalitet är ofta förutsättningar för att lyckas med behandling. Samordningen kan därför omfatta:

• hjälp med försörjning och kontakter med myndigheter
• stöd för att hitta och behålla bostad
• hjälp att återknyta kontakt med familj och anhöriga
• stöd att hitta sysselsättning eller arbete
• hjälp att samordna kontakt med vård och psykiatri.

När vården fungerar på detta sätt kan individen få hjälp med både det psykiska måendet och beroendet samtidigt. Det ger bättre förutsättningar för att bryta destruktiva mönster och minska återfallsrisken.

Modeller som case management och den integrerade modellen ACT-case management (Assertive Community Treatment) har visat goda resultat i arbetet med samsjuklighet. De bygger på att en samordnare eller ett behandlingsteam tar ett gemensamt ansvar för individens vård och följer personen över tid. På så sätt undviks att individen ”faller mellan stolarna” när flera olika verksamheter är inblandade.

Enligt Socialstyrelsens senaste uppföljning (2023) har över 60 % av personer med samsjuklighet upplevt bristande samordning mellan vård och socialtjänst. Att utveckla strukturer för gemensam planering och kommunikation är därför en av de viktigaste faktorerna för förbättrad vårdkvalitet.

📊 Statistik:
Enligt Folkhälsomyndigheten (2024) lever omkring 200 000 personer i Sverige med både psykisk sjukdom och substansrelaterade problem. Brist på samordning är ett av de vanligaste hindren för återhämtning.

💭 Reflektionsfråga
Hur kan en samordnad individuell plan (SIP) bidra till att vården upplevs mer sammanhållen för en person med samsjuklighet?