Ohälsa och könstillhörighet

Könstillhörighet påverkar både hur människor uppfattar sig själva och hur de bemöts i samhället. Normer kring kön och identitet formas tidigt och styr ofta hur flickor, pojkar, kvinnor och män förväntas tänka, klä sig och agera. Dessa normer kan skapa trygghet och tillhörighet, men de kan också begränsa, särskilt för dem som inte känner igen sig i de traditionella könsrollerna.

Cisnormen – föreställningen om att alla är och ska vara överens om sitt biologiska kön och könsidentitet – genomsyrar mycket av det sociala livet. Personer vars identitet stämmer överens med det kön de tilldelades vid födseln kallas cispersoner. De som inte identifierar sig med det könet kan beskrivas som transpersoner. Bland dessa finns binära transpersoner, som identifierar sig som det motsatta könet, och ickebinära personer, som inte identifierar sig som vare sig man eller kvinna.

Forskning visar att transpersoner i Sverige i genomsnitt upplever sämre psykisk hälsa än cispersoner. Många beskriver symtom på ångest, depression och självskadebeteende, och ickebinära personer rapporterar ofta den högsta nivån av psykisk påfrestning. Diskriminering, osynliggörande och brist på förståelse i vården bidrar till ökad psykisk sårbarhet.

Att leva i ett samhälle där ens identitet inte accepteras kan leda till minskad självkänsla, oro och nedstämdhet. Fördomar och negativa attityder grundas ofta i okunskap eller rädsla inför det som upplevs som normbrytande. Därför har vårdpersonal, särskilt undersköterskor som möter människor i vardagen, en viktig roll i att skapa trygghet, respekt och bekräftelse.

📊 Fakta: Källa: Folkhälsomyndigheten, ”Transpersoners hälsa i Sverige”, 2024; Socialstyrelsen, ”Psykisk ohälsa och könsidentitet”, 2023.