Läkemedel som används för att minska oro, främja sömn och dämpa ångest hör till de mest använda inom psykiatrin. De kallas gemensamt för psykofarmaka men delas in i olika undergrupper utifrån sin huvudsakliga effekt:
Hypnotika – sömngivande läkemedel
Sedativa – lugnande läkemedel
Anxiolytika – ångestdämpande läkemedel
Gränsen mellan dessa grupper är flytande. Många preparat har överlappande effekter, vilket betyder att ett läkemedel som främst används som sömnmedel även kan ha ångestdämpande och muskelavslappnande verkan.
Sömngivande läkemedel (hypnotika) används vid tillfälliga eller långvariga sömnsvårigheter. De delas in i:
Insomningstabletter, som verkar snabbt (30–60 minuter) och under kort tid. Exempel: Sonata, Imovane och Melatonin. Melatonin är ett kroppseget hormon som styr dygnsrytmen och ibland behöver tillföras i extra doser.
Sömntabletter med längre effekt (6–12 timmar). Exempel: Propavan, som ofta ger dåsighet på morgonen.
Lugnande och ångestdämpande läkemedel verkar genom att förstärka signalsubstansen GABA i hjärnan, vilket dämpar nervsystemets aktivitet. Den mest kända läkemedelsgruppen här är bensodiazepiner. De används vid oro, ångest, muskelspänningar och ibland som stöd vid abstinensbehandling.
Vanliga bensodiazepiner är: Oxascand, Sobril, Stesolid, Temesta och Xanor.
Bensodiazepiner har flera effekter:
ångestdämpande
lugnande och muskelavslappnande
sömnfrämjande
kramplösande
De används med försiktighet eftersom kroppen snabbt utvecklar tolerans, vilket innebär att allt högre doser behövs för att uppnå samma effekt. Det finns också risk för beroende och abstinenssymtom vid plötsligt utsättande.
Abstinensbesvär kan yttra sig som oro, ångest, darrningar, svettningar, hjärtklappning och sömnproblem. Därför ska nedtrappning alltid ske gradvis under medicinsk kontroll.
Vanliga biverkningar vid användning av sömn- och lugnande läkemedel är:
trötthet och dåsighet
nedsatt koncentration och reaktionsförmåga
minnesstörningar
yrsel och balansproblem
nedsatt uppmärksamhet, särskilt hos äldre
För äldre patienter kan dessa läkemedel medföra ökad fallrisk och förvirringstillstånd, vilket gör att dosen ofta måste anpassas noggrant.
Undersköterskans roll vid behandling med dessa läkemedel är att observera patientens vakenhetsgrad, balans, sömnmönster och eventuella förändringar i beteende. Observationerna ska dokumenteras och rapporteras till ansvarig sjuksköterska eller läkare.
Omvårdnaden syftar till att skapa trygghet och främja naturliga sömnvanor. Läkemedel bör alltid ses som ett komplement – inte som en ersättning – för goda rutiner kring sömn, vila och återhämtning.
Det innebär att stödja patienten i att skapa balans mellan vila, aktivitet och trygg miljö, samt att bidra till lugn och kontinuitet i den dagliga vården.
💭 Reflektionsfråga:
Vilka risker finns vid behandling med sömngivande och lugnande läkemedel, och hur kan undersköterskan bidra till säker användning och naturlig återhämtning hos patienten?
Recommended Comments
Join the conversation
You are posting as a guest. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.