Stämningsstabiliserande läkemedel används främst vid bipolär sjukdom, där de motverkar kraftiga svängningar mellan mani och depression. Det mest kända och fortfarande mest använda preparatet är litium, som har varit grundpelare i behandlingen sedan 1950-talet.
Litium påverkar balansen av signalsubstanser i hjärnan, särskilt serotonin, noradrenalin och dopamin. Effekten märks efter några veckors behandling och bidrar till att utjämna humöret, minska intensiteten i känsloutbrott och förebygga återfall. Litium har även visat sig minska risken för självmord, vilket gör det till ett av de mest värdefulla läkemedlen inom psykiatrin.
Andra läkemedel med stämningsstabiliserande verkan är vissa antiepileptika, till exempel Valproat (Ergenyl), Karbamazepin (Tegretol) och Lamotrigin (Lamictal). Dessa används om litium inte tolereras eller om effekten är otillräcklig.
Behandling och övervakning
Litium har ett snävt terapeutiskt intervall, vilket betyder att gränsen mellan verksam och giftig dos är liten. Därför krävs regelbundna blodprovskontroller för att följa litiumhalten i blodet. Provtagningen görs i början av behandlingen varje vecka, därefter mer sällan när stabil nivå uppnåtts.
Tecken på för hög litiumhalt (litiumförgiftning) är:
illamående och kräkningar
kraftig törst och ökad urinmängd
darrningar, muskelryckningar eller koordinationssvårigheter
slöhet, förvirring eller medvetandepåverkan
Tillståndet är allvarligt och kräver omedelbar medicinsk bedömning. Patienten måste därför informeras noggrant om vikten av vätskebalans och att aldrig ändra dosen på egen hand.
Vätskebalans och livsstil
Litium utsöndras via njurarna, och vätskebalansen påverkar koncentrationen i blodet. Vätskebrist, feber, kräkningar, diarré eller vätskedrivande läkemedel kan snabbt leda till förhöjda nivåer. Patienten bör dricka tillräckligt, undvika saltfattig kost och kontakta vården vid sjukdom eller större förändringar i vätskeintaget.
Det är också viktigt att informera om att NSAID-preparat (t.ex. Ipren, Naproxen) och vissa blodtrycksmediciner kan höja litiumhalten i kroppen. Kombinationen ska därför undvikas eller ske under noggrann kontroll.
Biverkningar
De vanligaste biverkningarna är:
darrningar i händerna
lätt illamående eller ökad törst
viktökning och svullnadskänsla
ökad urinmängd
ibland påverkan på njur- och sköldkörtelfunktion vid långvarig behandling
Dessa symtom ska alltid följas upp med provtagning och bedömning av läkare.
Omvårdnad och undersköterskans roll
Undersköterskan har en viktig uppgift i att observera, dokumentera och rapportera förändringar som kan tyda på biverkningar eller vätskebrist. Det innebär att:
notera om patienten verkar ovanligt törstig eller trött
observera darrningar, balansproblem eller illamående
se till att vätskeintaget är tillräckligt, särskilt vid feber eller värme
påminna om regelbundna kontroller och blodprov.
Undersköterskan bidrar också till trygghet genom att skapa struktur i vardagen, uppmuntra till goda levnadsvanor och inge förtroende för behandlingen.
Litiumbehandling kräver långsiktighet, noggrannhet och samarbete mellan patient och vårdteam. När behandlingen fungerar väl kan den ge stabilitet, bättre livskvalitet och minskad risk för återfall.
💭 Reflektionsfråga:
Vilka observationer är viktiga vid behandling med litium, och hur kan undersköterskan bidra till att upptäcka tidiga tecken på vätskebrist eller litiumförgiftning?
Recommended Comments
Join the conversation
You are posting as a guest. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.