📄 Fallberättelse – Eva

Eva står i trapphuset och tvekar. Klumpen i magen har vuxit under vägen hem från skolan. Hon vill inte att kompisen Kristina ska följa med hem, inte idag. Först måste hon själv se hur det är därinne. Hon öppnar försiktigt dörren. En stickande lukt av gammalt, avlopp, alkohol och tobak möter henne. På soffan ligger hennes pappa i bara kalsonger, med tv:n på högsta volym.

Eva försöker få tag på fjärrkontrollen, men han rör sig inte. Ljudet dånar, och hon känner sig både arg och ledsen. Hon går till köket, gör några mackor till sig själv och sin lillasyster. Sedan ser hon på klockan. Var är mamma? Eva försöker ringa, men ingen svarar. Hon vet att ingen kommer att svara.

Det blir tyst i lägenheten. Hon sätter sig på golvet i hallen en stund och försöker andas lugnt, som för att hålla ihop. I skolan har lärarna börjat märka att något inte står rätt till, men Eva säger alltid att allt är bra. Hon vet inte hur hon skulle börja förklara.

Senare samma kväll sitter hon vid köksbordet. Mamman gråter och säger att hon inte orkar mer. Eva försöker prata, men när hon inte får svar lägger hon filten över mamman, lagar lite falukorv och makaroner och stänger av tv:n. Hon duschar snabbt, byter till pyjamas och lägger sig ovanpå sängen. Huvudet känns tungt.

Hon tänker: ”Om jag bråkade i skolan, skrek eller vägrade gå hem – skulle någon se mig då?”

Eva är ett av många barn som växer upp i familjer där psykisk ohälsa och missbruk finns. Hennes situation illustrerar den dubbla utsattheten: kärleken till föräldrarna blandas med skuld, oro och en känsla av osynlighet. För barn som Eva kan stödgrupper, samtal med trygga vuxna och kontakt med professionella vara skillnaden mellan att bära allt själv och att få hjälp att förstå att inget av det som händer är deras fel.

💭 Vilka roller växlar Eva mellan i sin vardag, och vilket stöd skulle kunna göra störst skillnad för henne?