Demenssjukdomar hos äldre

Demenssjukdomar hos äldre

Vad är demens?

Demens är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner och leder till en gradvis försämring av minne, språk, orienteringsförmåga och problemlösning. Sjukdomen påverkar också beteende och känsloliv, vilket kan göra vardagen svår både för den drabbade och för omgivningen. Demens är inte en normal del av åldrandet, utan orsakas av sjukliga förändringar i hjärnan.

Sjukdomen utvecklas långsamt och leder successivt till ökad funktionsnedsättning. Till en början kan symtomen vara svåra att skilja från naturligt åldrande, men med tiden blir det tydligt att personen får svårigheter att klara sin vardag självständigt. Vanliga tecken är minnesförlust, nedsatt språklig förmåga, svårigheter att planera och genomföra uppgifter samt förändringar i beteende och personlighet. Många personer med demens utvecklar även BPSD (Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demens), vilket kan innebära oro, aggressivitet, hallucinationer eller apati.

I senare stadier förloras även grundläggande motoriska funktioner, vilket kan leda till ofrivilliga rörelser som gripreflexen. Det innebär att personen instinktivt griper tag i föremål eller händer utan att medvetet kunna släppa taget. Gripreflexen, som är normal hos spädbarn men försvinner med åldern, kan alltså återkomma vid långt framskriden demens på grund av hjärnans fortskridande skador.

Förekomsten av demens ökar med stigande ålder. Ungefär 20 % av alla över 80 år har en demenssjukdom, och i Sverige lever omkring 150 000 personer med diagnosen. Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen och står för 60–70 % av fallen.

Demensens faser – hur sjukdomen utvecklas

Demenssjukdomar utvecklas gradvis, och symtomen förvärras med tiden. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre huvudfaser: begynnande demens, mild/medelsvår demens och svår demens.

Begynnande fas

I den tidiga fasen märks ofta diskreta förändringar som kan vara svåra att skilja från normalt åldrande. Minnesproblem är ett vanligt första tecken, särskilt när det gäller att komma ihåg ny information. Personen kan också uppleva svårigheter att hitta ord eller planera vardagliga aktiviteter. Ofta blir det tydligt för anhöriga att något är fel, men personen själv kan ha svårt att inse problemen.

Vanliga symtom i denna fas:

• Glömska, särskilt av nyss inträffade händelser.
• Svårigheter att hitta rätt ord i samtal.
• Försämrad orienteringsförmåga, t.ex. att gå vilse i bekanta miljöer.
• Minskad initiativförmåga och social tillbakadragenhet.

Mild/medelsvår fas

I denna fas blir symtomen tydligare och börjar påverka vardagen på ett mer genomgripande sätt. Personen kan ha svårigheter att hantera ekonomi, laga mat eller använda telefon och fjärrkontroller. Förmågan att förstå och uttrycka sig blir mer begränsad, och beteendeförändringar kan uppstå. Ibland kan hallucinationer eller misstänksamhet mot anhöriga utvecklas.

Vanliga symtom i denna fas:

• Svårigheter att klä sig eller sköta personlig hygien utan hjälp.
• Tidsuppfattningen försämras, personen kan ha svårt att veta vilken dag eller årstid det är.
• Förvirring kring personer – kan ha svårt att känna igen anhöriga.
• Beteendeförändringar, oro eller aggressivitet kan uppstå.
• Ökad fallrisk på grund av nedsatt balans och motorik.

Svår fas

I den svåra fasen är personen helt beroende av hjälp i vardagen. Talet blir kraftigt nedsatt eller försvinner helt, och personen kan ha svårt att känna igen sina närstående. Även grundläggande kroppsfunktioner, såsom sväljförmåga och rörelseförmåga, försämras. Många blir sängliggande och utvecklar komplikationer som undernäring, urinvägsinfektioner och trycksår.

Vanliga symtom i denna fas:

• Oförmåga att kommunicera verbalt.
• Stora svårigheter att svälja, risk för aspiration och lunginflammation.
• Total beroende av hjälp med personlig omvårdnad.
• Sängbundenhet, kontrakturer och muskelstelhet.

Undersköterskans roll blir mer omfattande i takt med att sjukdomen fortskrider. I den tidiga fasen kan undersköterskan hjälpa till med struktur i vardagen och ge stöd i minnesträning, medan omvårdnaden i senare faser handlar om att säkerställa god hygien, nutrition och att bemöta beteendeförändringar på ett lugnt och tryggt sätt.

Diagnoskriterier för demenssjukdom och dess kognitiva påverkan

Demenssjukdom kännetecknas av en gradvis och fortskridande försämring av kognitiva funktioner, vilket påverkar minne, språk, igenkänning, motoriska förmågor och problemlösning. För att ställa diagnosen demens används kriterier från internationella klassifikationssystem såsom ICD-10/ICD-11 och DSM-5, där tre huvudkriterier måste uppfyllas:

1. Nedsättning av minst två kognitiva domäner, såsom minne, språk eller uppmärksamhet.
2. Påverkan på vardagen, där försämringen är så pass betydande att personen har svårt att klara sig själv utan stöd.
3. Progressivt förlopp, där symtomen gradvis förvärras över tid.

Kognitiva nedsättningar kan yttra sig på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan som drabbas. De vanligaste funktionella förlusterna vid demens är:

1. Afasi – språkstörning

Afasi innebär en försämrad förmåga att tala, förstå, läsa och skriva. Vid demens kan det yttra sig genom att personen har svårt att hitta ord (anomi), talar osammanhängande eller tappar grammatiska strukturer. I senare stadier kan personen förlora sin verbala förmåga helt.

2. Agnosi – nedsatt igenkänningsförmåga

Agnosi innebär en oförmåga att känna igen objekt, ansikten eller ljud trots att sinnena fungerar normalt. En person med agnosi kan exempelvis ha svårt att känna igen sina anhöriga eller tolka föremål i sin omgivning, vilket kan leda till förvirring och misstänksamhet.

3. Apraxi – oförmåga att utföra inlärda rörelser

Apraxi innebär en svårighet att utföra viljemässiga rörelser, trots att motoriken i sig inte är påverkad. Personen kan ha svårt att klä på sig, hantera bestick eller använda enkla föremål som en kam eller tandborste.

4. Exekutiva svårigheter – nedsatt problemlösningsförmåga

De exekutiva funktionerna styr planering, impulskontroll och beslutsfattande. Vid demens kan personen ha svårt att organisera sin vardag, lösa enkla problem eller anpassa sig till nya situationer.

5. Anomi – svårighet att hitta ord

Anomi är en specifik form av språklig nedsättning där personen har svårt att hitta rätt ord i samtal, även om de vet vad de vill säga. Det kan yttra sig genom att personen använder omskrivningar eller ord som inte passar in i sammanhanget.

Demenssjukdom och kognitiv påverkan i vardagen

Dessa kognitiva svårigheter påverkar successivt förmågan att sköta vardagliga sysslor, såsom att laga mat, hantera pengar eller orientera sig i sin omgivning. I takt med att sjukdomen fortskrider blir personen allt mer beroende av stöd för att klara sig.

Undersköterskan har en viktig roll i att observera och rapportera tecken på kognitiv försämring, särskilt om personen börjar ha svårt att förstå instruktioner, tappa ord eller visa oro vid förändringar. Genom att anpassa kommunikationen och skapa en trygg miljö kan man minska stress och förvirring hos personen med demens.