Förstoppning hos äldre

Förstoppning hos äldre

Förstoppning, eller obstipation, är ett vanligt problem hos äldre och innebär att tarmtömningen sker mer sällan än normalt, ofta med hård och svårpasserad avföring. Förstoppning definieras ofta som färre än tre tarmtömningar per vecka, men vad som är normalt varierar mellan individer. Många äldre upplever även ofullständig tarmtömning, uppblåsthet och magbesvär. Åldrande påverkar tarmfunktionen genom minskad tarmrörlighet, och många äldre rör sig dessutom mindre, vilket ytterligare bidrar till långsammare tarmpassage. Andra vanliga orsaker till förstoppning inkluderar låg vätske- och fiberintag, vissa läkemedel (t.ex. opioider, järntabletter och vissa antidepressiva), samt underliggande sjukdomar som diabetes och Parkinsons sjukdom.

Symtomen vid förstoppning kan variera i svårighetsgrad men omfattar ofta hård och torr avföring, svårigheter att tömma tarmen, uppblåsthet, magsmärtor och en känsla av ofullständig tarmtömning. Vissa äldre kan även uppleva minskad aptit, illamående och obehagskänsla i magen. Vid långvarig förstoppning kan det uppstå komplikationer såsom hemorrojder, sprickor i ändtarmsöppningen (analfissurer) och fekalom (hård, fast avföring som blockerar tarmen). Hos äldre personer med kognitiv svikt kan symtomen vara svårare att upptäcka, och det kan istället märkas genom ökad oro, nedsatt aptit eller plötsliga förändringar i beteendet. Undersköterskan kan bidra genom att vara uppmärksam på förändringar i avföringsmönstret och rapportera vid tecken på svår förstoppning.

Behandlingen av förstoppning bygger på att främja en regelbunden tarmfunktion genom livsstilsförändringar och, vid behov, läkemedel. Ökat vätskeintag är en grundläggande åtgärd, eftersom vätskebrist kan göra avföringen hårdare. Fiberrik kost, såsom fullkornsprodukter, frukt och grönsaker, hjälper till att hålla avföringen mjuk och stimulera tarmrörelserna. Fysisk aktivitet är också viktig, eftersom rörelse främjar tarmens naturliga peristaltik. Undersköterskan kan stödja patienten genom att uppmuntra till regelbundna måltider, se till att patienten dricker tillräckligt och hjälpa till med daglig mobilisering. Ibland kan en trygg och avskild miljö vid toalettbesök minska stress och underlätta tarmtömningen.

Läkemedelsbehandling vid förstoppning

Vid svår eller långvarig förstoppning kan läkemedel behövas som stöd för tarmfunktionen:

• Bulkmedel – Ökar volymen på avföringen och stimulerar tarmrörelser (t.ex. fibertillskott, psylliumfrö).
• Osmotiska laxermedel – Binder vätska i tarmen och gör avföringen mjukare (t.ex. laktulos, makrogol).
• Tarmstimulerande laxermedel – Ökar tarmrörelserna och används vid svår förstoppning (t.ex. bisakodyl, sennaglykosider).
• Klysma eller suppositorier – Kan användas vid akut förstoppning för att underlätta tarmtömning.

Långvarig användning av tarmstimulerande laxermedel bör undvikas om det inte är nödvändigt, eftersom det kan leda till beroende och försämrad tarmfunktion. Undersköterskan kan hjälpa till genom att övervaka effekten av behandlingen, påminna om medicineringen och vara uppmärksam på tecken på biverkningar såsom diarré eller magkramp.

Förstoppning är ofta en hanterbar åkomma, men om den inte behandlas kan den leda till obehag och allvarliga komplikationer. Genom att arbeta förebyggande med kost, vätskeintag, fysisk aktivitet och omvårdnadsåtgärder kan undersköterskan bidra till en bättre livskvalitet för äldre med förstoppningsproblematik.