Lewykroppsdemens – olika faser och specifika hjälpbehov

Inledning

Lewykroppsdemens (LBD) är den tredje vanligaste demenssjukdomen efter Alzheimers sjukdom och vaskulär demens och uppskattas drabba omkring 10–15 % av alla demenspatienter (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen kännetecknas av en kombination av kognitiva svårigheter, motoriska symtom och beteendeförändringar. En av de mest utmärkande aspekterna är de återkommande synhallucinationerna och den stora variationen i uppmärksamhet och vakenhet, vilket gör att sjukdomen kan förväxlas med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom.

LBD är svårdiagnostiserad och många patienter får initialt en annan demensdiagnos innan rätt diagnos fastställs. Sjukdomsförloppet är progressivt och genomsnittlig överlevnad efter diagnos är cirka 5–8 år, men kan variera beroende på samsjuklighet och individens allmänna hälsotillstånd.

Orsaker och sjukdomsutveckling

Lewykroppsdemens orsakas av ansamlingar av onormala proteiner, så kallade Lewy-kroppar, i hjärnans nervceller. Dessa proteinansamlingar påverkar signalsystemet, särskilt dopamin- och acetylkolinsystemen, vilket leder till både motoriska och kognitiva symtom.

Riskfaktorerna är inte helt klarlagda, men studier visar att hög ålder, genetiska faktorer och tidigare neurologiska sjukdomar kan öka risken för att utveckla sjukdomen. Eftersom Lewykroppsdemens har likheter med både Alzheimers och Parkinsons sjukdom, tros sjukdomsmekanismerna delvis överlappa.

Symtom vid Lewykroppsdemens

LBD har en unik symtombild där både kognitiva och motoriska problem utvecklas parallellt.

• Tidiga symtom:

  • Fluktuerande kognition – perioder av klarhet som plötsligt kan övergå i förvirring.
  • Visuella hallucinationer, ofta detaljerade och återkommande.
  • Störd REM-sömn med livliga drömmar och motorisk aktivitet under sömnen.
  • Stelhet och långsamma rörelser liknande Parkinsons sjukdom.

• Måttliga symtom:

  • Försämrad uppmärksamhet och koncentration.
  • BPSD-symtom såsom hallucinationer, paranoia och vanföreställningar.
  • Fallrisk ökar på grund av motoriska problem.
  • Svårigheter att tolka rumsliga relationer och rörelse.

• Sena symtom:

  • Svår kognitiv svikt där minnet påverkas mer än tidigare.
  • Försämrad kommunikationsförmåga, inklusive afasi och svårigheter att förstå samtal.
  • Starkt nedsatt autonomi i ADL och behov av omfattande vård.
  • Sväljningsproblem, inkontinens och risk för aspirationspneumoni.

Specifika hjälpbehov vid Lewykroppsdemens

Vid Lewykroppsdemens krävs en personcentrerad vård där både kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar beaktas.

• Anpassad kommunikation och stöd vid hallucinationer
  Synhallucinationer är en central del av sjukdomen och kan orsaka oro eller rädsla. Istället för att argumentera emot hallucinationer är det ofta mer effektivt att använda lugn och bekräftande kommunikation. Vårdpersonal och anhöriga behöver vara medvetna om att hallucinationerna kan upplevas som verkliga för individen.

• Motorisk assistans och fallprevention
  Stelhet, långsamma rörelser och balansproblem ökar risken för fallskador. En trygg vårdmiljö med anpassade gånghjälpmedel och fallförebyggande åtgärder kan minska risken för olyckor. Vardagliga aktiviteter bör anpassas för att bevara självständighet så länge som möjligt.

• Läkemedelsanpassning och försiktighet med neuroleptika
  Personer med LBD är mycket känsliga för neuroleptika, och felaktig medicinering kan leda till allvarliga biverkningar såsom ökad stelhet och nedsatt medvetandegrad. Vårdpersonal behöver därför ha kunskap om vilka läkemedel som är lämpliga och arbeta nära läkare för att optimera behandlingen.

• Sömnstöd och trygghetsrutiner
  REM-sömnstörningar kan orsaka svårigheter att sova och ökad risk för nattlig oro. Ett förutsägbart kvällsschema, undvikande av stimulantia och trygghetsåtgärder på natten kan bidra till bättre sömnkvalitet.

• Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet
  I de senare faserna av sjukdomen blir vården inriktad på symtomlindring och komfort. Sväljningssvårigheter kräver anpassad kost, och smärtlindring blir en viktig del av omvårdnaden. Ett nära samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga är avgörande för att skapa en värdig och trygg vård i livets slutskede.