Parkinsons sjukdom med demens – olika faser och specifika hjälpbehov

Inledning

Parkinsons sjukdom med demens (PDD) är en neurodegenerativ sjukdom som drabbar personer med långt framskriden Parkinsons sjukdom. Ungefär 30–40 % av alla med Parkinson utvecklar demens efter flera års sjukdom, vanligtvis mer än tio år efter diagnosen (Socialstyrelsen, 2021). Sjukdomen kännetecknas av en kombination av motoriska svårigheter och kognitiv svikt, där symtomen ofta överlappar med Lewykroppsdemens.

Parkinsons sjukdom orsakas av en gradvis förlust av dopaminproducerande celler i hjärnan, vilket leder till symtom som skakningar, stelhet och långsamma rörelser. När sjukdomen utvecklas kan även kognitiva och beteendemässiga förändringar uppstå, vilket försvårar den dagliga livsföringen och ökar vårdbehovet.

Orsaker och sjukdomsutveckling

PDD uppstår till följd av den neurodegenerativa processen som påverkar både de dopaminproducerande och kolinerga systemen i hjärnan. Ansamlingar av Lewy-kroppar, som även ses vid Lewykroppsdemens, bidrar till kognitiv försämring. Risken att utveckla demens vid Parkinson ökar med sjukdomens varaktighet, hög ålder och förekomsten av hallucinationer eller psykiska symtom redan i ett tidigt skede.

De kognitiva symtomen utvecklas gradvis och inkluderar främst nedsatt uppmärksamhet, försämrad exekutiv funktion och minnesstörningar. Eftersom motoriska symtom ofta dominerar sjukdomsbilden kan de kognitiva problemen ibland förbises i början.

Symtom vid Parkinsons sjukdom med demens

PDD har en kombination av motoriska, kognitiva och beteendemässiga symtom.

• Tidiga symtom:

  • Lättare svårigheter med uppmärksamhet och koncentration.
  • Minskad förmåga att planera och organisera (exekutiv dysfunktion).
  • Ökad trötthet och långsam tankeverksamhet (bradyfreni).
  • Lättare minnesproblem men ofta bättre bevarad inlärningsförmåga än vid Alzheimers sjukdom.

• Måttliga symtom:

  • Tydlig försämring av arbetsminne och beslutsfattande.
  • Svårigheter att växla mellan olika uppgifter.
  • Hallucinationer, ofta visuella, kan uppstå.
  • Försämrad balans och ökad fallrisk.

• Sena symtom:

  • Påtaglig påverkan på ADL-förmåga – personen behöver hjälp med mat, hygien och förflyttning.
  • Svårt att kommunicera, delvis på grund av låg röststyrka och svårighet att forma ord (hypofoni och dysartri).
  • Djupare förvirringstillstånd och nedsatt vakenhet.
  • Sväljningsproblem (dysfagi) med risk för aspiration och undernäring.

Specifika hjälpbehov vid Parkinsons sjukdom med demens

Eftersom sjukdomen kombinerar motoriska och kognitiva nedsättningar behöver vården anpassas för att hantera båda aspekterna.

• Motorisk assistans och fallprevention
  Gångsvårigheter och balansproblem kräver anpassningar för att minska risken för fall. Vårdpersonal kan stötta genom att uppmuntra långsamma och kontrollerade rörelser samt säkerställa att hjälpmedel används korrekt.

• Kommunikation och stöd vid talförlust
  Många med PDD utvecklar hypofoni och dysartri, vilket gör det svårt att göra sig förstådd. Alternativa kommunikationssätt, såsom tydliga ja/nej-frågor eller skrivhjälpmedel, kan underlätta interaktionen.

• Läkemedelsanpassning och övervakning av biverkningar
  Personer med Parkinsons sjukdom är känsliga för läkemedelsjusteringar. Vårdpersonal behöver vara uppmärksam på effekter av dopaminbaserade läkemedel, som kan förbättra motoriken men samtidigt förvärra hallucinationer och förvirring.

• Struktur och kognitivt stöd
  En lugn och förutsägbar miljö kan hjälpa till att minska stress och förvirring. Rutiner och visuella påminnelser kan underlätta vardagen.

• Palliativ vård och livskvalitet i slutskedet
  När sjukdomen når sitt slutskede blir behovet av symtomlindring och komfort vårdens främsta fokus. Smärtlindring, näringsstöd och trycksårsprevention är centrala insatser.