💬 Hur kunde livet på vårdinstitutioner se ut för personer med funktionsnedsättning?

💬 Hur kunde livet på vårdinstitutioner se ut för personer med funktionsnedsättning?

Livet på vårdinstitutioner för personer med funktionsnedsättning var under lång tid präglat av isolering, kontroll och brist på individuellt bemötande. Institutionerna låg ofta avskilt från samhället, vilket innebar att de boende levde avskurna från det vardagliga livet och kontakten med andra människor.

Vardagen styrdes av fasta rutiner som bestämdes av personalen. När man skulle äta, sova, duscha eller gå ut avgjordes inte av individen själv. Det fanns få eller inga möjligheter till självbestämmande eller delaktighet. Personer med olika typer av funktionsnedsättningar placerades tillsammans, utan hänsyn till individuella behov eller önskemål.

Det medicinska synsättet dominerade. Funktionsnedsättningar sågs som något som skulle hanteras, behandlas eller kontrolleras – inte som en del av mänsklig mångfald. Det var vanligt med ett paternalistiskt förhållningssätt, där personalen tog beslut "för den andres bästa", utan att individen själv fick uttrycka sin vilja.

Miljön främjade sällan utveckling eller livskvalitet. Många upplevde passivitet, ensamhet och meningslöshet. Delade sovsalar, brist på privatliv och mycket få aktiviteter var vanligt. Personer med kommunikationssvårigheter löpte särskilt stor risk att bli osynliggjorda.

I vissa fall har allvarliga brister i omsorgen uppmärksammats i efterhand – psykisk och fysisk vanvård, tvångsåtgärder och övergrepp.

Mot slutet av 1900-talet skedde dock en förändring. Normaliseringsprincipen slog fast att personer med funktionsnedsättning har rätt till ett liv som liknar andras. Detta ledde till att stora institutioner avvecklades och ersattes av mindre, individanpassade boendeformer. I Sverige stärktes rättigheterna genom lagar som LSS, som fokuserar på självbestämmande, delaktighet och livskvalitet.

💭 Reflektionsfråga
Vad tänker du kring betydelsen av att få bestämma över sin egen vardag, även om man har behov av stöd?