💬 Nämn några institutioner som har funnits i Sverige för personer med funktionsnedsättningar och vilka som bodde där

💬 Nämn några institutioner som har funnits i Sverige för personer med funktionsnedsättningar och vilka som bodde där

Under 1800- och 1900-talet fanns flera stora institutioner i Sverige som var avsedda för personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Dessa institutioner var ofta självförsörjande samhällen, där både boende, arbete och omsorg fanns på samma plats. Målet var inte delaktighet – utan snarare kontroll, omhändertagande och isolering.

Exempel på institutioner:

Vipeholm i Lund öppnade 1935 och tog emot personer med intellektuell funktionsnedsättning, ofta i kombination med fysiska eller psykiska tillstånd. Många som bodde där ansågs ”svårskötta”. Institutionen har i efterhand kritiserats hårt, bland annat för de så kallade Vipeholmsstudierna, där patienter utsattes för oetiska experiment med stora mängder socker för att studera karies.

Eugeniahemmet i Stockholm tog emot barn med fysiska funktionsnedsättningar, till exempel efter polio. Barnen kunde bo där hela sin uppväxt, ofta med mycket liten kontakt med omvärlden. Fokus låg på att träna barnen att bli ”nyttiga” för samhället snarare än att stärka deras rättigheter.

Fröslundahemmet i Eskilstuna var en vårdanstalt för personer med psykiska funktionsnedsättningar och social problematik. Många av de som placerades där blev kvar i hela sitt liv, trots att behoven hade kunnat tillgodoses på annat sätt.

Säters sjukhus i Dalarna var ett psykiatriskt sjukhus som också tog emot personer med neuropsykiatriska tillstånd eller intellektuell funktionsnedsättning. Många patienter togs in på oklara grunder – inte sällan på grund av beteenden som uppfattades som ”avvikande”.

De som bodde på dessa institutioner kunde vara barn, ungdomar eller vuxna. Det handlade ofta om personer med intellektuell funktionsnedsättning, rörelsehinder, neuropsykiatriska diagnoser eller enbart social avvikelse enligt dåtidens normer. Många hade aldrig fått en formell diagnos enligt dagens kriterier.

Institutionerna fungerade i praktiken ofta som förvar, inte som miljöer för utveckling, trygghet och självbestämmande. Förändringarna kom först mot slutet av 1900-talet, i takt med att nya synsätt kring delaktighet, rättigheter och normalisering växte fram. Dessa idéer fick senare stöd i LSS-lagen och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

💭 Reflektionsfråga
Vad tänker du kring att personer placerades på institution enbart för att de inte passade in i samhällets normer?