📄 Bipolär sjukdom

📄 Bipolär sjukdom

Bipolär sjukdom är en psykisk funktionsnedsättning som kännetecknas av återkommande perioder av depression och mani eller hypomani. Under depressiva faser upplever individen nedstämdhet, passivitet och brist på energi. Under maniska faser kan personen känna sig överdrivet upprymd, ha ökat självförtroende, prata snabbt, sova lite och fatta ogenomtänkta beslut. Sjukdomen kräver ofta livslång behandling och varierar i svårighetsgrad mellan olika individer.

Konsekvenser för liv och vardag
Sjukdomens pendlingar påverkar självständighet, trygghet och relationer. I maniska faser kan ekonomiska beslut, sociala interaktioner och impulskontroll bli allvarligt störda. Under depression minskar förmågan att ta hand om sig själv, delta i vardagssysslor eller söka hjälp. Diagnosen påverkar ofta både självbild och livsplanering och kan leda till avbrutna studier, jobbförlust eller social isolering om stöd saknas.

Konsekvenser för lärande
Sjukdomens växlingar gör det svårt att upprätthålla en jämn studietakt. I depressiva faser är det vanligt med koncentrationssvårigheter, inlärningshinder och motivationsbrist. I maniska perioder kan fokus skifta snabbt, vilket påverkar kvalitén på det som lärs in. Oregelbundet deltagande, frånvaro och svårigheter med grupparbeten förekommer ofta.

Konsekvenser för deltagande i samhället
Många personer med bipolär sjukdom kan leva ett aktivt liv, men det kräver anpassningar. Sjukdomen kan försvåra för individen att hålla långvariga anställningar, upprätthålla ett stabilt socialt nätverk eller delta i samhällsliv. Stigma och fördomar kan påverka omgivningens bemötande och individens benägenhet att vara öppen med sin diagnos.

Exempel på stödinsatser och anpassningar
Behandlingen bygger oftast på en kombination av stämningsstabiliserande läkemedel och samtalsterapi, ofta KBT eller psykoedukation. Boendestöd och kontaktperson kan underlätta vardagsstruktur. Studier eller arbetsliv kan anpassas med flexibla scheman, individuellt stöd och tydliga rutiner. Omgivningens förståelse och kontinuitet i vårdkontakt är avgörande.

När orken försvinner och allt går för fort – fallet Madeleine
Madeleine är i 30-årsåldern och har bott i samma gruppbostad i tre år. Hon har en psykiatrisk diagnos och får stöd av personalen varje dag. Under flera veckor har hon verkat låg och ointresserad. Hon tackar nej till utflykter, vill inte duscha och blir irriterad när någon föreslår att hon ska ta en promenad. Men en morgon är Madeleine plötsligt uppspelt. Hon har varit vaken hela natten, skrivit långa brev till myndigheter och planerar att resa till Spanien. Hon pratar snabbt, drar i gång flera samtal samtidigt och blir frustrerad när ingen hinner lyssna klart. Undersköterskan Olivia försöker avgöra om det är en positiv vändning – eller början på något allvarligt.

💭 Vad skulle du observera, dokumentera eller ta upp med teamet i det här läget?