Från förvaring till delaktighet – institutionernas roll under 1900-talet

Från förvaring till delaktighet – institutionernas roll under 1900-talet

Tidigt 1900-tal – Ett samhälle som sorterade
Under början av 1900-talet präglades samhällets syn på personer med funktionsnedsättningar av medicinsk och moralisk kontroll. De som inte ansågs passa in i normen placerades ofta på institutioner, vårdhem och anstalter, där fokus låg på förvaring och disciplin snarare än stöd och utveckling. Många sågs som ett problem för samhället, snarare än som individer med rätt till liv och delaktighet.
Anstalter som Eugeniahemmet i Stockholm (aktivt från slutet av 1800-talet till 1970-talet) tog emot barn med fysiska funktionsnedsättningar. Vistelserna var ofta långvariga, och barnen levde separerade från sina familjer och det övriga samhället. Målet var sällan att inkludera dem i samhället – snarare att "träna upp dem" till ett visst mått av nytta.
1930–1950-tal – Institutionernas storhetstid
Vipeholm i Lund, som öppnade 1935, är ett belysande exempel på den tidens tänkande. Här placerades personer med intellektuell funktionsnedsättning, ofta utan reell möjlighet att påverka sin situation. Synsättet var att dessa människor behövde hållas avskilda från samhället, för sin egen eller andras skull.
Den ökända Vipeholmsstudien (1945–1955) där patienter medvetet fick stora mängder socker för att studera karies, visar på en brist på etik och respekt för människors rättigheter. Många av de boende hade aldrig gett sitt samtycke – något som idag är en grundprincip inom all vård och forskning.
Institutioner som Fröslundahemmet i Eskilstuna tog emot personer med psykiska funktionsnedsättningar och social problematik. Där var det vanligt att individer stannade hela livet. Begrepp som "obildbar", "sinnesslö" eller "svårskött" användes för att rättfärdiga inlåsning.
1950–1970-tal – Små steg mot förändring
Efter andra världskriget började ett visst ifrågasättande av institutionsvården. Säters sjukhus i Dalarna, ett stort mentalsjukhus, visar hur gränsen mellan psykisk sjukdom, neuropsykiatriska tillstånd och social avvikelse ofta var flytande. Många blev intagna på grunder som idag skulle betraktas som oetiska – ibland handlade det om personer som helt enkelt inte passade in.
Men trots viss kritik levde institutionssystemet kvar. Många såg det fortfarande som den "enda lösningen".
1980–1990-tal – Avinstitutionalisering och nya lagar
Under 1980-talet började synsättet förändras i grunden. Allt fler började ifrågasätta institutionernas roll och påpeka brister i bemötande, tvång och livskvalitet. Rörelser för rättigheter, självbestämmande och integrering växte sig starkare, ofta inspirerade av internationella trender.
Den svenska handikapprörelsen blev en viktig kraft, och tillsammans med socialpolitiska reformer ledde det till att många institutioner avvecklades. Fokus flyttades från förvaring till stöd i vardagen. En viktig milstolpe var införandet av LSS (1994) – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – som slog fast att alla har rätt att leva som andra.
2000-talet och framåt – Rättighetsperspektivet
Med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006, ratificerad av Sverige 2008) stärktes rättighetsperspektivet ytterligare. Idag talas det om delaktighet, tillgänglighet, självbestämmande och jämlikhet i levnadsvillkor. Institutioner har ersatts av gruppbostäder, daglig verksamhet och personliga assistenter, även om kritiken mot bristande resurser och valfrihet kvarstår.
Det är dock viktigt att inte romantisera nutiden. Många personer med funktionsnedsättningar möter fortfarande osynliga hinder, både fysiska, sociala och attitydmässiga.
 
💭 Reflektionsfråga
Hur tror du att det kan ha påverkat en människa att växa upp eller leva större delen av sitt liv på en institution, utan möjlighet till delaktighet eller egen röst?