📄 Lex Sarah och anmälningsskyldighet

Lex Sarah är en viktig del av det skydd som finns för brukare inom vård och omsorg. Bestämmelsen innebär att all personal inom socialtjänst och verksamheter enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har en skyldighet att rapportera om de upptäcker eller misstänker allvarliga missförhållanden eller risker för sådana.

Ett missförhållande kan innebära brister i omsorgen, övergrepp, kränkningar, försummelse eller att någon inte får det stöd som beslutats. Skyldigheten gäller även när det rör sig om risker som ännu inte lett till en skada, men som skulle kunna göra det.

När en anmälan görs går den först till den egna arbetsgivaren, som måste utreda händelsen. Om det visar sig vara ett allvarligt missförhållande eller en risk för detta, ska verksamheten i sin tur anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). På så sätt blir det en tydlig kedja där ansvar utkrävs och förbättringar kan genomföras.

Syftet med Lex Sarah är inte att skuldbelägga enskilda medarbetare, utan att förbättra kvaliteten och säkerheten i verksamheten. Anmälningsskyldigheten är därför en del av det systematiska kvalitetsarbetet och ska ses som en möjlighet att stärka brukarens rättigheter och förebygga framtida missförhållanden.

För att Lex Sarah ska fungera i praktiken behövs en öppen kultur där personal vågar rapportera. Det kräver tydliga rutiner, utbildning och stöd från ledningen. Genom detta skapas en tryggare vardag för både brukare och personal.

💭 Reflektionsfråga
Varför är det viktigt att se Lex Sarah som en möjlighet till förbättring snarare än som ett hot mot personalen?