📄 Individuell plan (IP)

En individuell plan (IP) är ett stödverktyg som syftar till att stärka brukarens inflytande och ge struktur i planeringen av insatser. Till skillnad från en SIP, som används när flera aktörer behöver samordna sina insatser, kan en IP upprättas inom en enskild verksamhet – exempelvis inom socialtjänsten eller LSS – för att tydliggöra mål och behov för en person.

Grunden för en IP är brukarens egen situation och önskemål. Planen ska inte bara beskriva vilka insatser som beviljats, utan även vilka mål brukaren vill uppnå och hur dessa ska stödjas i praktiken. Detta gör att IP blir ett verktyg för delaktighet och självbestämmande, där individen får möjlighet att påverka utformningen av stödet.

En IP kan innehålla:

• brukarens egna mål och förväntningar,

• de insatser som beviljats,

• vem som ansvarar för genomförandet,

• tidsramar och former för uppföljning.

IP är också en hjälp för personalen. Den ger en gemensam riktning, underlättar samordning och gör det tydligare hur stödet ska genomföras. På så sätt bidrar planen både till ökad kvalitet och till att brukaren upplever stöd och omsorg som sammanhållet.

Arbetet med IP är nära kopplat till LSS och socialtjänstlagen, där den enskilde har rätt att ansöka om att en plan upprättas. Kommunen är skyldig att erbjuda en individuell plan om det bedöms att insatserna blir mer ändamålsenliga genom en sådan.

Utmaningen kan vara att IP ibland riskerar att bli ett dokument som skrivs för administrationens skull, snarare än ett levande verktyg. För att undvika detta är det avgörande att planen utformas tillsammans med brukaren, följs upp regelbundet och anpassas efter förändrade behov.

När IP används på rätt sätt blir den en praktisk karta som både brukaren och personalen kan följa för att nå de mål som är viktiga i vardagen.

💭 Reflektionsfråga
Hur kan man som undersköterska bidra till att en individuell plan blir ett levande verktyg snarare än ett dokument i en pärm?