Jean Piaget – kognitiv utveckling, assimilation och ackommodation

I kognitionspsykologin är Jean Piaget central för förståelsen av hur tänkandet utvecklas genom aktiv bearbetning av erfarenheter. Piaget menade att barn inte passivt tar emot kunskap, utan själva konstruerar sin förståelse av världen. Denna utveckling sker genom ett samspel mellan individens inre tankestrukturer och omgivningens krav.

Två grundläggande processer styr enligt Piaget denna utveckling: assimilation och ackommodation. Assimilation innebär att nya erfarenheter tolkas utifrån redan befintliga tankescheman. Barnet försöker alltså förstå det nya genom det som redan är känt. Ackommodation sker när de befintliga schemana inte räcker till, vilket leder till att tankestrukturerna måste förändras eller byggas om för att kunna hantera ny information.

Balansen mellan assimilation och ackommodation kallas ekvilibrium och är den drivande kraften bakom den kognitiva utvecklingen. När balansen rubbas uppstår ett behov av omstrukturering, vilket leder till mer avancerade former av tänkande.

Piaget beskrev även utvecklingen i fyra övergripande stadier: det sensomotoriska stadiet, det preoperationella stadiet, de konkreta operationernas stadium och de formella operationernas stadium. Varje stadium kännetecknas av kvalitativt nya sätt att tänka, snarare än enbart mer kunskap. Även om stadieteorin idag ses som förenklad, har den haft stor betydelse för förståelsen av hur logiskt, abstrakt och hypotetiskt tänkande växer fram.

Piagets teorier har haft stort inflytande inom pedagogik och psykologi, särskilt när det gäller synen på lärande som en aktiv och utvecklingsberoende process.

Källa: Piaget, J. (1972). Psychology and Epistemology.