All Activity

Ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) är en placeringsform inom socialtjänsten för barn och unga som behöver skydd, stöd eller behandling utanför det egna hemmet. Placering sker ofta efter en utredning där socialnämnden bedömer att barnet inte får tillräcklig omsorg i sin familj, eller när ungdomen själv har utvecklat problem som kräver en mer strukturerad miljö, till exempel vid missbruk, kriminalitet eller psykisk ohälsa. På ett HVB-hem bor barn och ungdomar tillsammans med annan personalledd dygnet-runt-verksamhet. Personalgruppen består ofta av socionomer, behandlingspedagoger och andra yrkesgrupper med kompetens inom socialt arbete. Målet är att ge trygghet, struktur och individuellt anpassat stöd. Insatserna varierar beroende på barnets behov: Stöd i vardagen med rutiner kring skola, fritid, kost och hälsa. Samtal och behandling för att bearbeta svårigheter, till exempel trauma eller beroendeproblematik. Träning i sociala färdigheter och konflikthantering. Stöd i kontakt med skola, familj och myndigheter. Syftet är att barnet eller ungdomen ska få en stabil miljö där riskfaktorer kan minskas och skyddsfaktorer stärkas. På sikt är målet att ungdomen ska kunna återvända hem, flytta till en annan familjeform (t.ex. familjehem) eller stå på egna ben med stöd. Sammanfattning: Ett HVB-hem erbjuder boende, stöd och behandling för barn och unga som inte kan bo hemma. Verksamheten ger trygghet och struktur samtidigt som den arbetar med att minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer för barnets utveckling.

En familjecentral är en samlokaliserad verksamhet där flera aktörer samarbetar för att stödja barnfamiljer. Vanligtvis finns där mödrahälsovård, barnhälsovård (BVC), öppen förskola och socialtjänstens förebyggande familjestöd under samma tak. Personalen kan bestå av barnmorskor, sjuksköterskor, pedagoger, socionomer och ibland psykologer. Familjecentralens styrka är att familjer får tillgång till olika typer av stöd på en och samma plats. Föräldrar kan diskutera vardagliga frågor om barnets hälsa, sömn, utveckling eller föräldraskap, men också få hjälp vid större bekymmer som relationsproblem, oro för barnets utveckling eller ekonomisk utsatthet. Personalen kan tidigt uppmärksamma behov, samverka kring lösningar och snabbt slussa vidare till mer specialiserade insatser vid behov. Syftet med familjecentralen är framför allt att främja skyddsfaktorer: att stärka föräldraskapet, skapa nätverk mellan familjer, förebygga ohälsa och ge tidigt stöd så att barn får goda uppväxtvillkor. Genom att arbeta både generellt (alla familjer är välkomna) och riktat (extra stöd till dem som behöver) bidrar familjecentralen till att minska riskfaktorer och stärka resurserna runt barnet. Sammanfattning: En familjecentral samlar barnhälsovård, mödrahälsovård, öppen förskola och socialtjänstens stöd på en plats. Syftet är att främja skyddsfaktorer genom tidigt stöd, stärkt föräldraskap och sociala nätverk, vilket ger barn bättre förutsättningar för trygg utveckling.

Öppna förskolan är en verksamhet inom förskolans ram, men till skillnad från vanlig förskola är den avgiftsfri, frivillig och utan krav på inskrivning. Den riktar sig främst till barn som är hemma tillsammans med en förälder, vårdnadshavare eller annan anhörig, ofta under barnets första år. Syftet är både att ge barnen en stimulerande och trygg miljö att leka och utvecklas i, och att ge föräldrar stöd i sitt föräldraskap. Verksamheten leds av förskollärare eller pedagoger som skapar aktiviteter anpassade till barnets ålder och utvecklingsnivå, till exempel lek, sång, sagostunder, skapande och rörelse. Föräldrarna deltar aktivt tillsammans med sina barn, vilket stärker anknytningen och ger en naturlig inblick i barnets lärande och utveckling. Ett viktigt inslag är också det sociala stödet. På öppna förskolan kan föräldrar träffa andra i samma situation, utbyta erfarenheter och bygga nätverk. Personalen fungerar samtidigt som ett stöd i föräldrarollen – de kan ge råd om barns utveckling, omsorg och uppfostran, och vid behov lotsa vidare till andra verksamheter som barnhälsovården, socialtjänsten eller familjecentraler. Sammanfattning: Öppna förskolan är en öppen, avgiftsfri mötesplats för barn och föräldrar. Den kombinerar lek och pedagogik för barnen med socialt stöd och vägledning för föräldrarna, och fungerar som en viktig förebyggande insats för barns utveckling och familjers välmående.

Familjebehandling är en insats från socialtjänsten som syftar till att stärka familjens relationer och föräldraförmåga, samt att skapa bättre förutsättningar för barnets utveckling. Insatsen kan ske i familjens hem, på en familjecentral, i öppenvård eller i särskilda behandlingsprogram. Grundtanken är att familjen ska få stöd i sin egen vardag, snarare än att barnet tas ur sin miljö i onödan. Metoderna varierar men bygger ofta på samtal, pedagogiskt stöd och praktisk träning. Familjebehandlare arbetar exempelvis med att: Förbättra kommunikationen mellan föräldrar och barn. Stärka föräldrarnas förmåga att sätta gränser på ett respektfullt sätt. Hjälpa familjen att skapa rutiner för mat, skola, sömn och fritid. Hantera konflikter utan våld eller kränkningar. Ge stöd till barnet så att det kan uttrycka känslor och behov på ett tryggt sätt. Målen med familjebehandling kan vara både kortsiktiga och långsiktiga. Kortsiktigt handlar det ofta om att stabilisera vardagen – till exempel att barnet ska få sova ordentligt, komma i tid till skolan eller känna sig trygg i hemmet. Långsiktigt är målet att föräldrarna ska utveckla en hållbar omsorgsförmåga, där barnet växer upp i en miljö präglad av trygghet, kärlek, struktur och förutsägbarhet. Familjebehandling kan också ha som mål att förebygga mer ingripande åtgärder, som placering i familjehem eller HVB-hem. Om en placering ändå blir nödvändig kan familjebehandlingen fortsätta parallellt för att föräldrarna på sikt ska kunna återta omsorgen. Sammanfattning: Familjebehandling är en stödinsats som stärker relationer och föräldraförmåga. Målen är att skapa trygghet, struktur och fungerande kommunikation i familjen, samt att förebygga mer ingripande åtgärder.

Socialtjänstens ansvar för barn och unga regleras i 5 kap. Socialtjänstlagen (2001:453), Särskilda bestämmelser för olika grupper. Här anges tydligt att socialnämnden ska arbeta både förebyggande och stödjande för att barn ska växa upp i trygga och goda förhållanden. Enligt 5 kap. 1 § SoL har socialnämnden ansvar för att: Verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. I nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och unga. Bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och unga far illa. Aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och unga av alkohol, andra berusningsmedel, beroendeframkallande preparat och dopningsmedel. Aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk av spel om pengar bland barn och unga. I samverkan med samhällsorgan, organisationer och andra aktörer uppmärksamma och verka för att barn och unga inte vistas i skadliga miljöer. Med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och unga som har visat tecken på en ogynnsam utveckling. I nära samarbete med hemmen sörja för att barn och unga som riskerar en ogynnsam utveckling får det skydd och stöd de behöver och, om det krävs för barnets bästa, vård och fostran utanför hemmet. Tillgodose särskilda behov av stöd och hjälp efter beslut i mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption. Tillgodose särskilda behov av stöd och hjälp efter avslutad vård utanför hemmet eller efter sluten ungdomsvård. Detta visar att socialtjänstens ansvar är mycket brett: det omfattar både förebyggande arbete (t.ex. att motverka missbruk, följa utvecklingen hos utsatta barn) och stöd- och skyddsinsatser (t.ex. familjebehandling, vård utanför hemmet, stöd efter avslutad placering). För personal inom vård och omsorg är det viktigt att känna till dessa bestämmelser eftersom de ligger till grund för samverkan med socialtjänsten och för anmälningsplikten när ett barn riskerar att fara illa. Sammanfattning: Socialtjänstens ansvar för barn och unga regleras i 5 kap. 1 § SoL. Det handlar om att arbeta förebyggande, stötta föräldrar, följa barns utveckling och vid behov ge skydd eller vård utanför hemmet. Uppdraget omfattar både att främja goda uppväxtvillkor och att ingripa när risker uppstår.

Barn kan fara illa både av faktorer som finns i deras inre liv (psykiska och känslomässiga förutsättningar) och av yttre omständigheter i familj, skola och samhälle. Ofta samverkar dessa, vilket gör att riskerna förstärks om inte skyddsfaktorer finns. Inre faktorer kan vara: Psykisk ohälsa hos barnet, till exempel ångest, depression eller koncentrationssvårigheter. Bristande självkänsla eller svårigheter att reglera känslor. Tidiga trauman eller erfarenheter av försummelse, vilket påverkar anknytning och relationer. Missbruk eller riskbeteenden hos ungdomar, som självskadebeteende eller kriminalitet. Yttre faktorer kan vara: Brister i omsorgen, till exempel våld i hemmet, föräldrars missbruk eller psykisk ohälsa. Ekonomisk utsatthet, som påverkar boendemiljö, mat och fritidsmöjligheter. Skolmiljöer där barnet inte får stöd i sitt lärande eller utsätts för mobbning. Social isolering eller avsaknad av ett tryggt nätverk av vuxna. Barn kan även fara illa av mer subtila yttre faktorer, till exempel långvarig stress i familjen eller att föräldrar inte har ork eller förmåga att engagera sig i barnets vardag. Även om dessa faktorer inte alltid syns direkt, kan de påverka barnets långsiktiga hälsa och utveckling. Sammanfattning: Inre faktorer som psykisk ohälsa eller svag självkänsla och yttre faktorer som våld, missbruk, ekonomisk utsatthet eller bristande skolmiljö kan göra att barn far illa. Det är ofta kombinationen av inre sårbarheter och yttre påfrestningar som skapar störst risk.

En dysfunktionell familj är en familj där samspelet, rutinerna och omsorgen inte fungerar på ett sätt som tillgodoser barnets behov. Ofta saknas balans mellan kärlek och struktur, vilket kan leda till otrygghet, instabilitet och bristande utvecklingsmöjligheter för barnet. Omsorgsbrist är en central förklaring. Den kan ta sig flera uttryck: Fysisk omsorgsbrist – barnet får inte tillräcklig tillgång till mat, kläder, hälsovård eller en trygg boendemiljö. Känslomässig omsorgsbrist – barnet får inte bekräftelse, närhet eller känslomässig trygghet, vilket kan leda till svag självkänsla och svårigheter att reglera känslor. Social omsorgsbrist – brist på vägledning, stimulans och tydliga gränser. Barnet får inte stöd i att utveckla ansvarstagande eller social kompetens. Ett kännetecken för dysfunktionella familjer är att rollerna kan bli otydliga eller omvända, där barnet får ta ansvar som egentligen tillhör vuxna. Konflikter kan bli långvariga och olösta, ibland präglade av våld eller kränkningar. Föräldrarna kan också sakna förmåga att återhämta sig efter påfrestningar, vilket gör att problemen blir långvariga. Det är viktigt att se att en familj kan fungera på vissa områden men brista på andra. Till exempel kan barnet få materiella resurser men sakna känslomässigt stöd, eller tvärtom. Socialtjänstens arbete handlar därför om att kartlägga var omsorgsbristen finns och stärka de delar som kan kompensera. Sammanfattning: En dysfunktionell familj innebär brister i omsorg, trygghet och struktur. Omsorgsbristen kan vara fysisk, känslomässig eller social, och leder ofta till att barnet inte får de förutsättningar som krävs för att växa och må bra.

En funktionell familj kännetecknas av att barnets behov tillgodoses genom en balans mellan kärlek, struktur och stabilitet. Den viktigaste utgångspunkten är att föräldrarna använder en auktoritativ uppfostringsstil, där värme och lyhördhet kombineras med tydliga ramar och krav. Forskning visar att barn som växer upp i denna miljö utvecklar bättre självkänsla, skolprestationer och social kompetens. Utöver uppfostringsstilen finns flera kännetecken som visar på god omsorgsförmåga: Trygga rutiner och förutsägbarhet – barnet vet vad som gäller kring sömn, måltider, skola och fritid. Tydliga roller och ansvar – föräldrarna tar ansvar som vuxna, vilket gör att barnet kan vara barn. Känslomässig tillgänglighet – föräldrarna uppmärksammar och svarar på barnets känslor, behov och signaler. Konflikthantering utan våld – meningsskiljaktigheter löses med respekt och kommunikation. Stimulans och utvecklingsstöd – barnet får hjälp att utvecklas genom språk, lek, lärande och fritid. Balans mellan frihet och kontroll – barnet får frihet att pröva sig fram, men inom trygga ramar. Stabilitet över tid – vardagen präglas av kontinuitet, och familjen kan återhämta sig efter kriser. Stödjande nätverk – familjen kan söka hjälp från släkt, vänner eller samhället vid behov. En funktionell familj behöver inte vara problemfri. Det viktiga är att föräldrarna förmår skapa en vardag där barnet möter både omsorg och gränser, och där svårigheter hanteras på ett sätt som stärker snarare än skadar barnets utveckling. Sammanfattning: Kärnan i en funktionell familj är en auktoritativ uppfostringsstil, där föräldrarna förenar värme med tydliga ramar. God omsorgsförmåga innebär också att ge trygghet, rutiner, stimulans, känslomässigt stöd och stabilitet – så att barnet får en miljö där det kan växa och må bra.

Forskningen om uppfostringsstilar bygger främst på Diana Baumrinds modell, där två centrala dimensioner vägs samman: Den kravställande dimensionen – handlar om vilka förväntningar, regler och krav som föräldrar ställer på barnet. Det kan röra allt från att fullfölja skolarbetet till att följa gemensamma regler i hemmet. Den responsiva dimensionen – handlar om värme, lyhördhet och inlevelse i förälderns bemötande. Här betonas förmågan att uppmärksamma barnets känslor, behov och signaler, och att svara på dem på ett stödjande sätt. Kombinationen av dessa två dimensioner ger fyra uppfostringsstilar: Auktoritativ stil – hög grad av respons + höga krav. Föräldern är både varm och tydlig. Barnet får struktur, men också möjlighet att påverka och bli lyssnat på. Detta anses vara den mest gynnsamma stilen för barns utveckling. Auktoritär stil – låg grad av respons + höga krav. Föräldern betonar lydnad och kontroll utan att visa känslomässig inlevelse. Kan leda till att barnet känner oro eller brist på självständighet. Tillåtande stil – hög grad av respons + låga krav. Föräldern är varm och accepterande, men sätter få gränser. Barn kan då få svårigheter med ansvarstagande och att följa regler. Icke-involverande stil – låg grad av respons + låga krav. Föräldern visar varken engagemang eller gränssättning. Detta kan skapa risk för omsorgsbrist och negativ påverkan på barnets utveckling. Det som särskilt framhålls i forskningen är att responsivitet i kombination med höga krav – alltså den auktoritativa stilen – ger de mest positiva resultaten. Barn som växer upp med denna kombination utvecklar ofta bättre självkänsla, god social kompetens, högre skolprestationer och en starkare förmåga att hantera motgångar. Sammanfattning: Responsivitet är avgörande, men får störst betydelse när den förenas med tydliga krav. Den auktoritativa uppfostringsstilen, med både värme och ramar, anses vara mest gynnsam för barns utveckling.

BBIC – Barns behov i centrum – är en modell som används inom socialtjänsten för att utreda, planera och följa upp insatser för barn och unga. Syftet är att alltid sätta barnets bästa i fokus och se hela livssituationen. Strukturen bygger på tre huvudområden som hänger ihop och påverkar varandra: Barnets behov – här kartläggs barnets hälsa, utveckling, känslor, relationer, skolgång och fritid. Fokus ligger på vad barnet behöver för att kunna växa, må bra och utvecklas. Föräldrarnas förmåga – handlar om i vilken grad föräldrarna kan möta barnets behov. Det rör omsorg, trygghet, vägledning, kärlek och gränssättning. Familj och omgivning – beskriver faktorer i nätverket och miljön som kan påverka barnet, exempelvis relationer till släkt och vänner, bostadssituation, ekonomi, kultur eller lokalsamhällets stöd. När dessa tre delar sätts samman får socialtjänsten en helhetsbild. Till exempel kan ett barn ha goda förutsättningar i skolan men samtidigt påverkas negativt av föräldrars bristande omsorg. Eller så kan ett starkt nätverk av släktingar fungera som en skyddsfaktor som kompenserar för vissa risker i hemmiljön. Poängen är att förstå samspelet mellan barnets behov, föräldrars omsorgsförmåga och omgivningens resurser – och att utifrån detta skapa insatser som stärker skydd och minskar risk. Sammanfattning: BBIC bygger på tre delar: barnets behov, föräldrarnas förmåga och familj/omgivning. Tillsammans ger de en helhetsbild av barnets situation och gör det möjligt att rikta stöd där det gör störst skillnad för utveckling och trygghet.

Riskfaktorer är sådant som ökar sannolikheten att ett barn eller en ungdom får en ogynnsam utveckling, till exempel psykisk ohälsa, skolproblem eller social utsatthet. Skyddsfaktorer är det som minskar riskerna eller gör att barnet klarar av svårigheter bättre. De kan finnas på flera nivåer – i barnet självt (t.ex. förmåga till problemlösning), i familjen (trygga relationer, stabil omsorg), i skolan (stöd i lärandet, god kamratmiljö) och i samhället (tryggt boende, ekonomiskt stöd). Risk och skydd samverkar alltid. Flera små risker kan tillsammans bli mycket belastande, särskilt om barnet saknar skyddande faktorer. Samtidigt kan enstaka starka skydd väga tungt. En trygg relation till minst en vuxen och en fungerande skolvardag är två av de mest kraftfulla skyddsfaktorerna som kan kompensera för andra brister. Det innebär att insatser inte bara ska försöka minska riskerna, utan lika mycket bygga upp vardagliga skydd. I socialtjänstens arbete används till exempel BBIC (Barns behov i centrum) för att kartlägga både risk- och skyddsfaktorer i tre områden: barnets behov, föräldrarnas förmåga och familjens/omgivningens resurser. På så sätt får personal en helhetsbild och kan rikta stöd där det gör störst skillnad. Sammanfattning: Riskfaktorer ökar sannolikheten för ogynnsam utveckling, skyddsfaktorer minskar den. Helhetsbedömningen är avgörande – flera små risker kan staplas, men ett fåtal starka skydd, särskilt relationer och skolstöd, kan väga upp och förändra barnets livsbana.

Barns förutsättningar handlar om de villkor och omständigheter som påverkar hur barnet kan växa, utvecklas och må bra. Dessa förutsättningar kan både stärka och begränsa barnets möjligheter i livet. De omfattar fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska faktorer, men också det samhälle och den kultur som barnet växer upp i. Exempel på viktiga förutsättningar är hemmiljön och relationerna till föräldrar eller andra vårdnadshavare. En trygg och stabil familjesituation med närvarande vuxna gynnar barnets utveckling, medan konflikter, våld eller omsorgsbrist kan få motsatt effekt. Skolan är en annan central arena – tillgång till utbildning, stöd i lärandet och goda kamratrelationer stärker barnet. Även fritid, lek och sociala nätverk har stor betydelse för att utveckla färdigheter och identitet. Ekonomiska villkor påverkar också barns förutsättningar. Barn som växer upp i ekonomiskt utsatta familjer riskerar att få begränsad tillgång till fritidsaktiviteter, kultur eller bra boendemiljöer. Samtidigt kan stöd från samhället, som förskola, elevhälsa och fritidsverksamhet, skapa skyddande faktorer och jämna ut skillnader. Sammanfattning: Barns förutsättningar omfattar hemmiljö, relationer, skola, fritid och ekonomiska villkor. Dessa faktorer påverkar direkt barnets trygghet, hälsa och utveckling, och kan både utgöra risker och möjligheter beroende på situation.

Föräldrabalken (FB) är en del av svensk lagstiftning som reglerar barns rättigheter och föräldrars ansvar. Lagen utgår från principen om barnets bästa, vilket innebär att alla beslut som rör barn i första hand ska ta hänsyn till barnets behov av trygghet, omsorg och utveckling. Föräldrabalken behandlar bland annat vårdnad, boende, umgänge och försörjningsskyldighet, men också barnets rätt till skydd mot kränkande behandling. Föräldrars ansvar kan delas in i yttre och inre förhållanden. De yttre förhållandena handlar om barnets materiella och praktiska behov, till exempel bostad, mat, kläder och ekonomiskt stöd. Det innebär också att barnet ska ha tillgång till utbildning, sjukvård och ett fungerande vardagsliv. De inre förhållandena handlar om barnets känslomässiga behov, såsom kärlek, trygghet, närhet och bekräftelse. Hit hör även att barnet ska få utvecklas i en miljö som präglas av respekt, förståelse och stabila relationer. Inom social omsorg och socialtjänst är det centralt att se båda dessa dimensioner. Ett barn som har god materiell standard men brist på känslomässig omsorg kan lika väl fara illa som ett barn som saknar tillgång till grundläggande resurser. Föräldrabalken markerar därför vikten av helhetssyn i föräldraskapet. Sammanfattning: Föräldrabalken reglerar barns rättigheter och föräldrars ansvar. Yttre förhållanden rör materiella och praktiska behov, medan inre förhållanden handlar om känslomässig omsorg och trygghet. Båda dimensionerna är avgörande för barnets utveckling.

En nätverksfamilj är en familj där barnet har nära och betydelsefulla relationer till flera vuxna utanför den traditionella kärnfamiljen. Det kan handla om mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, nära vänner till föräldrarna eller andra vuxna som tar en aktiv del i barnets vardag och omsorg. I praktiken innebär det att ansvaret för barnet delas mellan fler än de biologiska föräldrarna, vilket kan skapa en större trygghet för barnet. Fördelarna med nätverksfamiljer är flera. Barnet kan få fler trygga vuxna att vända sig till, vilket stärker skyddsfaktorerna och minskar sårbarheten om en förälder blir sjuk, frånvarande eller inte förmår ge tillräcklig omsorg. Nätverket kan också ge barnet fler perspektiv, erfarenheter och sociala kontakter. Studier inom barnpsykologi visar att barn som har flera stabila vuxenrelationer ofta utvecklar en starkare resiliens – en förmåga att klara svårigheter i livet. Samtidigt kan det uppstå svårigheter. Många vuxna med olika åsikter och värderingar kring uppfostran kan skapa konflikter eller otydlighet för barnet. Om rollerna inte är klara kan barnet hamna i lojalitetskonflikter, där det känner sig tvunget att välja mellan olika vuxna. Det kan också uppstå problem om föräldrarna inte fullt ut erkänner nätverkets betydelse, vilket gör att barnets relationer till andra viktiga vuxna riskerar att försvagas. Sammanfattning: En nätverksfamilj innebär att barnet har flera viktiga vuxna runt sig, utöver de biologiska föräldrarna. Detta kan ge trygghet, stöd och starkare skyddsfaktorer, men kräver tydlighet och samarbete mellan de vuxna för att undvika konflikter och otydlighet för barnet. Meta-taggar

En regnbågsfamilj är en familj där en eller flera föräldrar identifierar sig som HBTQI-personer. Det kan till exempel handla om två mammor eller två pappor som lever tillsammans och har barn, men begreppet omfattar även familjer där en förälder är transperson, eller där barnet själv har flera föräldrakonstellationer genom adoption, surrogat eller donatorer. Regnbågsfamiljer kan också bestå av fler än två vuxna som delar på föräldraansvaret. Gemensamt för regnbågsfamiljer är att de bryter mot den traditionella normen om att familj ska bestå av en mamma och en pappa. Forskning visar att barn i regnbågsfamiljer utvecklas lika väl som andra barn, förutsatt att de får trygghet, kärlek och stabilitet. Däremot kan familjerna möta särskilda utmaningar, till exempel i kontakt med myndigheter eller skola, där föräldraskapet ibland ifrågasätts. Barnen kan också riskera att utsättas för fördomar eller diskriminering i omgivningen. För socialtjänst och vårdpersonal är det viktigt att ha ett inkluderande förhållningssätt. Det innebär bland annat att använda könsneutrala termer vid behov, respektera familjens sammansättning och se varje förälder som en likvärdig omsorgsgivare. På så vis skapas trygghet både för barn och vuxna. Sammanfattning: En regnbågsfamilj är en familjekonstellation där föräldrarna är HBTQI-personer. Det viktiga att tänka på är att dessa familjer har samma behov av stöd, trygghet och respekt som alla andra, men de kan möta särskilda utmaningar på grund av normer och diskriminering.

Familjebildningar handlar om de olika sätt familjer kan se ut på i samhället. Kärnfamiljen har länge setts som norm, men idag finns många former som är lika viktiga för barns trygghet och utveckling. Några vanliga familjebildningar är: Kärnfamilj – två föräldrar och deras gemensamma barn. Ensamstående förälder – en förälder lever med sitt eller sina barn. Sambofamilj – föräldrar som lever tillsammans utan att vara gifta. Generationsboende – flera generationer bor tillsammans, till exempel mor- eller farföräldrar, föräldrar och barn i samma hushåll. Stjärnfamilj – en familj som består av olika konstellationer, till exempel bonusföräldrar och bonusbarn. Regnbågsfamilj – barn som växer upp med föräldrar av samma kön eller i andra HBTQI-konstellationer. Nätverksfamilj – barnets nära relationer sträcker sig även till vuxna utanför hushållet, till exempel släktingar eller nära vänner som ingår i barnets omsorgsnätverk. Det gemensamma är att familjen – oavsett form – är en grund för omsorg, trygghet och gemenskap. Inom social omsorg är det därför viktigt att se alla familjebildningar som lika värdefulla och betydelsefulla för barns utveckling.