Julio Moraga

KASAM – Känsla av sammanhang Teorin om Känsla av sammanhang (KASAM) utvecklades av den medicinska sociologen Aaron Antonovsky på 1970-talet. Den används idag för att förstå hur människor hanterar stress och skapar förutsättningar för god hälsa, särskilt inom äldreomsorg, rehabilitering och personcentrerad vård. Antonovsky menade att hälsa inte bara handlar om frånvaro av sjukdom, utan att det finns en kontinuum mellan hälsa och ohälsa. KASAM hjälper oss att förstå varför vissa människor klarar livets utmaningar bättre än andra. De tre komponenterna i KASAM KASAM består av tre delar som tillsammans skapar en känsla av livets begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet: Begriplighet (Förståelse av situationen) Innebär att världen upplevs som logisk, förutsägbar och sammanhängande. Individen kan förstå och tolka händelser i livet, även om de är utmanande. Inom vården betyder det att patienter och brukare får tydlig information om sin hälsa och vårdinsatser. Hanterbarhet (Förmåga att möta utmaningar) Innebär att individen känner att hen har resurser (inre eller yttre) för att hantera svårigheter. Resurser kan vara socialt stöd, kunskap, copingstrategier eller professionell hjälp. I äldreomsorgen kan hanterbarhet stärkas genom anpassade hjälpmedel, stöd från vårdpersonal och tydliga vårdplaner. Meningsfullhet (Motivation och engagemang) Innebär att livet upplevs som meningsfullt och värt att engagera sig i. Individen känner att svårigheter har en innebörd och är värda att hantera. Inom vård och omsorg betyder det att stödja individens delaktighet, livskvalitet och självbestämmande. KASAM i äldreomsorgen och sjukvården KASAM tillämpas inom flera områden i vård och omsorg, exempelvis: ✅ Personcentrerad vård: Genom att stärka begriplighet (ge tydlig information), hanterbarhet (stöd och resurser) och meningsfullhet (individens delaktighet). ✅ Demensomsorg: Att skapa trygga rutiner och en förutsägbar miljö kan öka begriplighet för personer med demenssjukdom. ✅ Palliativ vård: Att ge existentiellt stöd och låta individen vara delaktig i beslut kan öka känslan av meningsfullhet. ✅ Rehabilitering: Genom att anpassa rehabiliteringen till individens resurser kan man stärka hanterbarhet. ✅ Äldreomsorg och hemtjänst: Att hjälpa äldre att bibehålla sina dagliga rutiner och sociala relationer kan bidra till en högre känsla av sammanhang. Sammanfattning KASAM är en viktig teori inom vård och omsorg och används för att förstå och stärka individens hälsa och välbefinnande. Genom att arbeta med begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet kan vårdpersonal hjälpa individer att hantera livets utmaningar på ett bättre sätt.

Teoretiska modeller och vårdfilosofi (Begrepp som påverkar vård och bemötande) Inom vård och omsorg finns flera teoretiska modeller och filosofiska perspektiv som används för att förbättra bemötandet, vårdkvaliteten och förståelsen för människors hälsa och livssituation. Dessa begrepp är viktiga för att skapa en personcentrerad, individanpassad och etisk vård. Vanliga teoretiska modeller och begrepp inom vårdfilosofi KASAM – Känsla av sammanhang En teori av Aaron Antonovsky som beskriver hur människor hanterar stress och bibehåller hälsa genom begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Inom äldreomsorgen används KASAM för att stärka individers välmående och autonomi. Salutogenes Ett hälsoperspektiv som fokuserar på främjande av hälsa snarare än att bara förebygga sjukdom. Används ofta i äldrevård och rehabilitering för att identifiera faktorer som stärker individens hälsa. PCC – Personcentrerad vård Ett förhållningssätt där patientens individuella behov, önskemål och delaktighet står i centrum. Grundprincipen är att vården ska utgå från personens egna resurser och önskemål, snarare än enbart medicinska diagnoser. IBIC – Individens behov i centrum Ett arbetssätt inom äldreomsorgen där vårdplanering och insatser anpassas efter individens funktionsförmåga och behov. Bygger på en helhetssyn och används ofta vid biståndsbedömningar. BBIC – Barns behov i centrum En metod för att kartlägga barns situation och behov inom socialtjänsten, särskilt vid utredningar av vård- och omsorgsbehov. Palliativ vårdfilosofi En helhetsinriktad vårdfilosofi vid livets slut som syftar till att lindra lidande och förbättra livskvalitet för patienten och dess anhöriga. Den bygger på de fyra hörnstenarna: symtomlindring, kommunikation, stöd till närstående och teamarbete. EPB – En person bästa Ett arbetssätt inom äldreomsorgen där vård och omsorg individualiseras för att passa varje person, med hänsyn till levnadshistoria, vanor och preferenser. SIP – Samordnad individuell plan En vård- och omsorgsplan som används för att samordna insatser mellan olika huvudmän, exempelvis mellan sjukvård, socialtjänst och hemtjänst. BaB – Bostadsanpassningsbidrag Ett ekonomiskt stöd för att anpassa bostaden för personer med funktionsnedsättning, exempelvis installation av ramper eller hissar. FSO – Funktionsstödsomsorgen En del av kommunens verksamhet som erbjuder stöd och service till personer med funktionsnedsättning enligt LSS.

Förkortningar inom lag, tillsyn och dokumentation (Rättigheter, skyldigheter och patientsäkerhet) Lagar och regler styr vård och omsorg för att säkerställa patientsäkerhet, rättigheter och kvalitet i vården. Inom tillsyn och dokumentation används förkortningar för att beskriva lagstiftning, tillsynsmyndigheter och vårdrelaterade planer. Vanliga förkortningar inom lag, tillsyn och dokumentation KL – Kommunallagen Reglerar hur kommuner och regioner styrs, inklusive deras ansvar för vård och omsorg. SoL – Socialtjänstlagen En grundläggande lag för socialtjänsten som reglerar kommunens ansvar för äldreomsorg och stödinsatser. HSL – Hälso- och sjukvårdslagen Reglerar ansvaret för vården och betonar att all vård ska ges med god kvalitet och på lika villkor. LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade Ger personer med funktionsnedsättning rätt till individuellt anpassade stödinsatser, såsom boende, ledsagning och daglig verksamhet. SFB – Socialförsäkringsbalken Samlar regler om socialförsäkringar, inklusive sjukpenning, föräldrapenning och bostadsbidrag. LOV – Lag om valfrihetssystem Reglerar upphandling av hemtjänst och vårdtjänster där brukaren kan välja utförare. LOU – Lagen om offentlig upphandling Styr hur kommuner och regioner ska upphandla tjänster, exempelvis inom vård och omsorg. IOP – Idéburet offentligt partnerskap Ett samarbetsavtal mellan kommunen och idéburna organisationer, ofta inom äldreomsorgen. MAS – Medicinskt ansvarig sjuksköterska Ansvarar för att kommunens hälso- och sjukvård bedrivs enligt lagar och föreskrifter. MAR – Medicinskt ansvarig för rehabilitering Har ansvar för kvaliteten på rehabilitering och habilitering inom kommunal vård och omsorg. PAL – Patientansvarig läkare En läkare som har ett samlat medicinskt ansvar för en patient inom specialistvården. SAK – Sakkunnig tjänsteman för nämnden En tjänsteman som ger expertstöd till politiska nämnder i frågor om vård och omsorg. IVO – Inspektionen för vård och omsorg Tillsynsmyndighet som granskar sjukvård, äldreomsorg och socialtjänst för att säkerställa kvalitet och säkerhet. SKR – Sveriges Kommuner och Regioner En organisation som samordnar och stödjer kommuner och regioner i frågor om vård, omsorg och socialt arbete. FK – Försäkringskassan Myndighet som hanterar socialförsäkringar såsom sjukpenning, assistansersättning och bostadsbidrag. SIP – Samordnad individuell plan En vårdplan som används när flera vårdgivare och huvudmän är involverade i patientens vård och omsorg. NPÖ – Nationell patientöversikt Ett digitalt system där vårdgivare kan se patientens journalinformation över vårdgivargränser. Kolada – Kommun- och landstingsdatabasen En databas där statistik om vård, omsorg och socialtjänst samlas och används för jämförelser mellan kommuner och regioner. NKI – Nöjd kundindex Ett mått på hur nöjda brukare är med äldreomsorgen, baserat på enkäter. NMI – Nöjd medborgarindex Ett mått på hur nöjda medborgare är med kommunens service, inklusive vård och omsorg.

Palliativ vård syftar till att ge helhetsinriktad vård och symtomlindring vid livets slut, med fokus på smärtlindring, livskvalitet och stöd till anhöriga. Förkortningar inom palliativ vård används för att säkerställa en tydlig och effektiv kommunikation mellan vårdpersonal. Vanliga förkortningar inom palliativ vård ASiH – Avancerad sjukvård i hemmet ASiH är en vårdform inom palliativ vård som gör det möjligt för svårt sjuka patienter att få avancerad medicinsk vård i sitt eget hem. Målet är att erbjuda en trygg och individanpassad vård där patienten kan vårdas i sin hemmiljö istället för på sjukhus. ASiH bedrivs av specialiserade vårdteam som inkluderar läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Insatserna anpassas efter patientens behov och kan omfatta smärtlindring, läkemedelshantering, psykosocialt stöd och hjälpmedel i hemmet.DNR – Do Not Resuscitate Ett beslut att avstå från hjärt-lungräddning (HLR) om patientens hjärta stannar. Används vid palliativ vård när återupplivning inte bedöms vara medicinskt meningsfull. ESAS – Edmonton Symptom Assessment Scale Ett verktyg för att skatta symtom som smärta, illamående, andnöd och trötthet hos patienter i palliativ vård. LIV – Läkemedel i livets slutskede Läkemedel som används för att lindra symtom som smärta, ångest och andningsbesvär i livets slut. Exempel är morfin, midazolam och glykopyrron. NPÖ – Nationell patientöversikt Ett digitalt journalsystem där vårdpersonal kan se patientens medicinska information över region- och vårdgivargränser. Viktigt för att samordna vård i livets slutskede. PCA – Patientkontrollerad analgesi En metod där patienten själv kan dosera smärtlindring via en programmerad pump, vanligt inom palliativ vård. PCT – Palliativt konsultteam Ett team av specialister inom palliativ vård som ger stöd till vårdpersonal och anhöriga i svåra vårdsituationer. PPS – Palliative Performance Scale En skala som används för att bedöma patientens funktionsnivå och behov av vård i livets slutskede. Senior Alert Ett nationellt kvalitetsregister som används inom äldreomsorgen för att förbättra det förebyggande arbetet och registrera riskbedömningar och åtgärder, inklusive palliativ vård. Svenska palliativregistret Ett nationellt kvalitetsregister med syftet att förbättra vården i livets slutskede för både patienten och de anhöriga. SIP – Samordnad individuell plan En vårdplan som används när flera vårdgivare och huvudmän är involverade i vården, exempelvis vid palliativ vård i hemmet.

Inom äldreomsorg och hemtjänst används en rad förkortningar för att beskriva bedömningar av funktionsförmåga, boendeformer och insatser för äldre. Dessa förkortningar används av vårdpersonal, biståndshandläggare och andra yrkesgrupper för att säkerställa en effektiv och tydlig kommunikation kring vård och omsorgsinsatser. Vanliga förkortningar inom äldreomsorg och hemtjänst ADL – Aktiviteter i dagliga livet En bedömning av en persons förmåga att självständigt utföra dagliga aktiviteter, exempelvis att klä sig, äta och sköta sin hygien. Används för att planera vård och stödinsatser. BPSD – Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens En samling symtom som kan förekomma vid demenssjukdom, såsom ångest, oro, hallucinationer och aggressivitet. Behandling omfattar både läkemedelsbaserade och icke-farmakologiska insatser. EPB – En person bästa Ett arbetssätt inom äldreomsorgen som syftar till att individanpassa vården och omsorgen utifrån varje persons unika behov och förutsättningar. HSL – Hälso- och sjukvårdslagen Reglerar ansvaret för vården och säkerställer att patienter får en god och säker vård, anpassad till deras behov. LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade En lag som ger personer med funktionsnedsättningar rätt till stödinsatser, såsom boende, daglig verksamhet och personlig assistans. MAS – Medicinskt ansvarig sjuksköterska En sjuksköterska inom kommunen som har ansvar för att den medicinska vården bedrivs enligt gällande lagar och föreskrifter. PAS – Patientansvarig sjuksköterska En sjuksköterska som har ansvar för en specifik patient och samordnar vårdinsatser mellan olika vårdgivare. SÄBO – Särskilt boende En boendeform för äldre som har behov av omfattande vård och omsorg, exempelvis vid demenssjukdom eller multisjuklighet. VPL – Vårdplan En plan som upprättas för att beskriva vilka insatser en patient behöver för att få en trygg och säker vård, ofta i samband med utskrivning från sjukhus.

Läkemedelsrelaterade förkortningar (Administrering, klassificering och behandling) Läkemedelsrelaterade förkortningar används inom sjukvård och äldreomsorg för att beskriva läkemedelsbehandling, administreringssätt och farmakologiska klassificeringar. Att förstå dessa förkortningar är viktigt för säker hantering av läkemedel och korrekt dokumentation i journaler. Vanliga läkemedelsrelaterade förkortningar ACE-hämmare – Angiotensin-converting enzyme-hämmare En grupp blodtryckssänkande läkemedel som används vid hypertoni och hjärtsvikt. De verkar genom att vidga blodkärlen och minska belastningen på hjärtat. Exempel: Enalapril, Ramipril. ATC – Anatomical Therapeutic Chemical Classification System Ett internationellt klassificeringssystem för läkemedel där varje läkemedel tilldelas en kod beroende på dess verkningsområde. BBL – Betablockerare Läkemedel som sänker hjärtfrekvensen och blodtrycket genom att blockera adrenalinets effekt på hjärtat. Används vid hypertoni, hjärtsvikt och arytmier. Exempel: Metoprolol, Bisoprolol. DOAK – Direktverkande orala antikoagulantia En grupp blodförtunnande läkemedel som används för att minska risken för stroke och blodproppar. Exempel: Eliquis (Apixaban), Xarelto (Rivaroxaban). LMWH – Lågmolekylärt heparin En typ av blodförtunnande läkemedel som ges som injektion, ofta vid djup ventrombos (DVT) och lungemboli. Exempel: Fragmin, Innohep. NSAID – Non-Steroidal Anti-Inflammatory Drugs En grupp läkemedel med smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatorisk effekt. Vanliga exempel inkluderar Ibuprofen, Naproxen och Diklofenak. Opioider En läkemedelsgrupp som används vid måttlig till svår smärta. Exempel: Morfin, Oxykodon, Fentanyl. På grund av risken för beroende används de med försiktighet, särskilt inom äldreomsorgen. PCA – Patientkontrollerad analgesi En smärtlindringsmetod där patienten själv kan administrera smärtlindrande läkemedel via en programmerad pump, ofta efter operationer eller vid palliativ vård. PRN – Pro re nata (vid behovsmedicinering) Medicin som ges vid behov, t.ex. vid tillfällig smärta, ångest eller illamående. Måste dokumenteras och ges enligt ordination. SNRI – Serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare En grupp antidepressiva läkemedel som påverkar nivåerna av serotonin och noradrenalin i hjärnan. Används vid depression och ångestsyndrom. Exempel: Venlafaxin, Duloxetin. SSRI – Selektiva serotoninåterupptagshämmare En typ av antidepressiva läkemedel som verkar genom att öka serotoninnivåerna i hjärnan. Exempel: Citalopram, Sertralin, Fluoxetin. TDM – Terapeutisk läkemedelsmonitorering Mätning av läkemedelskoncentration i blodet för att säkerställa rätt dosering och minska risken för biverkningar. Används särskilt vid läkemedel med smalt terapeutiskt fönster, t.ex. Litium och Digoxin. TPN – Total parenteral nutrition Näringslösning som ges intravenöst till patienter som inte kan äta via munnen eller tarmen.

Medicinska förkortningar (Diagnostik, behandling och omvårdnad) Inom sjukvården används en mängd medicinska förkortningar för att snabbt och effektivt kommunicera information om patienters tillstånd, diagnoser och behandlingar. Dessa förkortningar används i journaler, vårddokumentation och vid muntlig rapportering mellan vårdpersonal. Nedan följer några av de vanligaste medicinska förkortningarna och deras betydelse. Vanliga medicinska förkortningar AF – Andningsfrekvens Andningsfrekvensen (AF) mäts i antal andetag per minut och är en viktig parameter för att bedöma patientens andningsfunktion. En normal andningsfrekvens hos en vuxen ligger mellan 12–20 andetag per minut. AK – Antikoagulantia Blodförtunnande läkemedel som används för att förebygga blodproppar vid exempelvis förmaksflimmer, djup ventrombos (DVT) och stroke. Exempel på antikoagulantia är Waran och DOAK-preparat. BPSD – Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens En samlingsbeteckning för symtom som kan uppstå vid demenssjukdomar, exempelvis agitation, ångest, hallucinationer och sömnstörningar. BPSD kan behandlas med läkemedel och personcentrerade vårdinsatser. BT – Blodtryck Blodtrycket mäts i millimeter kvicksilver (mmHg) och anges som systoliskt (övertryck) och diastoliskt (undertryck). Ett normalt blodtryck är runt 120/80 mmHg. Högt blodtryck (hypertoni) är en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdomar. CT – Datortomografi En avancerad röntgenundersökning som skapar detaljerade tvärsnittsbilder av kroppen. Används för att diagnostisera exempelvis hjärnblödning, tumörer och lungembolier. EKG – Elektrokardiogram En undersökning som registrerar hjärtats elektriska aktivitet. Används för att upptäcka rytmrubbningar, hjärtinfarkt och andra hjärtsjukdomar. Hb – Hemoglobin Ett blodvärde som anger mängden hemoglobin i blodet. Hemoglobin transporterar syre i kroppen, och låga värden kan indikera blodbrist (anemi). ICU/IVA – Intensivvårdsavdelning En specialiserad vårdenhet där svårt sjuka patienter övervakas och behandlas med avancerad medicinsk utrustning. ICU står för Intensive Care Unit (internationell term), medan IVA är den svenska motsvarigheten. KOL – Kroniskt obstruktiv lungsjukdom En sjukdom som orsakar bestående luftvägsförträngning och nedsatt lungfunktion. Vanliga symtom inkluderar andfåddhet, hosta och slemproduktion. Orsakas oftast av rökning. LP – Lumbalpunktion En medicinsk procedur där ryggmärgsvätska tas ut för analys. Används för att diagnostisera sjukdomar som hjärnhinneinflammation, multipel skleros (MS) och vissa former av cancer. MRSA – Meticillinresistent Staphylococcus aureus En bakterie som är resistent mot flera antibiotika och kan orsaka svårbehandlade infektioner. MRSA är ett stort problem inom vården och kräver strikta hygienrutiner. P-Glukos – Plasmaglukos Mätning av blodsockernivån i blodet. Används för att diagnostisera och följa upp diabetes. Normala fastevärden ligger mellan 4–6 mmol/L. SPO₂ – Syremättnad i blodet En mätning av hur mycket syre som transporteras i blodet, uttryckt i procent. Normalt ligger syremättnaden mellan 95–100 %. Låga nivåer kan indikera andningssvikt eller lungproblem. TIA – Transitorisk ischemisk attack En tillfällig syrebrist i hjärnan, ofta kallad en "mini-stroke". Symtomen liknar en stroke men går över inom 24 timmar utan bestående skador.

Utveckling på arbetsplatsen och professionell yrkesroll Äldreomsorgen är en dynamisk arbetsplats där utveckling och kompetensutveckling är avgörande för att möta vårdtagarnas behov. Undersköterskan har en viktig roll i att skapa trygghet och kvalitet i vården, men yrket innebär också utmaningar som kräver kontinuerlig utbildning och anpassning. Kompetensutveckling och fortbildning för undersköterskor För att säkerställa en hög vårdkvalitet krävs det att undersköterskor kontinuerligt utvecklar sina kunskaper. Exempel på kompetensutveckling: Vidareutbildning inom demensvård – Fördjupade kunskaper om bemötande och omvårdnad vid kognitiva sjukdomar. Läkemedelsdelegering – Utbildning och uppföljning för att säkert hantera läkemedel inom äldreomsorgen. Palliativ vård och symtomlindring – Kunskap om vård i livets slutskede. Dokumentation och rapportering – Viktigt för patientsäkerhet och samarbete i vårdteamet. Många undersköterskor väljer att vidareutbilda sig inom exempelvis geriatrik, psykiatri eller rehabilitering, vilket kan leda till större ansvar och utvecklingsmöjligheter inom yrket. Arbetsmiljö, stresshantering och etiska dilemman i yrkesrollen Arbetsmiljön inom äldreomsorgen kan vara fysiskt och psykiskt krävande. Det är viktigt att vårdpersonal har strategier för att hantera stress och etiska utmaningar. Vanliga arbetsmiljöutmaningar: Högt tempo och personalbrist – Kan leda till stress och risk för utbrändhet. Tunga lyft och förflyttningar – Ergonomiska hjälpmedel och rätt teknik är avgörande för att förebygga belastningsskador. Emotionell påfrestning – Att vårda äldre i livets slutskede eller hantera oro och ångest hos vårdtagare kan vara psykiskt utmanande. Strategier för en bättre arbetsmiljö: Reflektion och handledning – Kollegialt stöd och samtal om svåra situationer. Tydlig arbetsfördelning och teamarbete – Förbättrar arbetsflödet och minskar stress. Ergonomi och tekniska hjälpmedel – Minskar risken för skador och gör arbetet mer hållbart. Yrkesrollen inom äldreomsorgen är både meningsfull och ansvarsfull. Genom att investera i kompetensutveckling och en hållbar arbetsmiljö kan undersköterskor fortsätta att utvecklas och bidra till en god vård och omsorg.

Styrning och organisation inom äldreomsorgen Äldreomsorgen i Sverige är en komplex verksamhet som styrs av lagar, riktlinjer och kvalitetskrav för att säkerställa att äldre personer får en trygg och värdig vård. Organisationen av äldreomsorgen varierar mellan kommuner och regioner, men grunden är densamma: att ge individanpassat stöd utifrån den enskildes behov och rättigheter. Hur äldreomsorgen styrs genom lagar, riktlinjer och kvalitetsarbete Äldreomsorgen regleras av flera viktiga lagar och riktlinjer som fastställer rättigheter och skyldigheter för både vårdtagare och personal. Viktiga lagar inom äldreomsorgen: Socialtjänstlagen (SoL) – Den viktigaste lagen för äldreomsorgen. Den slår fast att äldre personer har rätt till hjälp och stöd för att kunna leva ett värdigt liv. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – Reglerar sjukvårdens ansvar inom äldreomsorgen, inklusive medicinska insatser och patientsäkerhet. Patientlagen – Stärker patientens rätt att få information, vara delaktig i beslut och själv välja vårdinsatser. Arbetsmiljölagen – Skyddar vårdpersonalens arbetsmiljö och säkerställer att vården bedrivs på ett hållbart sätt. För att garantera kvaliteten i äldreomsorgen används även olika kontrollsystem och kvalitetsuppföljningar, såsom: Nationella riktlinjer från Socialstyrelsen – Ger vägledning om god vård och omsorg för äldre. Lex Sarah och Lex Maria – Rapporteringssystem för att upptäcka och åtgärda brister i vården. Kvalitetsregister – Används för att följa upp och förbättra vård och behandling, exempelvis Senior Alert och BPSD-registret. Organisationen av äldreomsorgen i kommun och region Äldreomsorgen är en del av välfärdssystemet och bedrivs på både kommunal och regional nivå. Kommunens ansvar: Särskilt boende och hemtjänst – Kommunen ansvarar för äldreboenden och hemtjänstinsatser som städning, personlig omvårdnad och måltidsservice. Biståndsbedömning – En biståndshandläggare utreder och beslutar om vilka insatser en äldre person har rätt till enligt Socialtjänstlagen. Förebyggande verksamhet – Dagverksamheter, anhörigstöd och rehabiliterande insatser för äldre. Regionens ansvar: Hälso- och sjukvård – Läkare, sjuksköterskor och rehabilitering inom primärvården och sjukhus. Specialiserad vård – Geriatrik, palliativ vård och avancerad hemsjukvård. Läkemedelsförsörjning – Ansvar för läkemedelsgenomgångar och säker läkemedelshantering. För att äldre ska få en sammanhållen vård krävs ett nära samarbete mellan kommunen och regionen. Samverkan mellan hemtjänst, hemsjukvård, geriatrik och primärvård är avgörande för att säkerställa att den äldre får rätt vård och stöd vid rätt tidpunkt. Genom en tydlig styrning, god organisation och ett systematiskt kvalitetsarbete kan äldreomsorgen utvecklas och anpassas efter individens behov.

Patofysiologi vid vanliga sjukdomar inom äldreomsorgen Patofysiologi handlar om hur sjukdomar påverkar kroppens normala funktioner. För att kunna ge god vård till äldre är det viktigt att förstå hur åldrande och sjukdom leder till förändringar i kroppen. Många sjukdomar som drabbar äldre innebär en gradvis försämring av kroppens funktioner, vilket kan påverka livskvalitet och behov av vårdinsatser. Vad är patofysiologi, och varför är det viktigt inom vården? Patofysiologi är läran om hur sjukdomar förändrar kroppens normala processer. Kunskap om detta hjälper vårdpersonal att: Förstå varför en sjukdom orsakar specifika symtom. Identifiera tidiga tecken på försämring. Anpassa omvårdnaden efter individens behov. Exempel på hur sjukdomar påverkar kroppens normala funktioner Hjärtsvikt Normalt: Hjärtat pumpar effektivt ut blod till kroppens organ. Vid sjukdom: Hjärtats pumpförmåga försvagas, vilket leder till trötthet, andfåddhet och svullna ben. Orsak: Kan bero på högt blodtryck, hjärtinfarkt eller klaffsjukdom. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) Normalt: Lungorna tar upp syre och avlägsnar koldioxid genom andningen. Vid sjukdom: Luftvägarna blir trängre och lungvävnaden bryts ner, vilket orsakar andnöd och försämrad syresättning. Orsak: Rökning är den vanligaste orsaken, men även luftföroreningar kan bidra. Diabetes typ 2 Normalt: Kroppen reglerar blodsockret genom insulin från bukspottkörteln. Vid sjukdom: Cellerna blir mindre känsliga för insulin (insulinresistens), vilket leder till högt blodsocker. Konsekvenser: Kan orsaka skador på blodkärl, nerver och njurar, vilket ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar och sårbildning. Demenssjukdomar Normalt: Nervceller i hjärnan kommunicerar effektivt för att styra minne, språk och kognition. Vid sjukdom: Nervceller dör och signalöverföringen försämras, vilket leder till minnesproblem och kognitiv svikt. Exempel: Alzheimers sjukdom, vaskulär demens och Lewykroppsdemens. Osteoporos (benskörhet) Normalt: Skelettet bryts ner och byggs upp kontinuerligt genom benomsättningen. Vid sjukdom: Nedbrytningen sker snabbare än uppbyggnaden, vilket gör skelettet skört och ökar risken för frakturer. Riskfaktorer: Ålder, hormonförändringar, stillasittande och brist på kalcium och D-vitamin. Hur kunskap om patofysiologi används i vården Genom att förstå patofysiologi kan vårdpersonal: Identifiera riskfaktorer och förebygga sjukdomar. Tidigt upptäcka symtom och rapportera förändringar i hälsotillstånd. Anpassa omvårdnad och behandling efter individens behov. Kunskap om sjukdomars påverkan på kroppen gör det lättare att förstå varför specifika vårdåtgärder är viktiga och hur de kan förbättra livskvaliteten hos äldre.

Grundläggande anatomi och fysiologi Anatomi och fysiologi är grunden för att förstå hur kroppen fungerar. Anatomi handlar om kroppens struktur – organ, vävnader och celler – medan fysiologi beskriver hur dessa delar samverkar för att upprätthålla liv. Inom äldreomsorgen är kunskap om anatomi och fysiologi viktig för att förstå åldrandets påverkan på kroppen och hur olika sjukdomar förändrar kroppens normala funktioner. Kroppens organsystem och deras funktioner Människokroppen består av flera organsystem som samarbetar för att hålla oss vid liv. Cirkulationssystemet – Hjärtat och blodkärlen transporterar syre, näringsämnen och hormoner genom kroppen. Andningssystemet – Lungorna syresätter blodet och avlägsnar koldioxid. Matsmältningssystemet – Bryter ner mat och tar upp näringsämnen för att ge energi. Nervsystemet – Hjärnan, ryggmärgen och nerver styr kroppens funktioner och reaktioner. Endokrina systemet – Hormonsystemet reglerar tillväxt, ämnesomsättning och stressreaktioner. Muskuloskeletala systemet – Skelett och muskler möjliggör rörelse och skyddar inre organ. Urinvägssystemet – Njurarna och urinvägarna filtrerar blodet och reglerar vätskebalansen. Immunsystemet – Skyddar kroppen mot infektioner och sjukdomar. Åldrandets påverkan på kroppens funktioner Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppens organ och funktioner. Cirkulationssystemet – Hjärtat blir stelare och blodkärlen mindre elastiska, vilket kan leda till högt blodtryck och ökad risk för hjärtsjukdomar. Andningssystemet – Lungkapaciteten minskar, vilket kan göra det svårare att syresätta kroppen. Muskuloskeletala systemet – Muskelmassan minskar och skelettet blir skörare, vilket ökar risken för fall och frakturer. Nervsystemet – Kognitiva funktioner som minne och reaktionsförmåga kan påverkas. Matsmältningssystemet – Försämrad tarmrörelse kan leda till förstoppning och sämre näringsupptag. Immunsystemet – Blir svagare, vilket gör äldre mer mottagliga för infektioner. Kunskap om kroppens anatomi och fysiologi gör det lättare att förstå varför äldre har specifika vårdbehov och hur sjukdomar kan påverka kroppens funktioner.

Dödshjälp i Sverige – juridik och etiska diskussioner Dödshjälp är ett ämne som väcker både juridiska och etiska frågor. I Sverige är aktiv dödshjälp förbjuden, men debatten om huruvida det bör tillåtas pågår både inom vården och i samhället. Palliativ vård fokuserar på att lindra lidande, men vissa patienter efterfrågar möjligheten att själva få bestämma över sitt livsslut. Vad säger lagen om dödshjälp i Sverige? I Sverige är aktiv dödshjälp olaglig och betraktas som dråp enligt brottsbalken. Detta innebär att ingen får påskynda en persons död genom läkemedel eller andra handlingar. Däremot finns lagliga alternativ såsom: Passiv dödshjälp – Att avstå från livsuppehållande behandling, exempelvis att inte ge respiratorstöd eller hjärt-lungräddning. Palliativ sedering – Vid svåra smärttillstånd kan patienten ges läkemedel som gör att hen hamnar i djup medvetslöshet fram till döden. Patientens rätt att avstå vård – Enligt patientlagen har alla rätt att tacka nej till behandling, även om det leder till döden. Skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp Aktiv dödshjälp innebär att en läkare eller annan person aktivt ger en dödlig dos läkemedel. Detta är tillåtet i vissa länder, såsom Belgien och Nederländerna. Läkarassisterat självmord innebär att patienten själv administrerar en dödlig dos läkemedel som förskrivits av en läkare. Detta är lagligt i Schweiz, Kanada och vissa delstater i USA. Passiv dödshjälp innebär att vården avstår från livsuppehållande behandling. Detta är tillåtet i Sverige och andra länder med stark patientautonomi. Etiska aspekter och pågående debatt Dödshjälp är ett komplext ämne där olika etiska perspektiv vägs mot varandra. Argument för dödshjälp: Rätten till självbestämmande – Patienten ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv och död. Minskning av lidande – Om smärta och lidande inte kan lindras tillfredsställande bör patienten få välja att avsluta sitt liv. Legal säkerhet – Ett reglerat system kan förhindra att människor tar sitt liv på smärtsamma eller osäkra sätt. Argument emot dödshjälp: Risk för påtryckningar – Äldre eller sjuka kan känna sig skyldiga att välja dödshjälp för att inte belasta anhöriga. Risk för glidning – Om dödshjälp legaliseras kan det leda till att samhället successivt accepterar att även personer utan terminal sjukdom får hjälp att dö. Värdet av palliativ vård – Fokuset bör ligga på att förbättra vården i livets slut snarare än att erbjuda dödshjälp. Hur ser det ut i andra länder? Flera länder har infört någon form av dödshjälp: Belgien och Nederländerna – Aktiv dödshjälp är tillåtet, även vid psykisk sjukdom. Schweiz – Läkarassisterat självmord är tillåtet, men läkare får inte aktivt avsluta en patients liv. Kanada – Dödshjälp är tillåtet under vissa medicinska kriterier. Oregon och andra delstater i USA – Läkarassisterat självmord är lagligt. I Sverige fortsätter debatten, och vissa patientorganisationer och vårdpersonal anser att frågan bör utredas vidare. Samtidigt betonar många att det behövs mer fokus på utvecklingen av palliativ vård för att minska behovet av dödshjälp.

Religiösa och kulturella ritualer vid dödsfall och begravning Begravningsritualer varierar mellan olika religioner och livsåskådningar, men de har ofta gemensamma teman såsom respekt för den avlidne, ceremonier för att hedra personen och trosföreställningar om livet efter döden. Dessa traditioner visar hur olika kulturer och religioner hanterar döden på unika sätt, samtidigt som de ofta delar grundläggande inslag såsom sorgestöd, övergångsritualer och vördnad för den avlidne. Buddhism Begravningsform: Kremering är vanligast, men jordbegravning förekommer i vissa buddhistiska traditioner. I Tibet praktiseras även så kallad ”himmelsbegravning”, där kroppen lämnas till naturen. Obduktion: Tillåts men undviks om det inte är nödvändigt, eftersom kroppen ses som ett tillfälligt skal. Ceremoni: Munkar eller familjemedlemmar reciterar sutror och mediterar för att hjälpa själen i dess övergång. Ceremonier kan hållas på dödsdagen, efter 7 dagar och vid särskilda intervaller upp till 49 dagar efter dödsfallet, då själen tros reinkarneras. Annat: En fridfull omgivning är viktig vid dödsögonblicket för att underlätta en god återfödelse. Hinduism Begravningsform: Kremering är normen, utom för små barn och vissa heliga personer, som begravs. Askans spridning i en helig flod, särskilt Ganges, är viktigt. Obduktion: Tillåts endast om det är nödvändigt, då kroppen anses helig. Ceremoni: Kroppen tvättas och smörjs med oljor, och en präst eller äldre familjemedlem leder ritualer. En eld tänds vid kremeringen och en manlig släkting tänder kremeringselden. Annat: Efter döden följer en sorgetid med reningsritualer för familjen. Ceremonier hålls på särskilda dagar, som den 10:e och 13:e dagen efter dödsfallet. Islam Begravningsform: Endast jordbegravning tillåts. Kroppen placeras i graven utan kista om lagarna tillåter det, annars används en enkel kista. Den avlidne ligger på höger sida med ansiktet vänt mot Mecka. Obduktion: Undviks starkt om det inte är medicinskt eller rättsligt nödvändigt, eftersom kroppen ses som helig. Ceremoni: Kroppen tvättas (ghusl) av närstående eller särskilda personer, sveps in i ett vitt tyg (kafan) och en särskild bön (Salat al-Janazah) hålls före begravningen. Annat: Begravningen sker så snabbt som möjligt, helst inom 24 timmar. Sorgperioden varar tre dagar, men en änka sörjer i fyra månader och tio dagar enligt islamisk lag. Judendom Begravningsform: Jordbegravning är traditionell och föredras, men vissa judiska inriktningar accepterar numera kremering. Kroppen begravs i en enkel kista utan metall. Obduktion: Tillåts endast om det är nödvändigt enligt lag, eftersom kroppen bör förbli intakt. Ceremoni: En judisk begravningsförening (Chevra Kadisha) förbereder kroppen genom tvättning (Tahara) och insvepning i vitt tyg. Begravningen sker så snart som möjligt, helst inom 24 timmar, och inkluderar psalmer och bön. Annat: Efter begravningen följer sorgeperioden Shiva, som varar i sju dagar, då familjen tar emot besökare och undviker nöjen. En lättare sorgetid fortsätter i upp till ett år. Kristendom Begravningsform: Jordbegravning eller kremering accepteras. Traditionellt föredrogs jordbegravning, men kremering är idag vanlig inom de flesta kristna riktningar. Obduktion: Tillåts och har ingen religiös begränsning. Ceremoni: Begravningsgudstjänsten innehåller böner, psalmer och en välsignelse av den avlidne. Prästen eller pastorn leder ceremonin. Annat: Det finns variationer mellan olika kristna traditioner – katolska begravningar inkluderar ofta en mässa, medan protestantiska ceremonier fokuserar mer på minnet av den avlidne. Sekulär (icke-religiös) begravning Begravningsform: Jordbegravning eller kremering är valfritt beroende på personens önskemål. Kremering är vanligt i sekulära begravningar. Obduktion: Tillåts utan religiösa hinder. Ceremoni: Istället för religiösa inslag kan musik, dikter och personliga tal inkluderas. Annat: Sekulära begravningar fokuserar ofta på att hedra personens liv snarare än trosföreställningar om döden. Hur vårdpersonalen kan anpassa omhändertagandet efter den avlidnes och anhörigas önskemål Respekt för traditioner – Fråga anhöriga om specifika önskemål kopplade till religiösa eller kulturella traditioner. Flexibilitet i omhändertagandet – Anpassa rutiner kring tvättning, klädsel och bön efter individens tro. Kommunikation med anhöriga – Informera om möjligheter att hålla ceremonier på sjukhus eller i hemmet. Samarbete med trossamfund – Kontakta religiösa företrädare om det önskas av familjen. Genom att respektera och anpassa vården efter olika trosuppfattningar kan vårdpersonalen bidra till att den sista tiden blir så värdig och trygg som möjligt för både den avlidne och anhöriga.

Efter dödsfallet – rutiner och stöd till närstående När en person avlider är det viktigt att vårdpersonalen hanterar situationen med respekt, professionalism och medkänsla. Det finns både medicinska och praktiska rutiner som ska följas, men även ett ansvar att ge stöd till anhöriga i deras sorg. Praktiska och medicinska rutiner efter dödsfall Efter att en person avlidit ska vårdpersonalen genomföra vissa åtgärder för att säkerställa en värdig hantering. Viktiga steg efter dödsfall: Bekräfta dödsfallet – En läkare fastställer dödsfallet genom en klinisk undersökning. Eftervård av den avlidne – Kroppen tvättas, kläs i rena kläder och placeras i en värdig ställning. Dokumentation och rapportering – Dödsbevis och dödsorsaksintyg skrivs av läkare, och personal dokumenterar händelseförloppet. Information till anhöriga – Anhöriga ska få tydlig information och stöd i det praktiska kring dödsfallet. Stöd till anhöriga i sorgeprocessen Sorgen efter en närståendes bortgång kan se olika ut och vårdpersonalen behöver vara lyhörd för anhörigas reaktioner. Hur personal kan stödja anhöriga: Skapa en lugn och trygg miljö där de kan ta farväl i sin egen takt. Visa respekt och närvaro – En lugn och medkännande hållning kan göra stor skillnad. Erbjuda praktisk information om begravning, dödsbo och stödinsatser. Informera om sorgegrupper och samtalsstöd via vården, kyrkan eller frivilligorganisationer. Omhändertagandet efter döden och begravning enligt en religion/livsåskådning Olika religioner och livsåskådningar har skilda traditioner kring döden och begravningen. Vårdpersonalen behöver ha kunskap om och respektera dessa för att säkerställa att den avlidne hanteras enligt önskemål. Exempel på religiösa och kulturella traditioner: Kristendom – Begravning kan ske i kyrkan eller borgerligt. Många önskar en välsignelse vid dödsbädden. Islam – Kroppen tvättas och sveps i vitt tyg, begravning ska ske snarast möjligt, oftast utan kista. Judendom – Begravning sker snabbt och kroppen hanteras med stor respekt. Hinduism och buddhism – Kremering är vanligt, och ritualer kring själsvandring kan förekomma. Att ha en dialog med anhöriga kring dessa önskemål är avgörande för att visa respekt och ge en värdig avslutning. Vårdpersonalens roll och hantering av sorg och arbetsrelaterad stress Att arbeta nära personer i livets slut kan vara emotionellt krävande. Vårdpersonal kan behöva stöd för att hantera sin egen sorg och stress. Strategier för att hantera sorg i vårdarbete: Reflektion och kollegialt stöd – Att prata om upplevelser med kollegor kan minska den emotionella belastningen. Sorgebearbetning – Vissa arbetsplatser erbjuder samtalsstöd eller handledning. Balans mellan empati och professionell distans – Att känna med patienten är viktigt, men att också kunna sätta gränser för att orka i längden. Genom att hantera dödsfall med respekt, ge anhöriga stöd och ta hand om sin egen emotionella hälsa kan vårdpersonalen bidra till en trygg och värdig vårdmiljö.

Kommunikation och stöd till den äldre och anhöriga Kommunikation är en central del av den palliativa vården. Genom att bemöta den äldre och anhöriga med öppenhet, respekt och lyhördhet kan vårdpersonalen bidra till en tryggare vårdsituation och lindra oro. Det är viktigt att skapa en dialog där den äldre känner sig hörd och anhöriga får det stöd de behöver. Brytpunktssamtal – en viktig del av palliativ vård Ett brytpunktssamtal är en strukturerad dialog mellan vårdpersonal, patient och anhöriga som hålls när vårdens mål förändras, exempelvis när en patient går in i livets slutskede. Samtalet syftar till att informera om förändringen, skapa en gemensam förståelse och anpassa vårdinsatserna efter patientens aktuella behov och önskemål. Under samtalet diskuteras vårdens inriktning, möjligheter till symtomlindring och vilken typ av stöd som finns för både patienten och de närstående. Brytpunktssamtalet är en central del av personcentrerad vård och bidrar till att säkerställa att patientens autonomi och livskvalitet respekteras fram till livets slut. Samtal om livets slut – hur personal kan bemöta oro och frågor När en person närmar sig livets slut kan det väcka många frågor, både hos den äldre och anhöriga. Öppen och ärlig kommunikation kan minska ångest och skapa trygghet. Viktiga aspekter i samtal om livets slut: Lyhördhet och närvaro – Lyssna aktivt och låt personen sätta tonen för samtalet. Tydlig och anpassad information – Ge klara besked men med hänsyn till individens behov och känslor. Respekt för önskemål – En person kan vilja tala om sin död eller undvika ämnet – båda måste respekteras. Stöd till anhöriga under sjukdomstiden Att vara anhörig till någon i livets slutskede kan vara en påfrestande och känslomässig upplevelse. Vårdpersonalen kan bidra genom att ge stöd och vägledning. Hur vården kan stötta anhöriga: Ge praktisk information om vårdförloppet, symtomlindring och vad som kan förväntas. Uppmuntra till delaktighet – Låt anhöriga vara med i vården om de önskar det. Vara lyhörd för deras behov – Anhöriga kan behöva avlastning, samtalsstöd eller bara någon som lyssnar. Närståendestöd och var man kan vända sig för att få hjälp Närståendestöd finns tillgängligt från flera instanser i samhället: Kommunen – Erbjuder avlösning i hemmet, stödgrupper och vägledning. Sjukvården – Palliativa enheter och vårdteam ger samtalsstöd och information. Försäkringskassan – Närståendepenning kan ge ekonomisk ersättning vid vård av svårt sjuk anhörig. Frivilligorganisationer – Röda Korset, Cancerfonden och Alzheimerföreningen erbjuder stödgrupper och rådgivning. Religiösa samfund – Svenska kyrkan och andra trossamfund kan erbjuda andligt stöd och samtal. Etiska aspekter och autonomi i palliativ vård Den äldre har rätt att vara delaktig i sin vård och fatta egna beslut. Samtidigt kan det uppstå situationer där individens önskemål behöver balanseras mot medicinska och etiska hänsyn. Exempel på etiska frågor i palliativ vård: Ska vårdpersonalen försöka övertyga en patient att ta smärtlindring om personen motsätter sig det? Hur hanteras situationer där anhöriga har andra önskemål än den äldre? Vad görs om en patient vill avsluta vård som fortfarande kan lindra symtom? Att respektera autonomi, kommunicera tydligt och ge stöd till både patient och anhöriga är grundläggande för att palliativ vård ska bli så trygg och värdig som möjligt.