Julio Moraga

Kroppen består till stor del av vatten, men mängden varierar med ålder, kön och andel fettvävnad. Ett spädbarn har nästan 80 procent vatten, medan en äldre person kan ha cirka 50 procent. Kvinnor har ofta mindre vätska än män eftersom fettvävnad innehåller mycket lite vatten, och en högre fettmassa innebär därför lägre total vätskevolym. För att kroppens funktioner ska upprätthållas behöver intag och utsöndring av vätska vara i balans. Vätskebalansen är beroende av kroppen förmåga att reglera vatten genom törst, njurarnas utsöndring och hormonell kontroll, särskilt via ADH och aldosteron. Vid sjukdom, feber, kräkningar eller diarré kan förlusterna bli stora och balansen snabbt påverkas. Cirka två tredjedelar av allt vatten i kroppen finns inuti cellerna (intracellulär vätska), medan en tredjedel finns utanför cellerna (extracellulär vätska). Av den extracellulära vätskan finns ungefär en fjärdedel i blodbanan och resterande del i vävnaderna mellan cellerna. För att kroppens miljö ska vara stabil måste mängden vatten, mängden elektrolyter och kroppens pH-värde hållas inom snäva gränser, eftersom dessa system är nära kopplade och störningar i ett område ofta påverkar de andra. Vid ohälsa eller förändrade vätskeförluster kan både cellernas funktion, blodvolymen och cirkulationen påverkas. Det kan leda till symtom som trötthet, huvudvärk, yrsel, förvirring eller lågt blodtryck. För stora vätskemängder kan i sin tur ge ödem, andningspåverkan eller hjärtsviktssymtom. 📊 Vuxna förlorar i genomsnitt 2–3 liter vätska per dygn via urin, svett, andning och avföring, vilket måste ersättas genom mat och dryck. Källa: Livsmedelsverket

Inaktivitet innebär att kroppen inte får den rörelse den behöver för god hälsa. Långvarigt stillasittande eller sängliggande påverkar kroppens funktioner negativt och kan leda till sjukdomar, försvagning och ökad risk för komplikationer. Effekterna berör cirkulation, andning, organfunktion, skelett, leder, hud och psykiskt välbefinnande. Åtgärder handlar om att stödja regelbunden rörelse, lägesändring, andningsträning och aktiviteter i vardagen. CirkulationVid stillaliggande eller långvarigt sittande blir blodcirkulationen nedsatt. Blodet samlas i buken och benen, pulsen sjunker och blodtrycksfall kan uppstå när personen reser sig. Detta kan orsaka yrsel och svimningskänsla. Risken för trombos ökar eftersom blodflödet blir långsammare. Om en propp lossnar kan den orsaka allvarliga komplikationer i hjärta eller hjärna. Trampövningar, böj- och sträckövningar samt stödstrumpor rekommenderas för att förbättra blodcirkulationen. AndningNär personen sitter eller ligger länge ventileras lungorna sämre. De nedre lungdelarna fylls inte ordentligt och slem samlas lättare, vilket kan leda till försämrad syresättning eller lunginflammation. Djupandning, lägesändring och regelbundna rörelsepauser förbättrar lungfunktionen. Djupandning kan utföras exempelvis varje timme när personen är vaken. Andningsfrämjande teknikOm hostkraften är svag behövs andningsgymnastik som stöd. Huffning innebär att personen tar ett djupt andetag och blåser ut genom öppen mun så att imma bildas på en spegel eller ett fönster. Detta upprepas tre gånger och avslutas med hosta för att lösa upp slem. Motståndsandning med PEP-ventil eller PEP-flaska förbättrar luftväxlingen. Personen andas in genom näsan och blåser ut genom ventilen eller flaskan tills det bubblar i vattnet. Detta upprepas regelbundet när personen är vaken. Daglig skötsel av PEP på sjukhus och klinik omfattar: – Rengöring och desinfektion av PEP-flaskan i diskdesinfektor – Byte av slang och munstycke – Användning av sterilt vatten eller kokt, avsvalnat vatten Daglig skötsel av PEP i hemmet omfattar: – Rengöring av flaskan med diskmedel och varmt vatten – Noggrann ursköljning och lufttorkning – Byte av slang Tarmar och njurarInaktivitet gör tarmrörelserna långsammare, vilket leder till förstoppning, illamående och minskad aptit. Tyngdkraften hjälper inte vid urinering när personen ligger mycket, vilket ökar risken för urinvägsinfektion och att stenar bildas i njurarna. För att underlätta eliminering rekommenderas upprätt ställning, användning av mobil duschstol eller toalettstol och i sista hand bäcken. Rätt skor och fallskydd kan hjälpa till att skapa trygghet vid förflyttning. Skelett, muskler, leder och hudenVid inaktivitet bryts benvävnad ned vilket kan leda till benskörhet. Musklerna försvagas, krymper i storlek och lederna blir stela. Långvarig felställning kan ge kontrakturer som inte går att återställa. Trycksår kan också uppstå vid brist på rörelse. Daglig aktivitet, även med stöd, är nödvändig. Skelettet stärks genom belastning, till exempel att ställa sig upp med hjälpmedel. Musklerna stärks genom aktiva eller passiva rörelser. Förebygga kontrakturerKontrakturer uppstår när leder inte används. De begränsar rörelseförmågan och är ofta smärtsamma. De förebyggs bäst genom aktiva rörelser där personen själv använder lederna. Om detta inte är möjligt används passiva rörelser, där personalen rör leden långsamt och mjukt. Kuddar kan användas för tryckavlastning och för att hålla leder i god position, men överanvändning kan leda till felställningar. Vid sårbehandling kan kuddar eller trampdynor användas som muskelträning. Vid bäddning ska personen ha tillräckligt utrymme och undvika tryck mot fötter och hälar. Psykisk hälsaInaktivitet minskar fysisk och social stimulans. Det kan leda till nedstämdhet, oro, trötthet, minskad aptit och förlorad livslust. Vårdtagaren kan bli passiv och mindre motiverad att förflytta sig eller delta i aktiviteter. Åtgärder är att stödja socialt umgänge, enklare fysisk aktivitet varje dag och möjlighet till lugn vila vid behov. 📊 Fysisk inaktivitet ökar risken för fler än 20 kroniska sjukdomar och uppskattas bidra till över 5 miljoner dödsfall globalt per år. Källa: WHO

Mobilisering innebär fysisk kroppsrörelse som ökar kroppens energi¬förbrukning utöver vilonivån. Inaktivitet innebär motsatsen – avsaknad av rörelse. Mobilisering syftar till att främja cirkulation, styrka och välbefinnande samt att motverka komplikationer som uppstår vid stillasittande eller orörlighet. Mobiliseringens betydelseMobilisering ska ske utifrån den förmåga en person har och kan innebära allt från små rörelser till mer omfattande fysisk aktivitet. För friska personer innebär mobilisering vardagsrörelser som att ta trappor, promenera, cykla, resa sig regelbundet från sittande eller göra enklare rörelsepauser. Fysisk aktivitet kan omfatta konditionsträning, styrketräning och – för äldre – även balansträning. – Barn och ungdomar (5–17 år) rekommenderas minst 60 minuter fysisk aktivitet per dag, gärna med förhöjd puls genom lek, cykling eller idrott. – Vuxna rekommenderas minst 150 minuter måttlig aktivitet per vecka, motsvarande 30 minuter rask promenad fem dagar i veckan, samt aktivering av större muskelgrupper minst två gånger per vecka. Fysisk aktivitet har en rad positiva hälsoeffekter. Den kan öka livslängden, förbättra hjärt- och kärlhälsan, minska risken för diabetes, högt blodtryck och vissa cancersjukdomar (exempelvis bröst- och tjocktarmscancer). Den minskar även risk för fall, benbrott och frakturer samt kan motverka psykisk ohälsa. Effekter på hjärnan är betydande och innefattar förbättrat minne, bättre inlärning, utvecklad problemlösningsförmåga, samt ökad glädje, bättre sömn, och minskad upplevelse av stress och smärta. 📊 Fysisk inaktivitet uppskattas orsaka över 5 miljoner dödsfall globalt per år. Källa: WHO

Röntgen- och ultraljudsundersökningarRöntgen och ultraljud används för att skapa bilder av organ, vävnader och strukturer i kroppen. Ultraljud bygger på ljudvågor och används särskilt för mjukdelar som lever, gallblåsa och njurar. Översiktsröntgen av bröst eller buk används för att identifiera luft, vätska eller misstänkta förändringar. Datortomografi (CT-buk) ger detaljerade tvärsnittsbilder och används vid misstänkt inflammation, blödning eller tumör. PassageröntgenPassageröntgen används vid misstänkt ileus (tarmvred). Undersökningen följer ett kontrastmedels väg genom mag–tarmkanalen för att lokalisera stopp eller fördröjd passage. KolonröntgenVid kolonröntgen undersöks tjocktarmen med kontrast via lavemang. Metoden används vid misstanke om strukturella förändringar, polyper eller tumörer i grovtarmen. Endoskopi (koloskopi, gastroskopi, rektoskopi, proktoskopi)Endoskopi innebär att ett böjligt instrument förs in i ett hålorgan för att inspektera dess slemhinna. – Gastroskopi: matstrupe och magsäck – Koloskopi: tjocktarm – Rektoskopi: ändtarm – Proktoskopi: området närmast ändtarmsöppningen Metoderna används för att upptäcka inflammation, blödning, polyper och tumörer. Biopsier kan tas och polyper avlägsnas. Akut urografiAkut urografi används vid misstanke om sten eller annan blockering i urinvägarna. Kontrast följs genom njurar och urinledare för att upptäcka hinder. Endoskopisk retrograd cholangiografi (ERCP)ERCP undersöker gångarna från lever, gallblåsa och bukspottkörtel. Ett endoskop förs ner till tolvfingertarmen där kontrast sprutas in i gångsystemet. Metoden används för att diagnostisera och behandla gallsten, gånghinder och pankreassjukdomar. Vid behov kan ett drän läggas. EKGEKG registrerar hjärtats elektriska aktivitet genom vågformerna P, Q, R, S och T. Undersköterskan placerar elektroderna och genomför registreringen. Elektroder delas in i extremitets- och bröstavledningar och fästs med gel eller sugkoppar. 📊 Över 3 miljoner EKG görs varje år i Sverige. Källa: Socialstyrelsen

Prover kan tas från andra vätskor och vävnader i kroppen när blod-, urin- eller avföringsprov inte ger tillräcklig information. Dessa prov används för att diagnostisera sjukdomar som påverkar nervsystemet, benmärgen eller olika organ. LumbalpunktionLumbalpunktion innebär provtagning av cerebrospinalvätska (likvor), som omger hjärnan och ryggmärgen. En kanyl förs in mellan två ländryggskotor och vätska tappas i provrör. – Förhöjt antal röda blodkroppar kan tyda på blödning. – Förhöjt antal vita blodkroppar ses vid infektioner som meningit och encefalit. Analysen används vid misstanke om skador eller sjukdomar i nervsystemet. BenmärgsprovBenmärgsprov tas vanligtvis från höftkammen, ibland från bröstbenet. Provet visar benmärgens cellbildning och kan avslöja sjukdomar som tumörer, leukemi och andra blodsjukdomar. Det är diagnostiskt viktigt vid utredning av avvikande blodstatus eller misstänkt malignitet. Vävnadsprov (biopsi)Vävnadsprov tas från ett specifikt organ eller kroppsområde när man behöver analysera celler direkt från misstänkt sjuk vävnad. Biopsier används främst vid utredning av tumörsjukdomar, men även vid inflammatoriska eller degenerativa tillstånd i olika organ. 📊 Över 30 000 lumbalpunktioner och cirka 50 000 biopsier utförs årligen i Sverige. Källa: Socialstyrelsen

Avföringsprov används för att upptäcka blod, bakterier eller andra förändringar i mag–tarmkanalen. F-Hb tas för att identifiera blod i avföringen. Vid provtagning används ett rent provrör med provpinne, som förs in i avföringen och återförs i röret. Odling av avföring görs vid misstanke om sjukdomsframkallande bakterier, särskilt vid långvariga diarréer. Provet tas genom att provpinnen doppas i avföringen eller stryks mot ändtarmsöppningen. Lokala laboratorieanvisningar ska alltid följas för korrekt hantering. 📊 Blod i avföringen kan upptäckas hos upp till 4 % av vuxna i screeningprogram. Källa: Socialstyrelsen

Urinprov används för att utreda njur- och urinvägssjukdomar, följa upp diabetes, genomföra graviditetstest eller analysera förekomst av läkemedel och droger vid misstänkta förgiftningar. Testremsor kan snabbt visa om urinen innehåller bakterier, äggvita, blod eller glukos, medan laboratorieanalys och urinodling används för att identifiera vilken bakterie som orsakar en infektion och därmed säkerställa korrekt behandling. Metod vid urinprovtagning– Provet bör vara från nyligen tömd urinblåsa och tas som mittstråleprov, vilket minskar risken för kontamination från urinrörsöppningen. – Använd ett rent och torrt provkärl och häll provet i ett provrör. – Märk provröret korrekt och skicka det tillsammans med remissen så snart som möjligt. Vid fördröjning ska provet förvaras i kylskåp. – Vid urinprov från KAD stängs katetern i 30–60 minuter. Provet tas helst från urinuppsamlingspåse med provtagningsknapp. Om detta saknas desinfekteras katetern med klorhexidinsprit innan prov tas direkt från katetern. 📊 Urinvägsinfektioner utgör cirka 25 % av alla bakteriella infektioner i öppenvården. Källa: Folkhälsomyndigheten

Blodprover används för att bedöma kroppens funktioner och upptäcka förändringar som kan tyda på sjukdom. Varje analys ger specifik information som stödjer diagnostik, behandling och uppföljning. – Hemoglobin (Hb): Mäter halten hemoglobin, ett järnhaltigt protein som transporterar syre och ger blodet dess röda färg. Provet tas kapillärt eller venöst och används vid misstänkt anemi. – Erytrocyter och leukocyter: Erytrocyter analyseras för att utreda orsaker till blodbrist. Leukocyter har central betydelse för immunförsvaret och mäts vid infektionsmisstanke. – Trombocyter: Blodplättar är viktiga för blodets koagulation. Provet tas vid misstänkta störningar i blodets koagulationsförmåga. – SR (sänka): Anger hur snabbt blodkropparna sjunker i ett rör under en timme. Används vid misstanke om infektion. – CRP: Ett protein som stiger vid inflammation. Snabbsänkan används ofta vid akuta infektioner och kan tas kapillärt eller venöst. – Blodfetter: Kolesterol och triglycerider bildas i levern. Höga nivåer ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. – Elektrolyter: Natrium, kalium, magnesium och kalcium är viktiga för salt- och vätskebalansen och tas vid misstänkta rubbningar. – Levervärden: Enzymer som ASAT, ALAT och GT stiger vid leverskada och används i utredning av leverpåverkan. – Troponin I/T: Hjärtenzymer som stiger vid hjärtinfarkt och annan hjärt-kärlsjukdom. – Glukos: Blodsocker. Används vid diabetesdiagnostik och vid misstanke om påverkan på hjärnan. – proBNP: Markör för hjärtsvikt. Förhöjda värden tyder på ökat tryck i hjärtats kammare. – Laktat: Bildas vid syrebrist i muskler och cirkulation. Förhöjda värden ses vid chock, svår infektion, lever- och njurpåverkan. 📊 CRP och blodstatus tillhör de mest beställda analyserna i svensk vård. Källa: EQUALIS och SKR

En venös provtagning kräver tydlig arbetsordning, god hygien och säker hantering av provmaterialet. Varje moment syftar till att få ett prov av hög kvalitet och att minska riskerna för smittspridning och stickskador. – Tvätta händerna noggrant med tvål och vatten. Desinfektera och låt lufttorka innan handskar tas på. – Fäst kanyl i hållare, om den inte är förmonterad. – Värme kan underlätta kärlfyllnaden. En ljummen handske eller värmedyna kan användas med försiktighet, särskilt hos personer med nedsatt känsel eller oförmåga att bedöma temperatur. – Välj en lämplig ven i armvecket. Sträck huden lätt och stick med öppningen uppåt. Vinkeln bör inte överstiga 30 grader. – Håll kanyl och hållare stadigt. För in vakuumröret tills korken punkteras och blodet börjar rinna. Släpp stasen när blod syns i röret. – Vid flera prover byts rör i rätt ordning. Rör med tillsats ska blandas direkt efter fyllning genom försiktig vändning. – Förvara fyllda rör stående i rumstemperatur tills de hämtas enligt rutin. – Bemötandet ska vara lugnt, särskilt om vårdtagaren är orolig eller lätt svimmar. – Ta alltid bort vakuumröret innan kanylen avlägsnas. Tryck därefter med torr kompress. – Aktivera stickskydd direkt och kassera material i avsedd behållare för smittförande stickande/skärande avfall. 📊 Preanalytiska fel, ofta relaterade till hantering och rörordning, utgör cirka 60 % av alla laboratoriefel. Källa: EQUALIS

Blod består av blodceller, plasma och serum, vilket gör det möjligt att analysera olika komponenter. Helblod är blod där inga beståndsdelar avlägsnats. Serum bildas när blodet får koagulera och därefter centrifugeras, medan plasma är den vätska som återstår när blodkropparna avlägsnats från helblodet genom centrifugering. – Venprov är den vanligaste provtagningsmetoden och tas ofta i en ven i armvecket. Detta moment kan delegeras till undersköterska. – Kapillärprov används när endast små mängder blod behövs, exempelvis för analys av B-Hb eller B-glukos, och tas vanligtvis från fingertoppen. Val av provtagare beror på analysens krav samt lokala rutiner. – Artärprov krävs vid vissa specifika analyser och tas genom punktion av en artär. Detta utförs av läkare eller specialistsjuksköterska på grund av den högre komplexitets- och risknivån. 📊 Venprov utgör cirka 80 % av alla blodprover som tas inom hälso- och sjukvården. Källa: SKR

Provtagning omfattar analyser av blod, urin, avföring (faeces), sekret, ryggmärgsvätska och slem från näsa och svalg. Kliniskt kemiska laboratorier analyserar kroppsvätskor och vävnader, medan mikrobiologiska laboratorier odlar bakterier, virus, svampar och parasiter för att identifiera smittämnen. Prover kan utgöras av både kroppsvätskor och vävnadsbitar och hanteras av specialiserad laboratoriepersonal. Det är avgörande att namn och födelsenummer anges korrekt på provrör och tillhörande remiss. Många regioner använder elektroniska remisser där behandlande läkare ansvarar för att provtagningen är korrekt utförd och dokumenterad. Blodprov måste hanteras noggrant från provtagningstillfället till transporten för analys. – Ordningen i vilken provrören fylls påverkar analysresultaten. – Rör med tillsats behöver vändas flera gånger direkt efter fyllning för att tillsatser och blod ska blandas ordentligt. Denna hantering minskar risken för felvärden och säkerställer att analysen blir tillförlitlig. 📊 Felaktig rörordning och bristande blandning är orsaker till upp till 60 % av preanalytiska fel i laboratoriemedicin. Källa: EQUALIS

Suturtagning är en central del av sårvården och genomförs av undersköterska enligt ordination. Arbetet kräver noggrann bedömning av sårläkning, korrekt teknik och omsorgsfull dokumentation. Vid varje omläggning och suturtagning ska sårstatus observeras, rapporteras och dokumenteras. Viktiga tecken att uppmärksamma är rodnad, värmeökning, svullnad, smärta, sårsekretion samt om huden slutit sig normalt. Olika typer av sår kräver olika suturtekniker och material beroende på lokalisation och vävnadens belastning. Vanligast används icke-resorberande enstaka suturer, men ibland ersätts de av agraffer (staples). Det är alltid läkaren som lägger suturer eller sätter agraffer. Tidpunkten för suturtagning avgörs utifrån sårets placering, grad av hudsträckning i området och sårläkningens förlopp. Vid borttagning måste såret inspekteras noggrant för att bedöma om det är lämpligt att ta bort samtliga suturer. Glipa, vätskning eller tecken på infektion kan innebära att suturer behöver sitta kvar längre. I vissa fall kan suturer behöva sitta kvar upp till tre veckor enligt ordination av opererande läkare. Suturtagning utförs med ren rutin, där suturer avlägsnas med pincett och sutursax. Agraffer tas bort med särskild agrafftång. Eventuella mindre glipor efter avlägsnandet förstärks med steristrips för att stödja fortsatt läkning. 📊 I Sverige får cirka 130 000 personer kirurgiska sår årligen, där korrekt sårvård och suturhantering minskar komplikationsrisken (Källa: Socialstyrelsen, 2023).

En stomi är en kirurgiskt skapad öppning i bukväggen där en del av tarmen eller urinvägarna leds ut och fästs mot huden. Syftet är att möjliggöra passage av avföring eller urin när det normala flödet genom tarm eller urinblåsa inte fungerar på grund av exempelvis inflammatorisk tarmsjukdom, tumörsjukdom, tarmperforation, skador eller kirurgiskt avlägsnande av urinblåsan. En stomi kan vara tillfällig eller permanent, beroende på diagnos och kirurgisk behandling. För vårdtagaren innebär stomin en betydande fysisk och ibland psykisk omställning, vilket gör god information, hudvård och trygg handledning centralt för att förebygga komplikationer. Typer av stomi: – Kolostomi: utgörs av tjocktarmen. Avföringen är ofta fastare. – Ileostomi: utgörs av nedre delen av tunntarmen (ileum) och ger en mer tunnflytande avföring. – Urostomi: används när urinblåsan inte kan bevaras. Urinledarna kopplas till en kort bit av tunntarm som förs ut genom bukväggen, vilket gör att urinen kontinuerligt rinner ut. Stomibandage och system: Avföring eller urin samlas i en sluten eller tömbar påse, ett så kallat stomibandage. Det finns två system: – Endelsbandage: hela bandaget byts vid varje tillfälle. – Tådelsbandage: en separat påse fästs på en hudskyddsplatta som sitter kvar på huden; endast påsen byts vid behov. Information om skötsel, byte och hudvård ges av vård- och omsorgspersonal i samarbete med stomiterapeut. Metod vid byte av stomibandage– Arbeta noggrant enligt basala hygienrutiner. – Töm påsen på det innehåll som samlats. – Avlägsna det gamla bandaget varsamt. – Rengör stomiområdet med fuktade kompresser. – Klapptorka huden torrt för att förebygga hudirritation. – Värm hudskyddsplattan något i handen för att förbättra fästförmågan. – Fäst ny platta och massera lätt så att den sluter tätt. – Tryck fast och kontrollera att uppsamlingspåsen sitter stabilt. 📊 Statistik: Cirka 12 000–13 000 personer i Sverige lever med stomi, och varje år tillkommer omkring 2 000 nya stomibärare (Källa: ILCO/1177, 2023).

📄 DränageDränage – ofta kallat drän – är medicintekniska rör som leder bort vätska, blod eller luft från kroppen för att minska tryck, främja läkning och förebygga komplikationer. De används efter operationer, vid infektioner, blödningar eller ansamlingar av luft/vätska. Ett lungdränage är en tunn slang som förs in i bröstkorgen för att avlägsna luft och/eller vätska och därigenom hålla lungan utspänd. Detta ordineras och sätts in av läkare. Ett sårdränage säkerställer att blod och sårvätska avleds så att suturer inte belastas och risken för infektion minskar. Typer av dränage: – Aktivt dränage: vätskan avlägsnas med hjälp av sug, exempelvis via sugflaska eller väggsug. – Passivt dränage: vätskan rinner ut genom tyngdlagen, utan sugfunktion. Viktiga observationer i det dagliga omhändertagandet: – Ta reda på vilken typ av dränage som används, hur länge det ska sitta och om det är suturerat. – Bedöm huden runt insticksstället: rodnad, svullnad, värme eller läckage kan vara tecken på komplikation. – Mät och dokumentera mängden dränagevätska samt dess utseende: är det klar vätska, blodigt eller varigt? – Kontrollera att det inte uppstår stopp i dränslangen. Spolning av dränage görs endast efter läkarordination. – Vid inläggning ska dokumentationen alltid innehålla: dränagetyp, placering, mängd vätska per dygn, vätskans karaktär samt status vid insticksstället. Även planerad tid för borttagning ska anges. 📊 Statistik: Postoperativa sårkomplikationer drabbar cirka 2–5 % av alla opererade patienter i Sverige (Källa: Socialstyrelsen, 2023).

En sond används för att avlasta magsäck eller tarm, tömma innehåll, minska tryck och dämpa illamående vid till exempel ileus, tarmsvikt eller förgiftning. Genom att leda bort magsäcksinnehåll minskar symtom som kräkningar och smärta. Sond kan också användas vid ventrikelsköljning efter förtäring av läkemedel eller toxiner. Vid långvariga sjukdomstillstånd kan sonden användas för enteral nutrition, det vill säga näringstillförsel direkt till magsäck eller tunntarm. Typer av enteral tillförsel – Clini-feeding-sond: tunn sond som förs via näsan ner genom matstrupen till magsäcken och används för tillförsel av sondmat eller läkemedel. – Ventrikelsond (via näsa): tjockare sond som förs ner i magsäcken via näsan och matstrupen. Används exempelvis för att avlasta magsäcken eller vid ventrikelsköljning. – Witzelfistel: kateter som läggs in kirurgiskt genom bukväggen och in i magsäcken. Fixeras med en kuffad ballong och används vid behov av långvarig enteral tillförsel. – PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi): sond som förs in endoskopiskt genom bukväggen. Fixeras med invändig platta mot magsäckens slemhinna och används vid långvarigt näringsbehov då munnen eller matstrupen inte kan användas. – Jejunosond: sond som placeras i jejunum, tunntarmens mellersta del. Används när magsäcken måste förbigås, exempelvis vid kraftig reflux eller gastropares. Fixering av sond Sonden måste fixeras stabilt för att inte ändra läge. Färdiga fixeringsförband finns, men vanlig häfta kan användas. En smal häfta läggs under sonden, snurras runt den och fästs på ena kinden. Tryck fast bandaget mot huden och fäst på andra kinden så att sonden ligger stadigt utan drag eller veck. Metod vid sondmatning Sondens läge kontrolleras före varje matning. Detta görs genom att blåsa in luft med en spruta samtidigt som man lyssnar med stetoskop över magsäcken och hör bubblande ljud. Vid grövre sonder (ventrikelsonder) kan man aspirera lite magsaft och kontrollera pH med lackmuspapper. Ett grönt eller blått utslag talar för korrekt placering i magsäcken. Att tänka på vid sondmatning – Handdesinfektion är obligatorisk. – Typ av sond väljs efter vårdtagarens tillstånd, diagnos och näringsbehov. – Vårdtagaren ska sitta i halvsittande ställning och behålla positionen en tid efter matning. – Sondmat ges långsamt och avslutas med fri vätska (vatten). – Sonden ska alltid sköljas efter läkemedelstillförsel för att undvika stopp. – Filmjölk, Proviva och nyponsoppa kan ges vid behov om ordination finns. – Kontrollera munhålan regelbundet eftersom brist på tuggning kan göra slemhinnorna sköra. Extra mjuk tandborste och noggrann munvård rekommenderas flera gånger dagligen. Hygien och daglig skötsel Noggrann personlig hygien är viktig för att förebygga irritation och infektion. Huden kring näsan och där tejpen sitter bör hållas ren och torr. Sondslangen ska ligga på ett sätt som håller den fri från veck. Fixering bör kontrolleras regelbundet så att sonden inte gnager mot huden. 📊 Statistik: I Sverige behandlas varje år cirka 30 000 personer med någon form av enteral nutrition i hemmet eller inom slutenvård. Källa: Socialstyrelsen, 2023

Kateterisering innebär att en urinvägskateter förs in i urinblåsan för att tömma urin och används vid diagnoser, retention, kirurgi eller kontinuerligt behov av avlastning. Åtgärden ordineras av läkare, och utförs av sjuksköterska eller delegerad undersköterska. Katetrar finns i storlekar från 12–24 Ch och rätt dimension väljs utifrån anatomi, kön och ordination. En kvarliggande kateter hålls på plats av en ballong som fylls med sterilt vatten. I arbetet krävs noggrann integritetshänsyn, ren eller steril metod beroende på situation och god förberedelse av material. Vårdtagaren informeras om momenten för att minska obehag och underlätta avslappning. Arbetet utförs helst av två personer och med god belysning. En kvarliggande kateter sätts med ren metod, och all hantering av urinrörsmynning och instrumentset sker enligt basala hygienrutiner. UtrustningKateter i ordinerad storlek, kompresser, hand-skar, desinfektionslösning, bedövningsgel, 10 ml spruta, underlägg, rondskål eller uppsamlingspåse. Genomförande i ren metodBasala hygienrutiner tillämpas och kateterset öppnas. Underlägg placeras och området kring urinrörsmynningen rengörs noggrant. På kvinnor hålls blygdläpparna isär; på män dras förhuden tillbaka. Bedövningsgel appliceras: i urinröret hos män, eller på kateterspets och urinrör hos kvinnor. Gelen ska verka i 3–5 minuter för att minska obehag. Katetern förs in försiktigt tills urin syns. När urin börjar rinna förs katetern ytterligare någon centimeter fram. Ballongen fylls därefter med 10 ml sterilt vatten (inte innan urin syns). Blåsan ska tömmas helt; tryck över nedre buken eller be vårdtagaren att krysta vid behov. Katetern dras tillbaka någon centimeter, och förhuden förs fram igen hos män. Alla uppgifter dokumenteras: storlek, typ, mängd i ballongen, datum, klockslag, eventuella komplikationer. Hygien och daglig skötselNoggrann personlig hygien minskar risken för infektion. På män ska förhuden dras tillbaka vid tvätt av ollonet och katetern fästas så att penis ligger uppåt för att undvika friktion. Hos kvinnor fästs urinpåsen på ett sätt som håller slangen fri från veck. Vid läckage eller uteblivet urinflöde kan stopp orsakas av koagler eller avlagringar; spolning med koksalt kan prövas enligt ordination. Byte av kateter görs så sällan som möjligt för att minska infektionsrisk. Ren rutin och steril rutinRen rutin: rengöring med kranvatten och rena produkter vid kontakt med oskadad hud eller ytliga sår. Steril rutin: sterilt material och sterila vätskor vid alla åtgärder som passerar hud eller slemhinna, såsom vid kirurgiska ingrepp eller vissa typer av kateteriseringar. 📊 Statistik: Upp till 25–30 % av alla vårdrelaterade infektioner i Sverige är urinvägsinfektioner kopplade till kateteranvändning. Källa: Folkhälsomyndigheten 2023

Vid svår sjukdom eller nedsatt andningsförmåga kan olika former av tekniska hjälpmedel användas för att stödja eller ersätta andningen. Andningsstöd kan ges både invasivt och icke-invasivt, beroende på vårdtagarens tillstånd, medvetandegrad och behov av syresättning. De vanligaste metoderna är CPAP, BiPAP och mekanisk ventilation via respirator, antingen genom mask (NIV) eller genom intubation. I takt med att fler vårdtagare vårdas i hemmet med avancerad utrustning har användningen av hemventilatorer också ökat. Teknikerna syftar till att förbättra ventilationen, hålla luftvägarna öppna, minska andningsarbetet och öka syreupptaget. Vårdtagare med lungsjukdomar, nedsatt muskelkraft, svår infektion eller hjärtpåverkan kan ha stor nytta av dessa hjälpmedel. Andningsstöd kräver noggrann observation av andning, saturation, medvetandegrad och eventuell oro eftersom känslan av mask och tryck kan upplevas som både stressande och klaustrofobisk. Olika sätt att ge andningsstöd• Invasiv mekanisk ventilation – vårdtagaren är intuberad eller har trakeostomi och andningen styrs helt eller delvis av en respirator. • NIV (Non Invasiv Ventilation) – andningsstöd ges via en ansiktsmask eller näsmask, oftast med CPAP eller BiPAP, utan intubation. Detta används vid exempelvis KOL-exacerbation, hjärtsvikt, lunginflammation eller vid svår andningspåverkan där personen ännu kan samarbeta. CPAP (Continuous Positive Airway Pressure)CPAP ger ett kontinuerligt övertryck i luftvägarna under hela andningscykeln. Övertrycket förhindrar att små luftvägar faller samman, förbättrar syreupptaget och kan pressa tillbaka vätska från alveolerna till blodbanan. Det används vid tillstånd som svår lunginflammation, KOL, hjärtsvikt, astma och vid sömnapné. Masken täcker näsa eller både näsa och mun och måste hållas tätt mot ansiktet för att undvika läckage. Eftersom risken för aspiration är förhöjd är det viktigt att vårdtagaren är vaken och kan signalera obehag. CPAP kan upplevas ansträngande i början och kräver stöd, lugnt bemötande och noggrann förklaring av behandlingen. BiPAP (Bi-level Positive Airway Pressure)BiPAP ger två olika tryck: ett högre vid inandning och ett lägre vid utandning. Detta minskar andningsarbetet och hjälper särskilt vårdtagare med utmattad andningsmuskulatur, t.ex. vid KOL-exacerbation eller neuromuskulära sjukdomar. Metoden används ofta när CPAP inte räcker eller när ventilationen behöver avlastas mer aktivt. RespiratornEn respirator är en avancerad maskin som helt eller delvis ersätter andningen. Den blåser in luft och syrgas i lungorna med inställningar som reglerar andningsfrekvens, volym, tryck och syrgasmängd. Vårdtagaren är oftast nedsövd eller kraftigt smärtlindrad för att möjliggöra behandling. Initialt sker ventilation via intubation, där ett plaströr förs ner genom mun eller näsa till luftstrupen. Efter några dygn görs ofta en trakeostomi för att förbättra komfort, kommunikation och hygien samt minska risken för skada i övre luftvägarna. Respiratorbehandling kräver noggrann övervakning av vitalparametrar, sekret, hud, sedation och tecken på oro eller smärta. Det är viktigt att inställningarna anpassas så att vårdtagaren varken överventileras eller underbehandlas. 📊 Statistik: Runt 3 000–4 000 personer per år i Sverige behandlas med invasiv eller non-invasiv ventilationsstöd vid svår andningssvikt. Källa: Socialstyrelsen, 2023

Sugning av luftvägar är en viktig åtgärd när slem hindrar fri ventilation hos medvetslösa eller svårt sjuka vårdtagare. Sekret som samlas i munhåla, svalg, luftstrupe eller bronker kan leda till rosslighet, nedsatt hostkraft, försämrad syresättning och ökad risk för luftvägsobstruktion. Personen kan också snabbt bli påverkad i andningen om sekretet inte avlägsnas. Åtgärden är obehaglig och kan stimulera ytterligare slemproduktion, därför krävs trygghet, lugn och noggrann information före varje moment. Sugning får endast utföras efter delegering och med korrekt teknik, eftersom felaktig metod kan skada slemhinnan, orsaka blödning, vagal påverkan eller försämrad saturation. Sugning används både i slutenvård och hemsjukvård, vilket ställer krav på att personal känner sig helt trygg i metoden. Att aktivt följa vårdtagarens andningsmönster, ge pauser och observera reaktioner är centralt. Bedömning av sekretets färg, mängd och konsistens är också viktig för att upptäcka tecken på infektion eller försämring. Metod vid sugning i nedre luftvägarInformera vårdtagaren innan du börjar och säkerställ att sugutrustningen är korrekt kopplad och att sugkraften är rätt inställd. För ned sugkatetern utan sugkraft och aldrig djupare än cirka 1 cm nedanför trakealkanylens slut. Starta sugkraften och dra upp katetern med cirkulerande rörelser i högst 5–10 sekunder. Låt vårdtagaren vila mellan varje sugning. Byt sugkateter efter varje omgång och sug igenom slangen med vatten. Ett lugnt, närvarande bemötande minskar oro och panikkänsla. För att kunna utföra momentet tryggt krävs erfarenhet, empati och god självinsikt hos personalen. Metod vid sugning i övre luftvägarStäll in sugkraften på max 10 kPa. Sug i ordningen: munhåla, kinder, tandrad, svalg. Tiden med sugkraft ska vara kort, högst 5–10 sekunder. Dra av handsken över katetern vid kassering. Sug igenom slangen med kranvatten. Sugning kräver kontinuerlig observation av andning, färg och karaktär på sekret, samt kontroll av saturationen. Snabb försämring kan förekomma och ska rapporteras omedelbart. 📊 Statistik: Cirka 20–25 % av patienter med trakeostomi eller nedsatt medvetande behöver regelbunden luftvägssugning under vårdtiden. Källa: Socialstyrelsen & SFAI, 2022

En trakeostomi är en åtgärd som skapar en fri luftväg genom ett kirurgiskt hål i trakea. Ingreppet blir aktuellt när luftvägen är hotad eller otillräcklig, exempelvis hos medvetslösa, svårt sjuka eller hos personer med förlamning i struphuvudet, nedsatt lungfunktion eller obstruktion högre upp i luftvägarna. Själva öppningen kallas stoma, och hålls öppen med en trakealkanyl som kan vara försedd med eller utan kuff. En kuff är en uppblåsbar manschett som tätar mot trakealväggen för att förhindra luftläckage och aspiration. Många kanyler har dessutom en innerkanyl som kan tas ut och rengöras. Vård av trakeostomi kräver noggrann, strukturerad omvårdnad för att förebygga komplikationer. Området kring stomat ska hållas rent och torrt för att undvika bakterie- och svamptillväxt. Huden inspekteras regelbundet efter rodnad, irritation eller sår. Rengöring görs med rena metoder och i cirkelrörelser med fokus på att undvika själva sårkanalen. Förband runt trakeostomin byts enligt ordination, men minst en gång dagligen eller oftare vid fukt, slem eller läckage. Vid byte av trakealkanyl är de första 24 timmarna särskilt känsliga eftersom slemhinnan och sårkanalen lätt kan skadas. Kufftrycket minskas då försiktigt för att undvika att koagler eller sårskorpor lossnar. Byte av kanylband sker säkrast om två personer hjälps åt: en som stabiliserar kanylen på plats, och en som byter bandet. Band kan vara knytbara eller försedda med kardborre, där kardborremodellerna ofta ger både stabilitet och god komfort. Vårdtagaren med trakeostomi kan dessutom behöva regelbunden sugning av sekret, befuktning av inandningsluften och stöd vid kommunikation. Det är viktigt att bedöma andningsmönster, färg och mängd av sekret, tecken på obstruktion samt eventuella ljud som tyder på att luftvägen inte är fri. En välfungerande trakeostomi förutsätter kontinuerlig uppmärksamhet, tryggt bemötande och god förklaring av alla moment då situationen ofta upplevs som både oviss och begränsande. 📊 Statistik: Ungefär 2 000–3 000 personer i Sverige lever med trakeostomi varje år, och cirka 700–900 nya trakeostomier utförs årligen. Respiratorvård och cancer i huvud-halsområdet hör till de vanligaste orsakerna. Källa: Socialstyrelsen, 2023

PEP-andning (positivt expiratoriskt tryck) är en etablerad metod för att förbättra luftvägarnas funktion när slem, sekretstagnation eller trånga små luftvägar försvårar andningsarbetet. Vid utandning mot ett motstånd skapas ett lätt övertryck i luftvägarna som gör att de hålls öppna längre. Det ger ett mer effektivt luftflöde, minskar risken för atelektaser och förbättrar transporten av slem mot de större luftvägarna där det kan hostas upp. Metoden utförs vanligtvis med en PEP-ventil, som är ett medicintekniskt hjälpmedel med justerbart motstånd. I situationer där standardutrustning inte finns tillgänglig kan samma princip användas med enklare hjälpmedel: en flaska med cirka 10 cm vatten samt en plastslang där vårdtagaren blåser ut luften. Vattnet skapar ett jämnt motstånd, och bubblorna fungerar som en visuell återkoppling så att både personal och vårdtagare kan följa att tekniken utförs korrekt. För bästa effekt ska vårdtagaren sitta upprätt och andas in lugnt genom näsan. Utandningen genom slangen ska vara långsam och kontrollerad så att bubblor bildas kontinuerligt. En serie består vanligtvis av 10–15 utandningar. Flera serier kan göras efter varandra med kort vila mellan — detta anpassas efter ork och symtom. Hos många vårdtagare används metoden varje timme vid påtagligt slem, och mer sällan vid lättare besvär. Vid genomförande är det viktigt att observera rytm, andningsmönster och eventuella tecken på uttröttning. Om vårdtagaren upplever yrsel, kraftig hosta eller obehag ska sessionen avbrytas. PEP-andning kan kombineras med lägesändringar, vätskeintag och andra sekretmobiliserande tekniker för ytterligare effekt. 📊 Statistik: PEP-andning rekommenderas som förstahandsmetod vid sekretstagnation i svensk slutenvård, och används av cirka 85 % av alla fysioterapeuter inom andningsrehabilitering. Källa: Fysioterapeuterna, 2022

Syrgas (O₂) är ett läkemedel i gasform som ordineras av läkare och används när syresättningen är nedsatt. Syrgas ges via näsgrimma (låga flöden) eller syrgasmask (högre flöden). Dosering anges i (liter per minut) och bestäms utifrån artärgasprov eller mätning med pulsoximeter. Hos personer med KOL krävs särskild försiktighet då överdosering kan leda till koldioxidretention, vilket i sin tur kan orsaka koldioxidnarkos. Därför krävs noggrann kontroll och korrekt inställt flöde. Vård och omsorg vid syrgasbehandling När behandlingen är delegerad ska vårdtagaren informeras innan utrustningen ansluts. Näsgrimma eller mask kopplas till plastslang och flödesmätaren ställs in på det ordinerade flödet. På sjukhus används ofta fasta syrgasuttag i väggen, medan personer i hemmiljö kan ha en syrgaskoncentrator. Syrgas kan ge torra slemhinnor i mun och näsa. Mjukgörande produkter och befuktning kan behövas, särskilt vid större flöden. Andnöd skapar ofta stark oro och rädsla. Ett lugnt bemötande, närvaro och tydlig förklaring av varje åtgärd kan minska panik och förbättra andningen. 📊 Statistik: I Sverige får cirka 14 000 personer per år syrgasbehandling inom slutenvården. Källa: Socialstyrelsen, 2023

Infektionssjukdomar orsakas i regel av virus eller bakterier och leder ofta till påverkan på flera av kroppens funktioner. Den medicinska behandlingen riktas mot själva smittämnet, exempelvis antibiotika mot bakteriella infektioner eller antivirala läkemedel mot vissa virusinfektioner. Omvårdnaden fokuserar samtidigt på att lindra symtom, förebygga komplikationer och ge stöd under sjukdomsförloppet. För personer med nedsatt immunförsvar eller andra underliggande sjukdomar kan infektioner få ett snabbt och allvarligt förlopp, vilket gör noggrann observation och dokumentation särskilt viktig. Andning och cirkulation: Infektioner påverkar ofta både andningsfunktionen och cirkulationen. Andningsfrekvens, puls, blodtryck och syremättnad behöver kontrolleras regelbundet eftersom förändringar kan vara tidiga tecken på försämring eller sepsis. Vid luftvägsinfektioner är hosta vanligt, ibland tillsammans med slem som blir lättare att mobilisera med varma drycker och en mer upprätt kroppsställning. Feber kan göra att rummet bör hållas svalt och vädras för att ge bättre komfort. Syrgas ges vid behov när syresättningen sjunker. Elimination: Vid infektioner följs urinmängd noga eftersom normal urinproduktion är ett tecken på fungerande njurar. Urin som luktar starkt eller har avvikande färg kan tyda på urinvägsinfektion. Feber och diarré ökar vätskeförlusten, vilket kräver extra uppmärksamhet på vätskebalans och möjlighet till snabb tillgång till toalett. Personer med KAD löper högre risk att utveckla urinvägsinfektion, vilket gör noggrann hygien kring urinröret nödvändig. Nutrition: Vid infektioner stiger energi- och vätskebehovet eftersom kroppen arbetar mer aktivt med immunförsvaret. Samtidigt är aptitlöshet vanligt vid feber, smärta och illamående. Näringstillförsel underlättas genom önskekost, mindre portioner och energirika mellanmål. Rikligt med vätska är viktigt vid hosta, feber och diarré för att motverka uttorkning och för att minska slemseghet. Hud och slemhinnor: Feber och infektioner gör att huden och slemhinnorna lättare torkar ut. Regelbundna lägesändringar och inspektion av hudkostymen behövs för att förebygga trycksår. Muntorrhet kan lindras med vätska, isbitar eller regelbunden munvård. Om svampinfektion i munnen misstänks kan lokal behandling behövas. Aktivitet: Sjukdom och feber leder ofta till uttalad trötthet. Vårdtagaren kan behöva stöd med förflyttningar, personlig hygien och måltider. En högre huvudända eller extra kuddar kan underlätta andningen. Dagliga rörelser i den mån det går är gynnsamt för cirkulation, andning och återhämtning. Sömn: Sömnbehovet ökar när kroppen bekämpar en infektion. Tillfällig användning av sömnmedel kan ibland behövas om feber, hosta eller oro stör nattsömnen. Smärta: Infektioner kan ge symtom som muskelsmärta, huvudvärk, magont eller ryggsmärta. Förhöjd puls, blodtryck eller förändrad andning kan vara indirekta tecken på smärta. Smärtskattning tillsammans med vårdtagaren underlättar val av behandling. Läkemedel: Antibiotika används vid bakteriella infektioner och ordineras efter vilken bakterie som orsakat infektionen. Virusinfektioner behandlas som regel inte med antibiotika eftersom läkemedlet inte påverkar virus. Vid vissa virusinfektioner används antivirala läkemedel eller vaccinationer som förebyggande åtgärd. Febernedsättande och smärtlindrande läkemedel ges ofta parallellt som symtomlindring. Egenvård: Rekommendationerna innefattar rikligt med vätska, febernedsättande läkemedel vid behov, god vila och försiktigt bibehållen aktivitet. Hälsosamma levnadsvanor stärker kroppens immunförsvar och kan bidra till snabbare återhämtning. Speciell omvårdnad vid sepsis: Sepsis kräver omedelbar sjukhusvård. Intravenös antibiotika sätts in så snart odlingar tagits. Vårdtagaren behöver övervakning av vitalparametrar, vätskebalans och laboratorieprover. Dropp ges ofta både för vätska och nutrition beroende på tillståndets svårighetsgrad. Undersköterskans viktiga uppgifter – Observera, dokumentera och rapportera förändringar. – Följa basala hygienrutiner för att förebygga vårdrelaterade infektioner. – Känna till vanliga infektionssjukdomar inom akutsjukvården och tillhörande omvårdnadsåtgärder. – Bemöta vårdtagare med respekt, integritet och stöd under sjukdomsförloppet. 📊 Statistik: Infektionssjukdomar ligger bakom en stor del av alla akuta vårdbesök i Sverige och står för ungefär 40 % av vårdkontakterna. Källa: Folkhälsomyndigheten, 2023

Sepsis, som även kallas blodförgiftning, är en allvarlig infektion som uppstår när bakterier från en lokal infektion sprids till blodet. Kroppens immunförsvar överreagerar och blir hyperaktivt, vilket gör att vita blodkroppar utsöndrar ämnen som skadar kroppens egna vävnader. Blodkärlens väggar påverkas och börjar läcka, vilket gör att blodtrycket sjunker och organens syretillförsel försämras. Detta innebär att sepsis är ett systemiskt och livshotande tillstånd. När bakterierna sprids ut i kroppen via blodbanan insjuknar personen snabbt med hög feber, frossa och påverkat allmäntillstånd. Puls och andningsfrekvens stiger. Kräkningar och diarré kan förekomma. Vid allvarlig sepsis kan cirkulationssvikt uppstå, vilket leder till sjunkande blodtryck och utveckling av septisk chock. Njurfunktionen kan försämras och personen kan bli medvetslös. Symtomen vid sepsis kan vara diffusa i början, vilket gör att diagnosen ibland fördröjs. Fördröjd behandling ökar risken för att svår sepsis eller septisk chock utvecklas. I ett tidigt skede kan personen fortfarande vara varm och rosig, men inom några timmar kan tillståndet övergå i en nedkyld och blek chockbild med kall svettning och tecken på dålig perifer cirkulation. Ett hjälpmedel som används för att identifiera sepsis i tid är BAS 90-30-90: B – Systoliskt blodtryck < 90 mmHg A – Andningsfrekvens > 30 andetag/minut S – Syremättnad (SpO₂) < 90 % Symtom – Plötsligt insjuknande med snabbt förlopp – Feber, frossa, påverkat allmäntillstånd – Hjärtklappning eller puls < 90 slag/minut – Systoliskt blodtryck < 90 mmHg – Andningspåverkan, andnöd, AF > 30/min – Illamående, kräkningar och/eller diarré – Låg urinmängd – Svår smärta (buk, leder, hjärta) – Muskelvaghet, gångsvårigheter – Medvetandepåverkan, förvirring eller hallucinationer Diagnos Infektionerna som leder till sepsis kommer ofta från lungor, urinvägar, sår, katetrar, intravenösa infarter eller hjärnhinnor. Urinprov och blododlingar används för att fastställa orsaken. Följande prover är vanliga: – Blododling (aerob & anaerob) – Urinodling & sårodling – Elektrolyter, kreatinin – Hb, LPK, TPK, hematokrit – Laktat – APTT, PK – Blodgaser (arteriella) – Lumbalpunktion vid misstanke om meningit Akuta åtgärder vid infektionssjukdomar – Syrgas på mask – Intravenös infart för vätska och antibiotika – Hjärtövervakning – Saturationskontroller – KAD med timdiuresmätning – Regelbundna kontroller av blodtryck, puls, AF och temperatur 📊 Statistik: Sepsis orsakar cirka 8 000 dödsfall årligen i Sverige och är en av de vanligaste orsakerna till intensivvårdsbehandling. Källa: Socialstyrelsen & Svenska Intensivvårdsregistret, 2023

Multiresistenta bakterier (MRB) är bakterier som utvecklat motståndskraft mot flera olika typer av antibiotika. Dessa bakterier förekommer i samhället, inom vårdinrättningar och i kommunala boendeformer. Resistensutvecklingen innebär att infektioner som tidigare var enkla att behandla kan bli svårare, kräva längre vårdtid eller i värsta fall leda till livshotande tillstånd. Den ökande antibiotikaresistensen är ett globalt problem. Överanvändning och felanvändning av antibiotika, både inom sjukvård och djurhållning, har bidragit till att bakterier utvecklat mekanismer som gör att läkemedlen inte längre har avsedd effekt. Detta innebär att infektioner som urinvägsinfektioner, sårinfektioner eller lunginfektioner kan bli betydligt mer svårbehandlade. Den mest kända formen av multiresistenta bakterier är MRSA – Methicillinresistenta Staphylococcus aureus. Infektioner med MRSA är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen och kräver särskilda hygienrutiner, ofta i form av kohortvård eller isolering, för att undvika smittspridning. Andra viktiga MRB är ESBL-bildande tarmbakterier och VRE – Vancomycinresistenta enterokocker. Smittspridning sker framför allt via kontakt, direkt eller indirekt. Indirekt smitta sker genom händer, kläder, vårdutrustning eller ytor. Konsekvent användning av basala hygienrutiner är därför avgörande. Noggrann rengöring, korrekt handhygien, användning av handskar vid behov och god följsamhet till lokala riktlinjer är centralt för att minska spridningen av MRB. Vårdtagare som har MRB behöver inte alltid vara sjuka själva. Bakterierna kan finnas som kolonisation, till exempel på huden eller i tarmen, utan symtom. Men risken att utveckla infektion är högre vid nedsatt immunförsvar, sår, kateter eller andra medicintekniska infarter. Därför är det viktigt med tydlig kommunikation, dokumentation och samordning vid överflyttning mellan enheter. 📊 Statistik: Uppskattningsvis bär cirka 5 % av den svenska befolkningen på någon form av multiresistent bakterie utan symtom. Källa: Folkhälsomyndigheten, 2023

Vårdrelaterade infektioner (VRI) är infektioner som uppstår i samband med vård, behandling eller omvårdnad, och som inte fanns vid inskrivningen eller vid vårdkontaktens början. Dessa infektioner kan drabba både vårdtagare och personal och utgör en betydande risk inom all vård och omsorg. Konsekvenserna kan bli förlängda vårdtider, ökade kostnader, lidande för vårdtagaren och i vissa fall livshotande komplikationer. En vanlig orsak till VRI är användning av urinvägskateter, som ökar risken för att bakterier tar sig upp i urinvägarna. Andra vanliga VRI är postoperativa sårinfektioner, lunginflammationer, infektioner i blodbanan och infektioner i samband med medicintekniska produkter såsom venkatetrar, drän och sonder. Smittvägarna kan vara både direkta och indirekta. Direkt smitta kan ske via kontakt mellan vårdpersonal och vårdtagare eller mellan vårdtagare. Indirekt smitta sker ofta via händer, kläder, utrustning eller ytor som inte rengjorts korrekt. Mikroorganismer kan överleva länge på hårda ytor och spridas vidare om inte basala hygienrutiner följs. En viktig förutsättning för att förebygga VRI är att all personal konsekvent tillämpar basala hygienrutiner och följer gällande riktlinjer för desinfektion, handhygien, användning av skyddsutrustning och korrekt hantering av medicintekniska produkter. Noggrann dokumentation av sår, katetrar, hudstatus, feber och infektionstecken är avgörande för att upptäcka komplikationer i tid. Vårdtagare som är multisjuka, äldre, immunosupprimerade eller nyligen opererade har högre risk att drabbas av vårdrelaterade infektioner. Förebyggande arbete handlar därför också om god nutrition, mobilisering, hudvård, trycksårsprofylax och att minimera användningen av katetrar och infarter. Tidig identifiering av infektionstecken som feber, smärta, rodnad, svullnad eller förändrat allmäntillstånd gör att behandling kan inledas snabbare och komplikationer undvikas. 📊 Statistik: Vårdrelaterade infektioner drabbar cirka 10 % av alla patienter i svensk slutenvård och uppskattas orsaka 1 500–2 000 dödsfall per år. Källa: Folkhälsomyndigheten & SKR, 2023