📄 Stress–sårbarhetsmodellen

📄 Stress–sårbarhetsmodellen

Varför drabbas vissa av psykisk sjukdom när andra i samma situation klarar sig? Hur kan någon verka stabil under lång tid – och sedan plötsligt bryta samman? Stress–sårbarhetsmodellen ger en begriplig förklaring till varför psykisk ohälsa uppstår och hur den kan förebyggas, behandlas och förstås över tid.

Modellen utgår från att varje människa bär på en viss sårbarhet, som kan vara ärftlig, biologisk eller formad av livserfarenheter. Denna sårbarhet är inte ett problem i sig – men om personen utsätts för tillräckligt mycket stress, kan den psykiska balansen rubbas.

Stress–sårbarhetsmodellen förklarar alltså att det är samspelet mellan yttre påfrestningar och inre motståndskraft som avgör om psykisk ohälsa utvecklas. Den bygger vidare på det biopsykosociala synsättet, men erbjuder en mer dynamisk och individanpassad förståelse.

Vad menas med sårbarhet?

Sårbarheten kan bestå av:

• Genetiska faktorer (t.ex. ärftlighet för psykisk sjukdom)

• Biologiska känsligheter (t.ex. låg stresstålighet)

• Tidiga traumatiska erfarenheter

• Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

• Bristande självkänsla eller otrygg anknytning

Alla människor har en viss sårbarhet – men den varierar i grad och typ. En person med hög sårbarhet kan leva utan problem så länge livet är i balans, men blir mer känslig för yttre förändringar.

Vad menas med stress?

Stress i modellen behöver inte betyda “att ha mycket att göra”. Det syftar på alla former av psykologisk belastning – exempelvis:

• Sorg, separationer eller arbetslöshet

• Sömnstörningar, sjukdom eller mobbning

• Förändrade livsvillkor, förväntningar eller social press

När stressen blir större än individens förmåga att hantera den, kan psykisk ohälsa utvecklas.

Skyddsfaktorer och återhämtning

Det som skyddar individen kallas resiliens eller motståndskraft. Det kan vara:

• Trygga relationer

• Förmåga till problemlösning

• God självkänsla

• Hälsosamma vanor och meningsfull vardag

Stress–sårbarhetsmodellen betonar att återhämtning inte bara handlar om behandling – utan också om att förstärka skyddsfaktorer och minska belastningar. Det handlar om helhet och hållbarhet.

Ett exempel: Johanna, 53 år

Johanna har levt ett till synes stabilt liv: arbete, familj, god hälsa. Men när hon under kort tid mister sin make, förlorar sitt jobb och samtidigt får klimakteriebesvär, börjar hon få ångest, sömnproblem och tappar orken. På vårdcentralen ses hon först som “utmattad”, men när tillståndet förvärras remitteras hon till psykiatrin.

Personalen förstår att hennes sårbarhet har varit låg – men att stressnivån nu är mycket hög. Behandlingen handlar därför inte bara om läkemedel, utan också om samtalsstöd, social rehabilitering och struktur i vardagen.

    💭 Hur kan du i din yrkesroll hjälpa till att minska stress och stärka skyddsfaktorer hos en person som befinner sig i psykisk obalans?