📄 Fallbeskrivning – När lagar och etik möts i verkligheten

Bakgrund: Samirs väg genom psykiatrin

Samir är 27 år och har levt med psykisk ohälsa sedan tonåren. Han har en schizofrenidiagnos och perioder av svårt missbruk. När han är stabil kan han bo själv i sin lägenhet och delta i en daglig verksamhet, men under vissa perioder försämras hans tillstånd. Han blir paranoid, isolerar sig och slutar ta sin medicin. Vid dessa tillfällen har han tidigare blivit inlagd för psykiatrisk vård, både frivilligt och enligt LPT.

Hans vårdhistoria visar den svåra balansgången mellan självbestämmande, tystnadsplikt, tvångsvård och patientens rättigheter.

Ett akut läge – När frivillig vård inte längre är möjlig

En dag får Samirs boendestödjare ett samtal från hans granne. Grannen berättar att Samir har skrikit genom väggen hela natten och att han verkar rädd. Boendestödjaren besöker honom, men Samir öppnar inte dörren. Han har inte synts till på dagliga verksamheten på över en vecka.

Boendestödjaren blir orolig och kontaktar psykiatrin. Eftersom Samir tidigare varit inlagd, känner de till honom. Men eftersom han inte har en pågående insats inom specialistpsykiatrin just nu, gäller sekretessen – vårdpersonal kan inte lämna ut information om honom.

Psykiatrin kan alltså inte säga något om hans aktuella tillstånd, men boendestödjaren får ändå rådet att kontakta socialtjänsten och polisen.

Tvångsvård eller inte? När ska samhället ingripa?

När polisen till slut tar sig in i Samirs lägenhet är han kraftigt avmagrad, hans kylskåp är tomt och han verkar rädd. Han säger att grannarna övervakar honom genom väggarna och att han inte vågar lämna lägenheten. Han vägrar att följa med frivilligt till sjukhuset.

En psykiatriläkare gör en bedömning på plats och beslutar att Samir uppfyller kriterierna för LPT – Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Men vad händer nu?

✔ Samir tas in på en psykiatrisk avdelning mot sin vilja.
✔ Han har rätt att överklaga beslutet till Förvaltningsrätten.
✔ Efter tre dagar måste en annan läkare göra en ny bedömning och besluta om fortsatt tvångsvård.

Detta är en av psykiatrins svåraste frågor: Samir säger nej – men ska vården ändå bestämma åt honom?

Sekretess kontra anhörigas oro

När Samir har varit inlagd i en vecka ringer hans mamma till avdelningen. Hon har inte hört från honom och är orolig. Hon vill veta hur han mår, men eftersom Samir är vuxen gäller sekretess – vårdpersonalen får inte lämna ut någon information utan hans samtycke.

Mamman blir upprörd. "Jag är hans mamma! Jag har alltid funnits där för honom. Hur kan ni inte ens säga om han lever?"

Detta är en vanlig situation inom psykiatrin. Sekretessen skyddar patientens integritet, men den kan också skapa frustration hos anhöriga som vill hjälpa till.

Personalen försöker nå Samir och fråga om han vill att de delar information med hans mamma, men han säger nej. Mamman får då ingenting veta, trots sin oro.

Läkemedelshantering och patientens rätt att säga nej

Efter en vecka börjar Samir återhämta sig, men han vägrar fortfarande att ta sin medicin. Eftersom han är inlagd enligt LPT kan han tvångsmedicineras om läkaren bedömer att det är nödvändigt.

Men att ge någon medicin mot deras vilja är en allvarlig åtgärd och får bara göras om det är medicinskt motiverat. Personalen försöker först motivera Samir att ta medicinen frivilligt.

Efter flera samtal går han till slut med på att ta en lägre dos än vad läkaren föreslagit. Här möts två principer – tvång och frivillighet. Även inom ramarna för tvångsvård försöker vården i möjligaste mån ta hänsyn till patientens önskemål.

Eftertanke

Samirs fall är inte unikt. Hans historia visar hur lagar, etik och verklighet ständigt kolliderar inom psykiatrin.

✔ Sekretess kan skydda patienten, men samtidigt skapa problem för anhöriga.
✔ Tvångsvård kan rädda liv, men också upplevas som en kränkning.
✔ Läkemedelsbehandling är ofta nödvändig, men patientens vilja måste fortfarande respekteras.

Hur hittar vi balansen? Hur kan vi både skydda patientens rättigheter och samtidigt se till att de får den vård de behöver? Det är frågor som vårdpersonal ständigt måste förhålla sig till.