📄 Självskadebeteenden

Vad får en person att skada sig själv? Är det ett rop på hjälp, ett sätt att hantera känslor eller en impulsiv handling? Hur kan vården och samhället bemöta och stötta personer med självskadebeteende?

Självskadebeteende innebär att en person avsiktligt skadar sin kropp för att hantera starka känslor, ångest eller inre smärta. Det är inte samma sak som suicidförsök, men risken för självmord är högre hos personer som skadar sig själva. Vanliga former av självskadebeteende inkluderar att skära sig, bränna sig, slå sig själv eller förgifta sig med mediciner.

Självskadebeteende kan förekomma vid flera psykiska sjukdomar, särskilt emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS), depression och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). I detta kapitel går vi igenom orsaker, symtom, diagnostiska verktyg, behandling samt hur vård och omvårdnad kan hjälpa personer att bryta beteendet och påbörja en återhämtning.

Orsaker till självskadebeteende

Självskadebeteende har ingen enskild orsak utan beror på flera faktorer:

• Känsloreglering – Många använder självskada för att dämpa stark ångest eller inre smärta.
• Trauma och övergrepp – Självskada kan vara en hanteringsstrategi för tidigare trauman.
• Självhat och skam – Vissa skadar sig själva som ett uttryck för låg självkänsla och självförakt.
• Social påverkan – Självskada kan förekomma i vissa sociala grupper, särskilt bland unga.
• Neurobiologiska faktorer – Studier visar att smärta vid självskada kan ge en tillfällig lindring genom att frisätta endorfiner.

Symtom och diagnostik

Självskadebeteende kan upptäckas genom:

• Synliga skärsår, brännmärken eller blåmärken på armar, ben eller andra kroppsdelar.
• Personens berättelser om att skadan lindrar ångest eller andra starka känslor.
• Långärmade kläder även i varmt väder för att dölja skador.
• Frekventa besök på akutmottagningar för sårvård.

För att bedöma självskadebeteende används skattningsinstrument såsom:

• Deliberate Self-Harm Inventory (DSHI) – Frågeformulär om självskadebeteende.
• Columbia-Suicide Severity Rating Scale (C-SSRS) – Bedömning av suicidrisk.
• SHI (Self-Harm Inventory) – Screeningverktyg för att identifiera självskadebeteende.

Behandling av självskadebeteende

Psykologisk behandling

• Dialektisk beteendeterapi (DBT) – Evidensbaserad behandling med fokus på känsloreglering och krishantering.
• Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) – Hjälper individen att förstå sina egna och andras känslor.
• Kognitiv beteendeterapi (KBT) – Används för att förändra destruktiva tankemönster.

Läkemedelsbehandling

• SSRI-antidepressiva – Kan minska underliggande ångest och depression.
• Antipsykotiska läkemedel – Ibland används vid samtidig psykossjukdom eller starka affektutbrott.
• Stämningsstabiliserare – Kan vara aktuellt vid bipolär sjukdom eller emotionell instabilitet.

Vård, omsorg och omvårdnad

Vid självskadebeteende är bemötandet från vårdpersonal avgörande för att skapa en trygg och stödjande vårdmiljö.

• Validerande bemötande – Att lyssna och bekräfta patientens känslor utan att döma.
• Säkerhetsåtgärder – I vissa fall krävs tillsyn eller begränsning av tillgång till farliga föremål.
• Krishantering – En individuell handlingsplan vid återfall i självskada.
• Psykoedukation – Information till patienten och anhöriga om självskadebeteende och alternativa strategier.

Prevention och återhämtning

För att förebygga självskadebeteende och stödja återhämtning är följande faktorer viktiga:

• Tidigt insatt behandling – Ju snabbare stöd ges, desto lättare att bryta mönstret.
• Lärande av alternativa strategier – Exempelvis mindfulness, fysisk aktivitet och kreativa uttrycksformer.
• Stöd från närstående och vårdpersonal – En stabil och förstående omgivning minskar risken för återfall.
• Långsiktig uppföljning – Regelbundna kontakter med vården kan ge stöd i återhämtningsprocessen.