Frakturer hos äldre – med fokus på höftledsfraktur
Frakturer, eller benbrott, är en vanlig och allvarlig konsekvens av fallolyckor hos äldre. Eftersom skelettet blir skörare med åldern, särskilt vid osteoporos (benskörhet), ökar risken för frakturer även vid mindre påfrestningar. Den allvarligaste och mest funktionsnedsättande typen av fraktur hos äldre är höftledsfraktur, där lårbenshalsen eller övre delen av lårbenet bryts. En höftfraktur leder ofta till sjukhusinläggning och kan ha långtgående konsekvenser för den drabbades rörlighet, självständighet och livskvalitet. Andra vanliga frakturer hos äldre inkluderar kotkompressioner i ryggraden, handledsfrakturer och överarmsfrakturer.
Symtomen vid en fraktur varierar beroende på frakturtyp och skadans omfattning. Vid en höftledsfraktur kan personen oftast inte stödja på benet och det drabbade benet kan vara förkortat eller utåtroterat. Smärtan är ofta intensiv och förvärras vid rörelse. Vid kotkompressioner kan symtomen vara mer diffusa, med gradvis tilltagande ryggsmärta och minskad längd. En handledsfraktur ger oftast svullnad och synlig felställning. Undersköterskan kan ha en viktig roll i att upptäcka tecken på fraktur, särskilt hos äldre personer som har svårt att uttrycka smärta, exempelvis vid demens. Om en patient plötsligt blir orörlig, verkar ovanligt smärtpåverkad eller undviker att använda en kroppsdel efter ett fall, bör fraktur misstänkas och vårdpersonal tillkallas.
Behandlingen av frakturer syftar till att stabilisera skadan, lindra smärta och återställa rörligheten. Vid höftledsfraktur är kirurgisk behandling ofta nödvändig, antingen genom att sätta in en höftprotes eller genom att fixera benbrottet med skruvar eller spikar. Efter operationen är tidig mobilisering viktig för att förhindra komplikationer som blodproppar, lunginflammation och muskelförtvining. Undersköterskan kan bidra genom att stödja patienten i rehabiliteringen, uppmuntra till rörelse efter ordination och hjälpa till med förflyttningar på ett tryggt sätt. Vid kotkompressioner och andra mindre frakturer kan behandlingen istället bestå av smärtlindring, fysioterapi och anpassning av vardagsaktiviteter.
Läkemedelsbehandling vid frakturer
Läkemedel används både för att lindra smärta och för att minska risken för framtida frakturer:
-
Smärtlindring:
- Paracetamol – Förstahandsval vid mild till måttlig smärta.
- NSAID (ibuprofen, naproxen) – Kan användas kortvarigt men bör undvikas vid njurproblem och hjärt-kärlsjukdomar.
- Opioider (morfin, oxikodon) – Ges vid svårare smärta men används med försiktighet på grund av risken för biverkningar som trötthet, förstoppning och yrsel.
-
Osteoporosbehandling (vid frakturer orsakade av benskörhet):
- Bisfosfonater – För att stärka skelettet och minska risken för nya frakturer.
- Kalcium och D-vitamin – Viktigt för benhälsa och muskelstyrka.
Undersköterskan kan hjälpa till genom att se till att patienten får sina smärtlindrande läkemedel i rätt dos och vara uppmärksam på biverkningar som förstoppning vid opioidbehandling. Det är också viktigt att stödja patienten i fallförebyggande åtgärder, såsom att använda gånghjälpmedel, anpassa miljön och säkerställa ett tryggt och strukturerat dagligt liv.
Höftledsfraktur och andra frakturer hos äldre kan leda till förlorad självständighet, men med rätt vård, rehabilitering och förebyggande åtgärder kan många återfå en god livskvalitet. Undersköterskan har en avgörande roll i att stödja patientens återhämtning och minimera risken för nya frakturer.
