Kronisk hjärtsvikt hos äldre

Kronisk hjärtsvikt hos äldre

Kronisk hjärtsvikt är ett tillstånd där hjärtats pumpförmåga är nedsatt, vilket leder till att kroppen inte får tillräckligt med syre och näring. Hjärtat kan antingen ha svårt att pumpa ut blodet (systolisk svikt) eller att fylla sig ordentligt mellan hjärtslagen (diastolisk svikt). Hos äldre personer är hjärtsvikt en vanlig diagnos och orsakas ofta av bakomliggande sjukdomar som högt blodtryck, kranskärlssjukdom eller tidigare hjärtinfarkt. Eftersom hjärtsvikt utvecklas långsamt kan symtomen ibland misstolkas som en naturlig del av åldrandet, vilket gör att sjukdomen ofta upptäcks sent. Riskfaktorer som rökning, diabetes, fetma och fysisk inaktivitet kan också bidra till sjukdomsutvecklingen.

Symtomen vid kronisk hjärtsvikt beror på hur allvarlig sjukdomen är och vilken del av hjärtat som är mest påverkad. Ett av de mest framträdande symtomen är andfåddhet, särskilt vid ansträngning eller när personen ligger ner. Många äldre med hjärtsvikt sover med flera kuddar för att minska andnöden. Trötthet och svullnad i benen och anklarna är också vanliga symtom, vilket beror på att blodcirkulationen är nedsatt och att vätska samlas i kroppen. Vid mer avancerad hjärtsvikt kan vätska även samlas i lungorna, vilket kan orsaka rosslig andning och hosta. Viktuppgång på grund av vätskeretention och en känsla av tyngd i kroppen kan vara andra tecken på att hjärtat inte orkar pumpa tillräckligt effektivt.

Behandlingen av hjärtsvikt syftar till att minska symtomen, bromsa sjukdomsförloppet och förbättra livskvaliteten. En viktig del av behandlingen är livsstilsförändringar, där en hälsosam kost, regelbunden motion och minskat saltintag kan hjälpa till att avlasta hjärtat. Undersköterskans roll är central i att observera och rapportera förändringar i patientens hälsotillstånd, såsom ökad trötthet, förändrad andning eller nya svullnader. Det är också viktigt att stödja patienten i egenvård, exempelvis genom att påminna om vikten av att väga sig regelbundet, eftersom snabb viktuppgång kan tyda på vätskeretention. Vid sängläge bör huvudändan höjas för att underlätta andningen, och man bör uppmuntra personen till att vara fysiskt aktiv utifrån sin förmåga. En trygg och lugn miljö minskar också risken för oro och andnöd, vilket är vanligt vid hjärtsvikt.

Läkemedelsbehandling vid kronisk hjärtsvikt

Läkemedel används för att avlasta hjärtat och minska symtomen vid hjärtsvikt. De vanligaste läkemedlen inkluderar:

• ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare (ARB) – Vidgar blodkärlen, sänker blodtrycket och avlastar hjärtat (t.ex. enalapril, losartan).
• Betablockerare – Sänker hjärtfrekvensen och minskar hjärtats arbetsbelastning (t.ex. metoprolol, bisoprolol).
• Diuretika (vätskedrivande läkemedel) – Hjälper till att minska vätskeansamling och svullnad (t.ex. furosemid).
• Mineralkortikoidreceptorantagonister (MRA) – Skyddar hjärtat och minskar risken för försämring (t.ex. spironolakton).
• SGLT2-hämmare – Relativt nya läkemedel som har visat sig ha positiva effekter vid hjärtsvikt (t.ex. dapagliflozin).

Undersköterskan har en viktig roll i att hjälpa patienten att förstå vikten av att ta sina läkemedel regelbundet och att vara uppmärksam på biverkningar, såsom yrsel, lågt blodtryck eller ökade urinträngningar vid vätskedrivande behandling. Vid förändringar i patientens hälsotillstånd är det viktigt att rapportera dessa till sjuksköterskan eller läkaren för att anpassa behandlingen.

Hjärtsvikt är en kronisk sjukdom som kräver kontinuerlig uppföljning och stöd. Genom att ge god omvårdnad, uppmuntra till egenvård och skapa en trygg miljö kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten för äldre med hjärtsvikt.