Kroniskt förmaksflimmer hos äldre

Kroniskt förmaksflimmer hos äldre

Kroniskt förmaksflimmer är en hjärtrytmrubbning där hjärtats förmak inte slår i en regelbunden rytm, utan flimrar kaotiskt. Detta gör att hjärtat inte pumpar blod lika effektivt, vilket kan leda till symtom som trötthet, yrsel och andfåddhet. Förmaksflimmer är en av de vanligaste hjärtsjukdomarna hos äldre och kan antingen vara paroxysmalt, där det kommer i skov, eller kroniskt, vilket innebär att hjärtat hela tiden har en oregelbunden rytm. Sjukdomen kan uppstå utan någon tydlig orsak, men riskfaktorer som högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes och hjärtinfarkt ökar risken. Ett stort problem vid förmaksflimmer är att blodflödet blir turbulent, vilket kan leda till att blodproppar bildas i hjärtats förmak. Dessa proppar kan föras vidare till hjärnan och orsaka stroke, vilket gör att förebyggande behandling är avgörande.

Symtomen på kroniskt förmaksflimmer varierar beroende på hur snabbt hjärtat slår och hur väl hjärtat klarar av att kompensera för rytmrubbningen. Vissa personer märker knappt av sitt förmaksflimmer, medan andra upplever uttalad trötthet, hjärtklappning och yrsel. Andfåddhet kan uppstå vid ansträngning, men ibland även i vila. Svullnad i benen och en känsla av tryck över bröstet kan förekomma om hjärtats pumpförmåga är nedsatt. Hos äldre kan symtomen vara mer diffusa, och en patient med förmaksflimmer kan främst uppvisa nedsatt ork och allmän svaghet. Undersköterskan har en viktig roll i att vara uppmärksam på förändringar, såsom plötslig försämrad kondition, yrselattacker eller förvärrad andfåddhet, eftersom det kan vara tecken på att hjärtat är överbelastat eller att en blodpropp har bildats.

Behandlingen av kroniskt förmaksflimmer fokuserar på att minska risken för blodproppar och att hantera symtomen. Eftersom sjukdomen ofta är livslång handlar vården mycket om att hjälpa patienten att leva med tillståndet på bästa sätt. Undersköterskan kan stötta patienten genom att uppmuntra till en hälsosam livsstil, där regelbunden motion, god kosthållning och rökstopp är viktiga faktorer för att avlasta hjärtat. Om patienten är inlagd på sjukhus eller bor på äldreboende kan man hjälpa till genom att hålla koll på puls och blodtryck samt se till att patienten tar sina mediciner som ordinerat. Vid yrsel eller plötsliga balansproblem är det viktigt att säkerställa en trygg miljö för att förebygga fallolyckor. Vid svårare symtom kan hjärtläkaren bedöma om elkonvertering (där hjärtat får en elektrisk stöt för att återställa rytmen) eller annan specialbehandling behövs.

Läkemedelsbehandling vid kroniskt förmaksflimmer

Läkemedelsbehandling är en viktig del av behandlingen för att minska risken för komplikationer. De vanligaste läkemedlen inkluderar:

• Blodförtunnande läkemedel – Förebygger blodproppar och minskar risken för stroke. Vanliga alternativ är:

  • NOAK (nya orala antikoagulantia), t.ex. apixaban eller rivaroxaban.
  • Warfarin, som kräver regelbundna blodprover för att justera doseringen.

• Frekvensreglerande läkemedel – Hjälper till att hålla pulsen på en stabil nivå:

  • Betablockerare (t.ex. metoprolol) sänker hjärtfrekvensen och avlastar hjärtat.
  • Kalciumflödeshämmare (t.ex. verapamil) kan användas om betablockerare inte är lämpliga.

• Rytmstabiliserande läkemedel – Används ibland för att försöka återställa en mer regelbunden hjärtrytm:

  • Antiarytmika (t.ex. amiodaron) kan ges vid vissa typer av förmaksflimmer.

Undersköterskan har en viktig roll i att hjälpa patienten att följa läkemedelsbehandlingen och vara uppmärksam på eventuella biverkningar, såsom lättblödande hud, yrsel eller trötthet. Vid plötslig försämring av patientens tillstånd, exempelvis stark andnöd eller tecken på stroke, är det viktigt att snabbt rapportera till sjuksköterska eller läkare.

Kroniskt förmaksflimmer kräver kontinuerlig uppföljning och anpassning av behandlingen. Genom att skapa trygghet, uppmuntra till en hälsosam livsstil och vara uppmärksam på förändringar kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten för äldre med sjukdomen.