Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) hos äldre

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) hos äldre

KOL är en långsamt fortskridande sjukdom som orsakar bestående skador på luftvägarna och lungorna. Sjukdomen kännetecknas av en kronisk inflammation som leder till förträngning av luftvägarna och nedsatt elasticitet i lungvävnaden, vilket gör det svårt att andas ut luften. Två huvudsakliga komponenter i KOL är kronisk bronkit, där slemhinnorna i luftvägarna är inflammerade och producerar ökad mängd slem, samt emfysem, där de små lungblåsorna (alveolerna) förstörs och förlorar sin förmåga att ta upp syre. Den främsta orsaken till KOL är långvarig exponering för skadliga partiklar, framför allt tobaksrök, men även luftföroreningar och arbetsmiljöfaktorer kan spela en roll. Eftersom sjukdomen utvecklas gradvis, upptäcks den ofta sent, när lungfunktionen redan är kraftigt nedsatt.

Symtomen vid KOL utvecklas successivt och kan i början misstas för vanliga åldersrelaterade andningsbesvär. De vanligaste symtomen är långvarig hosta, ofta med slem, samt andfåddhet vid ansträngning. I takt med att sjukdomen fortskrider kan andfåddheten uppstå även vid lättare aktiviteter, såsom att klä på sig eller gå korta sträckor. Väsande eller pipande andning, återkommande luftvägsinfektioner och en känsla av trånghet i bröstet är också vanliga tecken. I svårare stadier av KOL kan syrebrist leda till trötthet, muskelsvaghet och viktminskning. Vid akuta försämringar, så kallade exacerbationer, kan symtomen plötsligt förvärras, med kraftigt ökad andnöd och försämrad syresättning, vilket kan kräva akut vårdinsats.

Behandlingen av KOL syftar till att lindra symtom, förbättra livskvaliteten och minska risken för försämringsperioder. En viktig del av behandlingen är att undvika riskfaktorer, särskilt rökning, eftersom fortsatt rökning påskyndar sjukdomsförloppet. Sjuksköterskan har en viktig roll i att motivera och stödja patienter i rökavvänjning, till exempel genom rådgivning och nikotinersättningsmedel. Regelbunden fysisk aktivitet är avgörande för att bibehålla lungkapaciteten, och andningsövningar, såsom sluten läppandning, kan hjälpa till att förbättra syresättningen. Vid behov kan sjukgymnastik och rehabiliteringsprogram erbjudas för att stärka andningsmuskulaturen. Vid svåra symtom bör man se till att patienten har en lugn och syresatt miljö. Huvudändan av sängen kan höjas vid sängläge för att underlätta andningen, och man bör vara uppmärksam på tecken på försämring, såsom ökad andningsfrekvens eller förändrad hudfärg.

Läkemedelsbehandlingen vid KOL syftar till att vidga luftvägarna, minska inflammationen och lindra symtom. Behandlingen anpassas efter sjukdomens svårighetsgrad och patientens behov:

• Luftrörsvidgande läkemedel (bronkdilaterare):

  • Kortverkande beta-2-agonister (t.ex. salbutamol) vid behov för snabb lindring av andnöd.
  • Långverkande beta-2-agonister (t.ex. formoterol, salmeterol) för långvarig effekt och minskad symtomfrekvens.
  • Antikolinergika (t.ex. tiotropium) som verkar avslappnande på luftvägarna och minskar slemproduktionen.

• Inflammationsdämpande läkemedel:

  • Inhalationskortikosteroider (t.ex. budesonid, flutikason) används vid svårare KOL med frekventa försämringar.
  • Perorala kortikosteroider (t.ex. prednisolon) kan ges under korta perioder vid akuta försämringar.

• Antibiotika:

  • Ges vid bakteriella luftvägsinfektioner eller vid akuta försämringar med misstänkt infektion.

• Syrgasbehandling:

  • Kan ordineras vid långt framskriden KOL och kronisk syrebrist, men måste övervakas noggrant för att undvika koldioxidretention.

• Vaccination:

  • Influensavaccin och pneumokockvaccin rekommenderas för att minska risken för infektioner som kan förvärra KOL.

Den läkemedelsbehandling som används bör alltid anpassas efter patientens symtom och sjukdomens svårighetsgrad, och sjuksköterskan har en viktig roll i att övervaka effekten av behandlingen samt att ge patienten stöd i inhalationsteknik och följsamhet till ordinerad behandling.