Parkinsons sjukdom hos äldre

Parkinsons sjukdom hos äldre

Parkinsons sjukdom är en kronisk, neurodegenerativ sjukdom som påverkar nervcellerna i hjärnan och leder till en gradvis förlust av motorisk kontroll. Sjukdomen orsakas främst av att nervceller i hjärnans substantia nigra bryts ner, vilket leder till brist på signalsubstansen dopamin. Eftersom dopamin är avgörande för att styra kroppens rörelser, leder dess brist till de typiska symtomen vid Parkinsons sjukdom, såsom skakningar, stelhet och långsamma rörelser. Sjukdomen debuterar oftast i 50–70-årsåldern och förvärras gradvis över tid. Även om orsaken till Parkinsons sjukdom inte är helt klarlagd, anses både genetiska faktorer och miljöfaktorer spela en roll.

Symtomen vid Parkinsons sjukdom utvecklas successivt och varierar mellan individer. De tre huvudsakliga motoriska symtomen är tremor (skakningar), rigiditet (stelhet) och hypokinesi (långsamma rörelser). Skakningar uppträder ofta i vila, särskilt i händerna, och kan förvärras vid stress. Stelhet i musklerna gör att rörelser blir stela och ansträngande, vilket kan påverka balansen och gångförmågan. Långsamma rörelser leder till svårigheter att påbörja och genomföra rörelser, vilket gör att patienten kan uppleva problem med att gå, skriva eller knäppa knappar. Förutom de motoriska symtomen kan Parkinson även ge icke-motoriska symtom som sömnproblem, depression, trötthet, svettningar, förstoppning och nedsatt luktsinne. Med tiden kan sjukdomen även påverka kognitionen, och vissa patienter utvecklar Parkinsondemens.

Behandlingen av Parkinsons sjukdom är symtomlindrande och syftar till att förbättra livskvaliteten. Eftersom sjukdomen påverkar rörelseförmågan kan undersköterskan ha en viktig roll i att stödja patienten i vardagliga aktiviteter. Vid förflyttningar kan det vara bra att påminna patienten om att ta längre steg, använda gånghjälpmedel och undvika snabba rörelser för att minska risken för fall. Många patienter har svårt att svälja, vilket kan påverka deras näringsintag, så det är viktigt att servera anpassad kost och vara uppmärksam på eventuella sväljsvårigheter. Trötthet och muskelsvaghet kan göra att patienten behöver extra tid för att utföra dagliga uppgifter, och ett lugnt och strukturerat bemötande är avgörande för att minska stress och oro.

Läkemedelsbehandling vid Parkinsons sjukdom

Parkinson behandlas främst med läkemedel som ökar dopaminnivåerna eller förbättrar dopaminets effekt i hjärnan:

• Levodopa – Omvandlas till dopamin i hjärnan och är det mest effektiva läkemedlet mot Parkinson (t.ex. Madopark, Sinemet).
• Dopaminagonister – Efterliknar dopaminets effekt och används ibland som tilläggsbehandling (t.ex. pramipexol, ropinirol).
• MAO-B-hämmare – Förhindrar nedbrytning av dopamin och kan förlänga effekten av levodopa (t.ex. selegilin, rasagilin).
• COMT-hämmare – Förbättrar effekten av levodopa genom att minska dess nedbrytning (t.ex. entakapon).
• Antikolinergika – Används ibland vid svåra skakningar men ges sällan till äldre på grund av risk för biverkningar såsom förvirring.

Läkemedlen behöver tas vid exakta tidpunkter för att få bästa effekt och undvika symtomförsämring. Undersköterskan kan hjälpa till genom att säkerställa att patienten får sin medicin i rätt tid och vara uppmärksam på symtomförändringar. Eftersom läkemedelsbehandlingen kan ge biverkningar som blodtrycksfall, hallucinationer eller ökad impulsivitet, är det viktigt att rapportera eventuella förändringar i patientens beteende eller hälsotillstånd till sjuksköterskan.

Parkinsons sjukdom är en progressiv sjukdom som kräver ett tvärprofessionellt omhändertagande. Genom att ge stöd i vardagen, anpassa omvårdnaden efter patientens behov och bidra till en trygg miljö kan undersköterskan göra stor skillnad för personer som lever med Parkinson.