Urinvägsinfektion hos äldre

Urinvägsinfektion hos äldre

Urinvägsinfektion (UVI) är en av de vanligaste infektionerna hos äldre och orsakas oftast av bakterier som tar sig upp i urinvägarna. Infektionen kan delas in i nedre urinvägsinfektion (blåskatarr, cystit), där bakterierna stannar i urinblåsan, och övre urinvägsinfektion (njurbäckeninflammation, pyelonefrit), där bakterierna sprider sig upp till njurarna. En övre urinvägsinfektion är mer allvarlig och kan leda till komplikationer såsom sepsis om den inte behandlas i tid.

Hos äldre kvinnor ökar risken för UVI efter klimakteriet på grund av minskade östrogennivåer som påverkar slemhinnan i urinvägarna, medan äldre män ofta drabbas av urinvägsinfektioner i samband med förstorad prostata, vilket kan leda till svårigheter att tömma blåsan helt. Andra riskfaktorer inkluderar nedsatt immunförsvar, diabetes, kateteranvändning och långvarigt sängläge.

Symtomen på urinvägsinfektion kan skilja sig beroende på om det är en nedre eller övre UVI.

• Nedre urinvägsinfektion (cystit) ger symtom såsom sveda vid urinering, täta trängningar, smärta i nedre delen av magen och grumlig eller illaluktande urin.
• Övre urinvägsinfektion (pyelonefrit) kan ge hög feber, frossa, smärta i ländryggen och illamående.

Hos äldre kan symtomen vara mer diffusa, och istället för typiska tecken på UVI kan patienten visa förvirring, trötthet, aptitlöshet eller ökad fallrisk. Personer med demens kan ha svårt att uttrycka obehag, vilket gör att undersköterskan måste vara extra uppmärksam på förändringar i beteende eller allmäntillstånd.

Asymtomatisk bakteriuri och KAD-bärare

Hos många äldre, särskilt kvinnor och personer med kvarliggande kateter (KAD), kan bakterier finnas i urinen utan att orsaka någon infektion. Detta kallas asymtomatisk bakteriuri och kräver ingen behandling, eftersom antibiotika i dessa fall inte minskar risken för komplikationer men kan bidra till utveckling av antibiotikaresistens.

För personer med KAD (kateter à demeure) är bakterier i urinen vanligt och innebär inte automatiskt en urinvägsinfektion. Därför ska antibiotika endast ges vid tydliga tecken på infektion, såsom feber, flanksmärta, frossa eller påverkat allmäntillstånd. För att minska risken för urinvägsinfektioner hos KAD-bärare är god kateterskötsel avgörande, vilket innefattar korrekt hygien, regelbunden inspektion av urinuppsamlingssystemet och att undvika onödiga kateterbyten. Undersköterskan har en viktig roll i att observera eventuella förändringar och följa hygienrutiner för att förebygga infektioner.

Behandling av urinvägsinfektion

Behandlingen av urinvägsinfektion beror på infektionens svårighetsgrad. Vid lindrig blåskatarr kan ökat vätskeintag hjälpa kroppen att själv skölja ut bakterierna, och det är viktigt att uppmuntra till regelbundna toalettbesök för att undvika att urin stannar kvar i blåsan. Vid misstanke om bakteriell infektion bekräftas diagnosen ofta genom urinprov innan eventuell antibiotikabehandling påbörjas. Undersköterskan kan stödja patienten genom att säkerställa god hygien vid intimvård, uppmuntra till tillräckligt vätskeintag och vara uppmärksam på eventuella förändringar i urinvanor eller allmäntillstånd.

Läkemedelsbehandling vid urinvägsinfektion

Vid bekräftad bakteriell UVI används antibiotika för att behandla infektionen och förhindra spridning:

• Antibiotika vid nedre urinvägsinfektion (cystit) – Kortare antibiotikakur (t.ex. nitrofurantoin eller pivmecillinam).
• Antibiotika vid övre urinvägsinfektion (pyelonefrit) – Starka antibiotika såsom cefalosporiner eller kinoloner, ofta med längre behandlingstid.
• Östrogenbehandling – Vaginalt östrogen kan ges till äldre kvinnor för att stärka slemhinnorna i urinvägarna och minska risken för återkommande UVI.

Långvarig antibiotikabehandling bör undvikas för att minska risken för antibiotikaresistens. Vid återkommande urinvägsinfektioner kan förebyggande åtgärder såsom tranbärsprodukter, probiotika och god blåstömningshygien rekommenderas. Undersköterskan kan hjälpa patienten att följa behandlingen och vara uppmärksam på biverkningar såsom magbesvär eller diarré.

Urinvägsinfektion hos äldre kan ha allvarliga konsekvenser om den inte behandlas i tid. Genom att arbeta förebyggande, stödja god hygien och vara observant på symtom kan undersköterskan bidra till snabb upptäckt och effektiv behandling.