📄 Paniksyndrom

📄 Paniksyndrom

Paniksyndrom är en form av ångestsyndrom som kännetecknas av återkommande panikattacker – intensiva episoder av rädsla som ofta kommer plötsligt och utan förvarning. Under en attack upplever personen stark kroppslig obehagskänsla, såsom hjärtklappning, andnöd, yrsel eller känsla av att tappa kontrollen eller dö. Rädslan för att få en ny attack kan leda till att individen börjar undvika platser eller situationer där hjälp kan vara svår att få.

Konsekvenser för liv och vardag
Personer med paniksyndrom kan leva med en konstant oro för nästa attack. Det påverkar allt från arbete, socialt liv och resor till vardagliga aktiviteter som att gå till affären. Många börjar undvika folksamlingar, kollektivtrafik eller nya miljöer. Den psykiska anspänningen kan vara utmattande, även mellan attackerna.

Konsekvenser för lärande
Panikattacker i skolan kan upplevas som mycket skrämmande, både för den drabbade och för omgivningen. Personen kan undvika lektioner, prov eller att prata inför grupp. Oro för att förlora kontrollen offentligt leder ofta till frånvaro, koncentrationssvårigheter och nedsatt studiemotivation.

Konsekvenser för deltagande i samhället
Paniksyndrom kan leda till social isolering, då individen inte vågar delta i aktiviteter utanför hemmet. Vissa utvecklar agorafobi – rädsla för att befinna sig på platser där det känns svårt att ta sig undan eller få hjälp. Det kan begränsa möjligheten att arbeta, utbilda sig eller delta i samhällsliv.

Exempel på stödinsatser och anpassningar
KBT med fokus på exponering och ångesthantering är en vanlig behandling. Andningsövningar, avslappning och förklarande samtal om kroppens reaktioner hjälper ofta. I skola eller arbete kan tydliga rutiner, trygg kontaktperson och möjlighet till pauser ge trygghet. Det är viktigt att bemötandet är lugnt, respektfullt och lyhört.

När kroppen slår larm – fallet Sebastian
Sebastian är 21 år och studerar på komvux. En dag under föreläsningen börjar han andas häftigt, skaka och stirra rakt fram. Läraren tror först att det är ett epileptiskt anfall, men Sebastian säger svagt att han måste ut – att han inte kan andas. Det visar sig vara tredje gången på en månad. Han har börjat undvika att åka buss, och sitter helst nära utgången i klassrummet. Han säger att han är rädd att svimma eller att något hemskt ska hända, men kan inte förklara varför.

💭 Hur kan man hjälpa en person att känna sig trygg igen i en miljö som blivit förknippad med panik?