Anmälningsplikt

Anmälningsplikt

Anmälningsplikt är en juridisk skyldighet som gäller alla som arbetar inom vård, skola, omsorg och andra yrken där man möter barn. Enligt Socialtjänstlagen (SoL) 14 kap. 1 § är personal skyldig att genast anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa – det vill säga utsätts för övergrepp, försummelse, våld eller lever i en miljö som allvarligt hotar deras hälsa eller utveckling.

Undersköterskor omfattas fullt ut av denna skyldighet, oavsett om man arbetar inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen, funktionsstöd eller elevhälsan. Det krävs inte bevis – en oro eller misstanke räcker. Anmälningsplikten är personlig, vilket innebär att det är den som har uppmärksammat situationen som bär ansvaret, även om anmälan oftast görs i samråd med chef eller kollega.

Anmälningsplikten går före tystnadsplikten. Det betyder att man har rätt – och ibland skyldighet – att bryta sekretessen för att skydda ett barn. Även om vårdnadshavare inte samtycker, eller om barnet själv inte vill att informationen förs vidare, ska anmälan ändå göras om det finns skäl till oro.

Oro kan väckas på många sätt: ett barn berättar något, visar tecken på rädsla eller skador, eller det förekommer misstanke om att barnet lever i en destruktiv hemmiljö. Det kan också handla om att en vuxen i barnets närhet uppvisar beroendeproblematik, psykisk ohälsa, hotfullt beteende eller våld i nära relation.

Det är viktigt att agera med respekt och eftertanke. Anmälan ska göras skyndsamt, men aldrig förhastat. Arbetsplatsen ska ha rutiner för hur en anmälan görs, och undersköterskor bör ha kunskap om dessa samt känna stöd i att våga lyfta en oro.

Anmälningsplikten handlar ytterst om att skydda barn – och att ta ansvar när något inte står rätt till. Att agera kan göra skillnad i ett barns liv. Att inte agera kan få allvarliga konsekvenser.

💭 Hur skulle du agera om du misstänker att ett barn far illa, men är osäker på vad du sett eller hört?