📄 PEP-blåsning

PEP-andning (positivt expiratoriskt tryck) är en etablerad metod för att förbättra luftvägarnas funktion när slem, sekretstagnation eller trånga små luftvägar försvårar andningsarbetet. Vid utandning mot ett motstånd skapas ett lätt övertryck i luftvägarna som gör att de hålls öppna längre. Det ger ett mer effektivt luftflöde, minskar risken för atelektaser och förbättrar transporten av slem mot de större luftvägarna där det kan hostas upp.

Metoden utförs vanligtvis med en PEP-ventil, som är ett medicintekniskt hjälpmedel med justerbart motstånd. I situationer där standardutrustning inte finns tillgänglig kan samma princip användas med enklare hjälpmedel: en flaska med cirka 10 cm vatten samt en plastslang där vårdtagaren blåser ut luften. Vattnet skapar ett jämnt motstånd, och bubblorna fungerar som en visuell återkoppling så att både personal och vårdtagare kan följa att tekniken utförs korrekt.

För bästa effekt ska vårdtagaren sitta upprätt och andas in lugnt genom näsan. Utandningen genom slangen ska vara långsam och kontrollerad så att bubblor bildas kontinuerligt. En serie består vanligtvis av 10–15 utandningar. Flera serier kan göras efter varandra med kort vila mellan — detta anpassas efter ork och symtom. Hos många vårdtagare används metoden varje timme vid påtagligt slem, och mer sällan vid lättare besvär.

Vid genomförande är det viktigt att observera rytm, andningsmönster och eventuella tecken på uttröttning. Om vårdtagaren upplever yrsel, kraftig hosta eller obehag ska sessionen avbrytas. PEP-andning kan kombineras med lägesändringar, vätskeintag och andra sekretmobiliserande tekniker för ytterligare effekt.

📊 Statistik:
PEP-andning rekommenderas som förstahandsmetod vid sekretstagnation i svensk slutenvård, och används av cirka 85 % av alla fysioterapeuter inom andningsrehabilitering.
Källa: Fysioterapeuterna, 2022