📄 Symtom och diagnos av akut buk

Sjukdomshistoria (anamnes)
Bedömningen av en vårdtagare med buksmärta inleds alltid med anamnes. Här kartläggs nuvarande besvär, tidigare sjukdomar och all tidigare kontakt med vården. Många buksjukdomar kan diagnostiseras redan genom en noggrant tagen anamnes, särskilt om den kompletteras vid återbesök då symtombilden kan ha förändrats. I anamnesen framkommer viktiga uppgifter om kroniska sjukdomar såsom KOL, diabetes, hjärtsvikt eller förmaksflimmer. Läkaren behöver också känna till tidigare operationer, till exempel ileusoperation eller appendektomi. Även information om missbruk, allergier, blodsmitta och annan relevant bakgrund är avgörande för bedömningen.

Bukundersökning
Efter anamnesen följer en klinisk bukundersökning, utförd av läkare eller sjuksköterska. Även undersköterskan behöver känna till undersökningens moment och använda sina egna sinnen för att observera och rapportera förändringar. En korrekt beskrivning av vårdtagarens status före undersökningarna är viktig för att ge vårdteamet rätt utgångsläge.

Inspektion – att titta på buken
Observationerna börjar med att betrakta vårdtagarens allmäntillstånd och bukens utseende. Man noterar om buken är uppspänd, slapp, mager eller fet. Hudfärg, svettning, smärtpåverkan och eventuella tecken på ikterus (gul färg i hud och ögonvitor) kan ge viktig vägledning, t.ex. vid gallvägssjukdom. Andningsmönster kan också vara diagnostiskt: “racketandning”, ytlig andning eller rörelser som visar att vårdtagaren har svårt att ligga still kan tyda på smärta eller organsvikt. Vid svår njurkolik ses ibland kraftig motorisk oro.

Auskultation – att lyssna på buken
Med stetoskop lyssnar man efter tarmljud. Normala tarmljud varierar men är oftast regelbundna. Vid ileus kan tarmljuden vara hyperaktiva initialt för att sedan avta, medan total tystnad i buken kan tyda på att tarmrörelserna helt upphört.

Perkussion – att knacka på buken
Genom att försiktigt knacka på bukväggen får man information om gas- eller vätskeansamling. Mycket gas ger ett ihåligt ljud, medan vätska ger ett dämpat ljud. Detta kan hjälpa till att särskilja olika akuta tillstånd.

Palpation – att känna på buken
Bukens fyra kvadranter palperas systematiskt för att avgöra om det finns ömhet, spänd muskulatur (försvar), eller tecken på peritonit. Man börjar alltid längst ifrån platsen där smärtan är som mest uttalad. Vid appendicit är smärtvandring typisk: den kan börja centralt och senare lokaliseras till höger fossa. Vid bukhinneinflammation är det vanligt att smärtan förvärras kraftigt vid ”släppömhet”, det vill säga när man snabbt tar bort handen från buken.