📄 Njursvikt (Njurinsufficiens)

Njurarna bildar urin och filtrerar bort skadliga ämnen från blodet. Njurarna bildar cirka 1,5 liter urin per dygn. Om urinmängden är mindre än 0,5 liter per dygn kan det vara tecken på att njurarna sviktar, det vill säga inte fungerar som de ska. Förutom att bilda urin utsöndrar njurarna slaggprodukter och andra skadliga ämnen från kroppen. Akut njursvikt kan ibland uppstå efter stora blödningar. Om njurarna inte fungerar som de ska kallas det för njurinsufficiens. Vid njurinsufficiens finns bara 40 % av njurfunktionen kvar och blodet innehåller höga halter av kväveämnen. Njursvikt innebär att filtrationen blir så nedsatt att en mängd kvävehaltiga produkter från framförallt proteinomsättningen ansamlas i blod och kroppsvätskor. De giftiga slaggprodukterna orsakar ett tillstånd som kallas uremi eller urin-förgiftning.

AKUT NJURSVIKT
Akut njursvikt, eller akut njurinsufficiens som det också kallas, innebär att njurfunktionen på kort tid, timmar eller dagar, upphör nästan helt. Den sjuka drabbas av antingen anuri eller oliguri. Oliguri innebär att njurarna producerar mindre än 400 ml urin per dygn och anuri innebär att njurarna producerar mindre än 200 ml urin per dygn. Orsaker till akut njursvikt kan vara bland annat blodförlust, trauma, sepsis och sorkfeber. Beroende på var orsaken till njurskadan sitter delas den in i tre grupper:
Prerenala – orsaken till skadan sitter före njuren där en minskad blodtillförsel till njuren uppstår. Vid chock försämras cirkulationen och blodtrycket sjunker vilket leder till minskad blodtillförsel till njuren. Om den systoliska blodtrycksnivån sjunker under 70 mmHg sker ingen filtration i njurarna.
Renala – orsaken till skadan sitter i njurarna, som vid inflammation i glomeruli, akut glomerulonefrit eller vid skador på njurtubuli, så kallad akut tubulär nekros.
Postrenala – orsaken till skadan sitter efter njuren i förhållande till urinens väg mot urinblåsan. Det blir då hinder i urinflödet på grund av exempelvis en tumör eller njursten.

KRONISK NJURSVIKT
Kronisk njursvikt, eller kronisk njurinsufficiens, innebär att njurarnas förmåga försämras långsamt under många år. Det utvecklas ett kroniskt tillstånd där njurarnas förmåga att utsöndra protein, urea och kreatinin avtar. Följden blir ökad mängd kvävehaltiga slaggprodukter i blodet och acidos. Orsaker till kronisk njurinsufficiens kan vara njurinflammation som till exempel glomerulonefrit, diabetes som man haft länge, kraftig åderförfettning, ärftliga njursjukdomar, polycystisk njursjukdom, blodsjukdomar och reumatiska sjukdomar. Den tilltagande njursvikten påverkar alla organ och ger en mångfacetterad sjukdomsbild. Det uppstår urin-förgiftning, uremi, eftersom urinens avfallsprodukter ansamlas i blodbanan och kroppens celler förgiftas. I en frisk njure finns ungefär en miljon nefron, vid kronisk njursvikt slutar de att fungera ett efter ett.

SYMPTOM
Hormonet erytropoetin bildas i njurarna och styr hur många röda blodkroppar som ska produceras i kroppen. Vid njursvikt blir blodvärdet lågt på grund av att njurarna inte klarar av att producera så mycket erytropoetin som kroppen behöver. Det kan leda till blodbrist, det vill säga anemi, och trötthet i kroppen. Andnöd och svullen ben beror på vätskeansamling i kroppen. Den dagliga halten av kalium i kroppen kan bli för hög. Vid blodbrist beror det på att njurarnas blodkroppsreglerande hormon erytropoetin minskar, vilket leder till att blodtrycket stiger. Vid njursvikt påverkas även kroppens immunförsvar. Vid njursvikt påverkar en kronisk inflammation i kroppen vilket leder till att immunförsvaret hela tiden aktiveras. Det försämrar och påverkar immunförsvaret igen och ökad infektionskänslighet. Därav och blodförgiftning uppkommer på grund av att blodplättarnas funktion fungerar sämre.

Klåda uppkommer. Det är en starkt kliande och ofta mycket svår klåda som beror på att restprodukter kallas urämiska gifte bildas. Fler restavfallsämnen ansamlas i blodet vid njursvikt. Njurarnas innehåller svåra kvävehaltiga ämnen. Vårdtagaren kan få en fläckig andedräkt på grund av att kroppen försöker göra sig av med kvävehaltiga ämnen. Huden blir gulfärgad och vittnar tecken på att gallsfärgämnet, bilirubin, ansamlats i blodbanan.
Bild: En arm med rodnad hud.
Bildtext: Besvärande klåda kan uppstå vid njursvikt och beror på att urämiska gifter eller kvävehaltiga ämnen blir kvar i kroppen.

Illamående/aptitlöshet beror på ansamling av slaggprodukter som gör att det bildas gifter i kroppen som framkallar illamående. Då minskar aptiten ytterligare och det kan leda till undervikt. Anemi som skapar trötthet ansamlas i kroppen. Smärt- och balansbanans/vätskebalansens och elektrolytutbyten behöver kontrolleras genom att följa S-Kalium som ofta är förhöjt på grund av att kalium inte utsöndras i tillräcklig mängd utan ansamlas i blodet. Höga kaliumnivåer i blodet kan vara skadligt för hjärtat.

D-vitamin bildas i huden och aktiveras i njuren. D-vitamin är viktigt för skelettet och kalciumbalansen, men vid njursvikt minskas inte tillräckligt med D-vitamin utan vårdtagaren får ofta D-vitaminbrist. Skelettförändringar, osteodystrofi, kan därför uppstå. D-vitaminbrist och en förhöjd nivå av fosfat leder till rubbningar, muskelkramper och benskörhet.

Vid njursvikt får vårdtagaren oliguri eller anuri, det vill säga att urinproduktionen blir liten eller försvinner eftersom filtreringen i glomerulus inte fungerar optimalt. Ett annat symtom är röda blodkroppar i urinen, hematuri. Protein eller äggviteämne i urinen, även kallat proteinuri, samt albumin i urinen är tidigt tecken på njursvikt.

DIAGNOS
S-Kreatinin och S-Urea ger ett snabbt besked om njurarnas funktion. Vid sviktande njurfunktion ansamlas kreatinin i blodet och värdet stiger. Urea är ett urinämne som bildas vid cellernas proteinomsättning och utsöndras via njurarna. Kreatinin-clearance mäter glomerulusfiltrationen genom att bestämma kreatininhalt i blod och urin. Hb, röda blodkroppar i urinen, samt elektrolyter (natrium, kalium, kalcium) ger en tydlig bild av njurens kapacitet. Njurbiopsi innebär att vävnadsprov tas från en njure i lokalbedövning.

Vård och omsorg samt medicinska åtgärder vid njursvikt
Vid njursvikt ges tre behandlingsalternativ som vanligen kompletterar varandra under njursviktens olika faser:
Symtomatisk behandling: kan vara exempelvis medicinering mot klåda samt proteinreducerad kost för att minska halten av urea i blodet.
Dialysbehandling (hemodialys eller peritonealdialys): ”rening av blodet” med hjälp av tekniska metoder (konstgjort dialysfilter).
Njurtransplantation: operation av frisk njure från en annan person.

Dialys: Vid uttalad uremi eller otillräcklig effekt av medicinerna kan man övergå till dialysbehandling. De två vanligaste typerna av dialys är hemodialys och peritonealdialys.

Hemodialys innebär att blodet renas med hjälp av en dialysapparat. Dialysapparaten fungerar som en konstgjord njure och behandlingen ges på sjukhus. Via en dialyskateter, central dialyskateter (CDK), kan blodet från vårdtagaren ledas till en dialysapparat som avskiljer slaggprodukterna. Om hemodialys ska användas under en längre tid anläggs en AV-fistel, det vill säga en arteriovenös fistel, på vårdtagarens underarm. AV-fisteln är en sammankoppling mellan en ven och en artär. Två dialysnålar sätts i det blodkärl där AV-fisteln är placerad och kopplas till två plastkatetrar. Den ena katetern leder blodet från vårdtagarens blodkärl till dialysapparaten och den andra leder blodet tillbaka. Hemodialys görs tre till fyra gånger per vecka och behandlingen tar tre till fyra timmar.

Peritonealdialys (påsdialys) innebär att dialysvätska tillförs bukhålan och att bukhinnan fungerar som skvellyta för slaggprodukterna. Dialysvätskan kan ligga kvar i buken under längre tid. En dialyskateter är lagd i buken där vätskan förs in under 7–8 minuter och därefter tappas den ut. Kombination med hemodialys förekommer.

Kommunikation: Kontroll av medvetandegrad sker dagligen. Vårdtagaren kan ha huvudvärk, trötthet och koncentrationssvårigheter på grund av giftiga ämnen i blodet. Sömnstörningar är vanliga, och samtal behövs för att vårdtagaren ska förstå sin behandling.

Andning: Andfåddhet förekommer när vätska ansamlas i kroppen och lungorna. Andningsfrekvens kontrolleras, normalvärde är 12–20 andetag/minut. Lungauskultation kan påvisa vätska eller infektion. Syrgas, CPAP eller respirator kan krävas i svåra fall.

Cirkulation: Blodtryck och saturation kontrolleras regelbundet. Andfåddhet kan bero på hjärt- eller lungpåverkan. Hjärtat kan undersökas med ultraljud vid behov. Vårdtagaren behöver ibland hjälp att hitta en ställning som underlättar andningen.

Nutrition: Illamående och aptitlöshet är vanligt. Antiemetika används. Proteinreducerad kost minskar urea. Aptit följs upp och önskekost kan ges i små portioner. Vätskeintaget måste ofta begränsas. Daglig viktkontroll upptäcker vätskeretention. Blodsocker och elektrolytstatus kontrolleras regelbundet.

Elimination: Urinmängden varierar mellan oliguri, anuri och polyuri. Polyuri kan tyda på läkning. Oliguri ger risk för vätskeretention, hjärtsvikt och hypertoni. Diuretika och salt-/vätskerestriktion används. Urin mäts dagligen. Vid dysuri, torr hud och slemhinnor behövs extra observation. Vätskebalanslista används.

Hud: Torra slemhinnor, hudsprickor och klåda förekommer vid njursvikt. Regelbunden hudvård, mild tvål, badolja, sval miljö och mjukgörande krämer behövs. Munvård utförs flera gånger per dygn. Undvik stark tejp på skör hud.

Aktivitet: Trötthet påverkar ADL-förmågan. Aktiviteter planeras efter ork. Vila och återhämtning behövs, men viss aktivitet är viktig för att bibehålla muskelstyrka och cirkulation.

Sömn: Sömnstörningar är vanliga. Vårdtagaren hjälps till bekväm ställning, byte av sängkläder, svalt rum och lindring av klåda. Is, kalla kompresser och alsolsprit kan lindra akut klåda.

Psykosocialt: Svårt sjuka vårdtagare kan känna förlust av självständighet, oro och ångest. Klåda, trötthet och slaggprodukter påverkar humör och koncentration. Anhöriga behöver stöd i att förstå att beteendeförändringar beror på sjukdomen.