Benskörhet (osteoporos)

Benskörhet (osteoporos)

Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller
Osteoporos innebär minskad benmassa och förändrad benstruktur, vilket gör skelettet skört och mer benäget att drabbas av frakturer. Nedbrytningen av benvävnad sker snabbare än uppbyggnaden. Sjukdomen är vanligast hos kvinnor efter klimakteriet, eftersom minskade östrogennivåer påskyndar nedbrytningen. Andra riskfaktorer är hög ålder, ärftlighet, låg kroppsvikt, fysisk inaktivitet, rökning, hög alkoholkonsumtion och långvarig kortisonbehandling. Förklaringsmodellen bygger på att en obalans i skelettets omsättning leder till porösare ben och ökad frakturrisk, särskilt i höft, rygg och handleder.

Symtom att observera och rapportera
Osteoporos ger sällan symtom innan fraktur uppstår, varför sjukdomen ibland kallas en ”tyst folksjukdom”. Vanliga första tecken är kotkompressioner i ryggen som kan ge smärta, minskad kroppslängd och kutrygg (kyfos). Viktiga observationer är nytillkommen ryggsmärta, längdminskning eller frakturer vid lågenergitrauma (t.ex. fall från stående).

Undersökningsmetoder, diagnos och behandling
Diagnosen ställs med bentäthetsmätning (DXA) som visar benmassans mineralhalt. Blodprover kan tas för att utesluta andra orsaker.
Behandlingen omfattar livsstilsåtgärder och läkemedel. Kalcium- och D-vitamintillskott, fysisk aktivitet och balans- samt styrketräning är viktiga för att stärka skelettet och förebygga fall. Läkemedel som bisfosfonater och denosumab kan bromsa nedbrytningen av benvävnad. Hormonersättning eller selektiva östrogenreceptormodulatorer kan övervägas hos kvinnor efter klimakteriet. Vid fraktur ges smärtlindring, mobilisering och rehabilitering.

Omvårdnad
Omvårdnaden inriktas på att förebygga frakturer och stödja patienten i att leva med sjukdomen. Observation av smärta, hållning, rörlighet och fallrisk är centralt. Hjälpmedel som gångstöd och höftskydd kan minska risken för skador. Information om kost, fysisk aktivitet och läkemedelsbehandling är viktiga delar av patientundervisningen. Fallprevention genom anpassning av hemmiljö och uppmärksamhet på balansproblem är avgörande. Psykosocialt stöd kan behövas, eftersom oro för frakturer ofta begränsar vardagsaktivitet och socialt liv.