Diagnoser

När en läkare, psykolog eller psykiatriker ställer en diagnos innebär det att patientens fysiska eller psykiska problem ges ett samlat namn. För att diagnostisera psykisk ohälsa används särskilda diagnosmanualer. En diagnosmanual fungerar som ett gemensamt referensverk för yrkesverksamma inom vården och beskriver olika psykiska tillstånd samt vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att en diagnos ska kunna ställas.

I Sverige används huvudsakligen två diagnosmanualer inom psykiatrin. Den ena är ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems), som ges ut av WHO, Världshälsoorganisationen. Den andra är DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), som ges ut av American Psychiatric Association.

Manualerna skiljer sig något åt i struktur och terminologi, men är i stort sett överens när det gäller innehåll. I många länder används DSM främst som stöd i det diagnostiska arbetet, medan den formella diagnosen fastställs enligt ICD. I Sverige kräver Socialstyrelsen att diagnoser följer ICD-systemet.

Eftersom forskningen inom psykisk ohälsa ständigt utvecklas uppdateras diagnosmanualerna regelbundet. Den senaste versionen, ICD-11, publicerades 2019 men är ännu inte fullt införd i svensk hälso- och sjukvård.

ICD-10 – diagnosöversikt

F00–F09 Organiska psykiska störningar

F10–F19 Psykiska störningar orsakade av alkohol eller andra droger

F20–F29 Schizofreni och vanföreställningssyndrom

F30–F39 Förstämningssyndrom

F40–F49 Neurotiska, stressrelaterade och somatoforma syndrom

F50–F59 Beteendestörningar kopplade till fysiologiska rubbningar

F60–F69 Personlighets- och beteendestörningar hos vuxna

F70–F79 Psykisk utvecklingsstörning

F80–F89 Störningar av psykisk utveckling

F90–F98 Beteende- och emotionella störningar hos barn och ungdomar

F99 Ospecificerade psykiska störningar