Daniel Stern

Daniel Stern var en amerikansk psykiater och utvecklingspsykolog som spelade en central roll inom modern psykodynamisk utvecklingspsykologi, särskilt genom sin spädbarnsforskning. Stern ifrågasatte den tidigare bilden av det nyfödda barnet som passivt och osocialt och visade istället att barnet redan från födseln är aktivt, relationsinriktat och känslomässigt kompetent.

Ett av Sterns viktigaste bidrag är hans teori om självets utveckling. Han menade att barnet tidigt upplever sig som en egen person och att självet utvecklas i flera nivåer som successivt byggs på varandra och därefter existerar parallellt. Dessa nivåer ersätter alltså inte varandra utan samverkar genom livet.

Det begynnande (gryende) självet utvecklas under de första levnadsmånaderna och handlar om barnets upplevelse av sammanhang i sina sinnesintryck och känslor. Därefter utvecklas kärnsjälvet, där barnet uppfattar sig som en avgränsad fysisk och psykisk helhet med förmåga att påverka sin omgivning.

Under nästa fas växer det subjektiva självet fram, vilket innebär att barnet börjar förstå att andra människor har egna inre upplevelser. Detta möjliggör delade känslor och ömsesidigt samspel. När språket utvecklas formas det verbala självet, där barnet kan uttrycka och reflektera över sina upplevelser med ord. Senare beskrev Stern även det narrativa självet, där barnet skapar sammanhängande berättelser om sig själv och sitt liv.

Stern betonade samspelets betydelse och hur tidiga relationella erfarenheter påverkar självupplevelse, känsloreglering och identitet. Hans teorier har haft stort inflytande inom barnpsykologi, anknytningsteori och psykoterapi, särskilt genom betoningen av relationer här och nu snarare än enbart tidiga drifter.

Källa: Stern, D. N. (1985). The Interpersonal World of the Infant; Stern, D. N. (2004). The Present Moment in Psychotherapy and Everyday Life.