John Bowlby och anknytningsteorin

John Bowlby var en brittisk psykiater och psykoanalytiker som utvecklade anknytningsteorin, en central vidareutveckling inom det psykodynamiska perspektivet. Bowlby fokuserade på den tidiga relationen mellan barn och vårdnadshavare och menade att människan har ett medfött anknytningsbeteende som är avgörande för överlevnad och psykisk utveckling.

Anknytningsbeteendet tar sig uttryck genom exempelvis gråt, leenden och att barnet söker fysisk närhet. Under de första månaderna knyter barnet an till flera personer i sin omgivning. Mellan cirka två och sju månaders ålder börjar barnet tydligt föredra sina primära vårdnadshavare, även om det fortfarande kan tas om hand av andra.

Den mest avgörande perioden infaller mellan ungefär sju och tjugofyra månaders ålder, då den slutliga anknytningen etableras. Under denna fas reagerar barnet ofta med oro eller ångest vid separation från sina vårdnadshavare. Om barnet upplever att vårdnadshavarna är tillgängliga, lyhörda och pålitliga utvecklas en trygg anknytning.

Bowlby beskrev två grundläggande beteendesystem som följer människan genom hela livet: anknytningsbeteendet, som handlar om behovet av trygghet, och utforskningsbeteendet, som gör det möjligt att undersöka omvärlden. När barnet känner sig tryggt kan det utforska sin omgivning mer självständigt. Bristande trygghet kan däremot hämma utforskande och påverka relationer även senare i livet.

Anknytningsteorin har fått starkt genomslag inom både utvecklingspsykologi, barnpsykiatri och modern psykodynamisk teori. Den används idag för att förstå hur tidiga relationer påverkar självkänsla, känsloreglering och nära relationer i vuxen ålder.

Källa: Bowlby, J. (1969/1982). Attachment and Loss; Cassidy, J. & Shaver, P. R. (2016). Handbook of Attachment.