Psykoanalys som terapiform

Psykoanalys är inte enbart ett psykodynamiskt perspektiv utan också en terapiform som utvecklades av Sigmund Freud. Terapin bygger på antagandet att psykiska symtom har sina rötter i omedvetna konflikter och att dessa kan bearbetas genom att göras medvetna i en terapeutisk relation.

I den klassiska psykoanalysen ligger patienten ofta på en divan medan terapeuten sitter utom synfältet. Detta arrangemang syftar till att minska yttre påverkan och underlätta fri association, där patienten uppmuntras att tala fritt om tankar, känslor, minnen och fantasier utan censur. Genom detta material försöker terapeuten identifiera mönster, konflikter och undanträngda upplevelser.

En central process i psykoanalytisk behandling är överföring, vilket innebär att patienten omedvetet riktar känslor och förväntningar från tidigare relationer mot terapeuten. Terapeutens uppgift är att tolka och analysera överföringen på ett sätt som hjälper patienten att förstå sina relationella mönster.

Målet med psykoanalys är inte i första hand symtomlindring på kort sikt, utan ökad självinsikt och förståelse för de bakomliggande orsakerna till psykiskt lidande. När individen blir medveten om sina inre konflikter kan symtomen enligt teorin minska eller förlora sin funktion. Psykoanalytisk behandling är ofta långvarig och kan pågå under flera år, vilket har bidragit till både dess inflytande och dess kritik.

Källa: Freud, S. (1917/2001). Introductory Lectures on Psychoanalysis; Shedler, J. (2010). The Efficacy of Psychodynamic Psychotherapy.