Julio Moraga

💬 Vad är en intellektuell funktionsnedsättning? En intellektuell funktionsnedsättning innebär att en person har nedsatt förmåga att förstå, lära och tillämpa information. Det påverkar både inlärning, kommunikation, socialt samspel och vardagliga färdigheter. Nedsättningen visar sig oftast under barndomen och är livslång. Personer med intellektuell funktionsnedsättning kan ha svårigheter med: att ta till sig nya kunskaper att tolka och förstå instruktioner att kommunicera och lösa vardagsproblem att självständigt planera och genomföra dagliga aktiviteter Samtidigt har varje individ unika styrkor och resurser. Med rätt stöd, tydlig struktur och anpassad kommunikation kan många leva ett aktivt och meningsfullt liv. Graden av funktionsnedsättning delas vanligtvis in i: Lindrig Medelsvår Svår Mycket svår Indelningen utgår från hur mycket stöd personen behöver i vardagen. Vissa klarar sig med påminnelser och praktiskt stöd, medan andra behöver hjälp med all omvårdnad och tillsyn. 💭 Reflektionsfråga Hur kan ett bemötande präglat av tålamod och respekt göra skillnad för en person med intellektuell funktionsnedsättning?

💬 Ge exempel på några fysiska funktionsnedsättningar Fysiska funktionsnedsättningar påverkar kroppens rörelseförmåga, balans, styrka eller koordination. Det finns många olika orsaker, men gemensamt är att individen ofta behöver anpassningar i miljön eller hjälpmedel för att klara vardagen. Här är några vanliga exempel: Cerebral pares (CP) – en medfödd hjärnskada som påverkar motoriken. Vissa personer med CP använder rullstol, andra kan gå med stöd eller har lindrig påverkan. Ryggmärgsskada – kan orsakas av olycka eller sjukdom och leda till förlamning. Skadan kan vara komplett eller partiell, och påverkar ofta både rörlighet och känsel. Amputation – att ha förlorat en arm eller ett ben, t.ex. efter olycka, sjukdom eller medfödd missbildning. Många använder protes och tränar upp nya rörelsemönster. Multipel skleros (MS) – en neurologisk sjukdom som ofta kommer i skov. Den kan ge balanssvårigheter, muskelsvaghet och trötthet, och påverkar ofta rörelseförmågan över tid. Reumatisk sjukdom – som reumatoid artrit kan leda till smärta, stelhet och nedsatt rörlighet i leder. Ofta krävs fysisk avlastning och hjälpmedel i vardagen. Man ska inte dra förhastade slutsatser – en person med fysisk funktionsnedsättning kan vara självständig, aktiv och leva ett fullvärdigt liv med rätt stöd och anpassningar. 💭 Reflektionsfråga Hur kan vardagen förändras för en person som plötsligt får en fysisk funktionsnedsättning efter en olycka?

💬 Vilka orsaker kan finnas till en fysisk funktionsnedsättning? En fysisk funktionsnedsättning innebär att kroppens rörlighet eller styrka är nedsatt – tillfälligt eller varaktigt. Orsakerna kan vara medfödda, förvärvade eller bero på sjukdom. Att förstå orsaken är ofta viktigt för att kunna ge rätt stöd och anpassning. Vanliga orsaker: Medfödda skador eller tillstånd: Det kan handla om att något gått fel under fosterutvecklingen eller vid förlossningen, t.ex. ryggmärgsbråck eller cerebral pares (CP-skada). Barnet föds då med en nedsatt rörelseförmåga. Olyckor och skador: Vissa funktionsnedsättningar uppstår efter trauma, t.ex. vid ryggmärgsskada, amputation eller allvarliga frakturer. Även stroke eller hjärnskador kan påverka rörelseförmågan. Sjukdomar: Vissa sjukdomar bryter ner muskler, nerver eller leder över tid. Exempel är MS (multipel skleros), muskeldystrofi eller reumatisk sjukdom. Även cancer kan orsaka skador som påverkar kroppen fysiskt. Åldersförändringar: Hos äldre kan funktionsnedsättningar utvecklas gradvis, till exempel på grund av artros, benskörhet eller balansproblem. Det är viktigt att komma ihåg att även om två personer har samma diagnos, kan deras funktionsförmåga skilja sig mycket åt. Bemötandet ska alltid anpassas efter individens faktiska behov och resurser. 💭 Reflektionsfråga Hur kan det påverka en persons liv att få en fysisk funktionsnedsättning sent i livet, jämfört med att vara född med den?

💬 I vilka grupper brukar olika funktionsnedsättningar delas in? Funktionsnedsättningar kan påverka olika delar av en persons liv, och delas därför ofta in i olika huvudgrupper beroende på vilken funktion som är nedsatt. Syftet med denna indelning är att kunna förstå behoven bättre och ge rätt stöd. Här är de vanligaste grupperna: Fysisk funktionsnedsättning: Påverkar kroppens rörelseförmåga, till exempel vid ryggmärgsskada, cerebral pares eller amputation. Kan innebära behov av rullstol, gånghjälpmedel eller personlig assistans. Intellektuell funktionsnedsättning: Påverkar förmågan att förstå, lära och använda information. Det kan påverka vardagsfärdigheter, kommunikation och inlärning. Utvecklingsnivån är ofta lägre än förväntat för åldern. Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF): Innefattar t.ex. autism, ADHD och Tourettes syndrom. Påverkar ofta koncentration, socialt samspel och impulskontroll. Många med NPF har behov av struktur och anpassningar. Psykisk funktionsnedsättning: Uppstår vid långvarig psykisk ohälsa, som schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depression. Påverkar känslor, tankar och relationer, ofta över tid. Sensorisk funktionsnedsättning: Påverkar sinnesfunktioner som hörsel och syn. Exempel är dövhet, synnedsättning eller dövblindhet. Kräver ofta alternativ kommunikation och tekniska hjälpmedel. Många personer har kombinerade funktionsnedsättningar, vilket innebär att flera områden påverkas samtidigt. Bemötandet bör alltid utgå från individens egna behov – inte enbart från kategorin. 💭 Reflektionsfråga Varför är det viktigt att känna till skillnaden mellan olika typer av funktionsnedsättningar i vård och omsorg?

💬 Ge exempel på hur en vårdtagare eller brukare kan vara med och påverka och bestämma över sitt eget liv Att få vara med och påverka sin vardag är en mänsklig rättighet – och en viktig del i att känna sig respekterad och sedd som individ. Inom vård och omsorg innebär det att vårdtagare och brukare ska ges möjlighet att vara delaktiga i beslut som rör deras liv, oavsett funktionsförmåga. Det kan handla om enkla val i det lilla, som att få: välja vilka kläder man vill ha på sig bestämma när och var man vill äta påverka schemat för aktiviteter eller vila Men det kan också röra sig om större beslut, som att: vara med och planera sin vård eller insats tillsammans med personal uttrycka önskemål om vem som ska hjälpa till med personlig omvårdnad välja boendeform eller fritidsverksamhet Delaktighet förutsätter att personen får information som hen förstår, att det finns tid för samtal och att personal visar lyhördhet. Alternativ kommunikation, bildstöd eller att ställa frågor på rätt sätt kan vara avgörande för att individens röst ska höras. 💭 Reflektionsfråga Vad kan hända om en person aldrig får möjlighet att påverka beslut i sin vardag?

💬 Vilka faktorer är viktiga att tänka på när det gäller att skapa en tillgänglig miljö? Att skapa en tillgänglig miljö innebär att tänka brett – både på det fysiska rummet, kommunikationen och den sociala samvaron. Målet är att så många som möjligt ska kunna vara med, känna sig trygga och delta på sina egna villkor. I en fysisk miljö är det viktigt att ta hänsyn till: Framkomlighet: tröskelfria dörrar, breda gångar, hissar och ramper Ljudmiljö: dämpade ljud, god akustik, hörselslingor vid behov Ljus och färg: god belysning, kontraster som gör det lätt att orientera sig Skyltning och orienteringsstöd: tydliga symboler, lättläst text, bilder Men tillgänglighet handlar också om psykosociala och kommunikativa faktorer: Bemötande: att bli välkomnad, respekterad och lyssnad på Information: att få rätt information i rätt form – till exempel muntligt, i bild, på lättläst svenska eller via tecken Struktur och förutsägbarhet: tydliga rutiner, förklaringar och trygghet i vad som ska hända Tillgänglighet kräver alltså både planering och medvetenhet. Det handlar inte bara om att bygga om lokaler – utan också om att se hela miljön utifrån individens perspektiv. 💭 Reflektionsfråga Hur skulle du göra en arbetsplats eller verksamhet mer tillgänglig för någon med kognitiv funktionsnedsättning?

💬 Vad betyder begreppen likvärdighet, tillgänglighet och delaktighet? I arbete med människor som har funktionsnedsättning används ofta begreppen likvärdighet, tillgänglighet och delaktighet. Dessa ord är inte bara ideal – de är också rättigheter, och en del av grunden för hur stöd och omsorg ska utformas. Att arbeta för likvärdighet innebär att alla ska ha samma möjligheter, även om vägen dit kan se olika ut. Det betyder inte att alla får exakt samma sak, utan att var och en får det stöd som behövs för att nå sin fulla potential. Det kan handla om individuella anpassningar, tekniska hjälpmedel eller extra personalresurser. Tillgänglighet handlar om att människor ska kunna ta sig till, förstå och använda en miljö eller ett sammanhang. Det kan röra sig om fysisk tillgänglighet, som ramper och hissar, men också om kommunikativ och psykosocial tillgänglighet – exempelvis lättläst information, lugna miljöer eller möjlighet till extra förklaring. Delaktighet innebär att varje individ ska kunna påverka sin situation, vara med och fatta beslut och känna sig inkluderad i gemenskapen. Det kan handla om att bli lyssnad på i vården, att få välja aktivitet på ett boende eller att kunna uttrycka sina behov med stöd av alternativ kommunikation. Dessa tre begrepp hänger ihop – när en person får rätt stöd (likvärdighet), i en anpassad miljö (tillgänglighet), så ökar möjligheterna till verklig delaktighet. 💭 Reflektionsfråga Kan du tänka på en situation där något litet kunde ha gjorts annorlunda för att öka en persons känsla av delaktighet?

💬 Vad handlar specialpedagogik om? Specialpedagogik är ett ämne som fokuserar på hur samhället kan stödja människor som av olika skäl har behov av särskilt stöd. Det kan handla om barn, ungdomar eller vuxna som har en funktionsnedsättning, svårigheter i inlärning, psykisk ohälsa eller andra utmaningar som påverkar vardagen, utvecklingen eller deltagandet i olika miljöer. Grunden i specialpedagogiken är att alla människor har rätt till ett likvärdigt bemötande och tillgång till stöd som gör det möjligt att delta, lära och leva utifrån sina förutsättningar. Det handlar både om att förstå individens behov och om att anpassa miljöer, kommunikation och arbetssätt för att skapa goda villkor för utveckling. Specialpedagogik berör många områden i samhället, såsom: Förskola, skola och vuxenutbildning Hälso- och sjukvård LSS-verksamheter och boendestöd Äldreomsorg och socialt arbete Ämnet bygger på flera kunskapsområden, bland annat pedagogik, psykologi, medicin vetenskap, sociologi och filosofi. Det handlar om att identifiera hinder för lärande och delaktighet – men framför allt om att hitta möjligheter och lösningar. En viktig del i specialpedagogiken är också inkludering, vilket innebär att skapa förutsättningar för att alla, oavsett svårigheter, ska kunna känna sig delaktiga och ha en plats i gemenskapen. Det kan innebära små eller stora anpassningar i omgivningen, i sättet att kommunicera eller i det praktiska stödet. Som yrkesverksam, till exempel som undersköterska, är det avgörande att ha ett respektfullt, nyfiket och lösningsfokuserat förhållningssätt. Det innebär att se hela människan – inte bara svårigheterna – och att arbeta tillsammans med andra yrkesgrupper och anhöriga för att hitta rätt stödinsatser. 💭 Reflektionsfråga Hur kan ett anpassat bemötande göra skillnad för en person med funktionsnedsättning i vardagen?

💬 Nämn olika typer av diskriminering som kan förekomma Diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation – på grund av en egenskap som skyddas enligt lag. I Sverige regleras diskriminering i Diskrimineringslagen (2008:567). Den gäller inom många samhällsområden, såsom arbetsliv, skola, vård och bostad. En av de sju diskrimineringsgrunderna är funktionsnedsättning. Diskriminering kan ta sig olika uttryck. Här är de sex huvudsakliga formerna enligt lagen: Direkt diskriminering När någon behandlas sämre direkt på grund av en egenskap, t.ex. att en kvalificerad person i rullstol nekas anställning. Indirekt diskriminering När en regel som verkar neutral i praktiken missgynnar en viss grupp – t.ex. ett möte på en plats utan hiss. Bristande tillgänglighet När en person med funktionsnedsättning inte får det stöd som krävs för att kunna delta på lika villkor – t.ex. avsaknad av hörslinga, ramp eller lättläst information. Detta är förbjudet enligt lag sedan 2015. Trakasserier Kränkande behandling som har samband med en diskrimineringsgrund – t.ex. en elev med autism som retas av skolpersonal eller klasskamrater. Sexuella trakasserier Kränkningar av sexuell natur, t.ex. ovälkomna blickar eller kommentarer. Om det sker inom ramen för lagens tillämpning är det en form av diskriminering. Instruktion att diskriminera När någon uppmanas att diskriminera – t.ex. om en chef säger åt personal att inte ta emot personer som har en synlig funktionsnedsättning. Det är inte avsikten utan effekten av behandlingen som avgör om det är diskriminering. Även om det sker av okunskap eller slentrian kan det bryta mot lagen. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har i uppdrag att ta emot anmälningar och arbeta för att lagen följs – och för ett mer inkluderande samhälle. 💭 Reflektionsfråga Hur kan du som medarbetare i vård och omsorg bidra till att förebygga diskriminering och främja likabehandling i praktiken?

💬 Vilka personer har rätt att söka stöd enligt LSS-lagen? Rätten att få stöd enligt LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade bygger på att individen tillhör en av de tre så kallade personkretsarna enligt lagens 1 §. Dessutom krävs att personen har behov av en viss insats enligt LSS. De tre personkretsarna är: Personkrets 1: Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Dessa tillstånd är ofta medfödda eller tidigt förvärvade och påverkar t.ex. kommunikation, inlärning och socialt samspel. Personkrets 2: Personer som i vuxen ålder har fått en betydande och varaktig begåvningsnedsättning efter en hjärnskada, t.ex. till följd av stroke eller olycka. Detta påverkar vardagsfunktioner och kognitiv förmåga. Personkrets 3: Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som inte beror på normalt åldrande, och som innebär omfattande behov av stöd i det dagliga livet. Här kan till exempel svåra rörelsehinder, vissa kroniska sjukdomar eller neuropsykiatriska diagnoser som ADHD ingå – om funktionsnedsättningen är både omfattande och varaktig. För att få en LSS-insats krävs både att personen tillhör en personkrets och att det finns behov av den aktuella insatsen, som till exempel personlig assistans, kontaktperson eller boende med särskild service. Insatserna är frivilliga, vilket innebär att individen själv – eller vårdnadshavare vid barn – måste ansöka om dem hos kommunen. Det är kommunen som utreder och avgör om personen har rätt till stödet. Avslag kan överklagas till förvaltningsrätt. 💭 Reflektionsfråga Hur kan man i sin yrkesroll stötta en person eller familj som har rätt till stöd men inte vet hur man ansöker eller vart man ska vända sig?

💬 Beskriv LSS-lagen LSS står för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och trädde i kraft den 1 januari 1994. Syftet med lagen är att personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar ska få möjlighet att leva ett självständigt, delaktigt och värdigt liv – på lika villkor som andra. LSS är en rättighetslag, vilket innebär att den enskilde har laglig rätt till stöd om villkoren i lagen är uppfyllda. Lagen är alltså inte beroende av budget eller kommunala prioriteringar. LSS gäller för tre personkretsar: Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd Personer med betydande och varaktig begåvningsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder (t.ex. efter olycka eller sjukdom) Personer med andra stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som medför omfattande behov av stöd i vardagen (och som inte beror på normalt åldrande) Den som tillhör en av dessa grupper kan ha rätt till en eller flera av tio insatser enligt LSS: Rådgivning och annat personligt stöd Personlig assistans Ledsagarservice Kontaktperson Avlösarservice i hemmet Korttidsvistelse utanför hemmet Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn och ungdomar Bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad Daglig verksamhet (för personer i yrkesverksam ålder utan arbete) Viktiga kännetecken för LSS-insatser: Frivilliga – individen måste själv vilja ha insatsen Individanpassade – utformas utifrån personens behov och önskemål Kostnadsfria – den enskilde ska inte betala Av god kvalitet – insatserna ska hålla hög standard LSS betonar även integritet, självbestämmande och delaktighet. Den enskilde ska ha inflytande över hur insatserna utformas. Kommunen ansvarar för att pröva ansökningar och genomföra insatserna, men individen har rätt att överklaga beslut som går emot dem. LSS är en viktig del av det svenska välfärdssystemet och uttrycker en tydlig viljeinriktning för jämlikhet och inkludering. 💭 Reflektionsfråga Vad betyder det i praktiken att en insats enligt LSS ska vara frivillig, individanpassad och av god kvalitet?

💬 Vad är IVO och vad är IVO:s uppgift? IVO står för Inspektionen för vård och omsorg och är en statlig tillsynsmyndighet som bildades 2013. Myndigheten ansvarar för att granska den verksamhet som bedrivs inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, inklusive LSS-verksamheter. Syftet är att säkerställa att all vård och omsorg i Sverige är trygg, rättssäker och av god kvalitet. IVO är en del av Socialdepartementets ansvarsområde och utgör ett viktigt kontrollorgan inom det svenska välfärdssystemet. Tillsynen omfattar både offentliga och privata verksamheter – till exempel sjukhus, äldreboenden, gruppbostäder, HVB-hem, hemtjänst, socialtjänst och stödinsatser för personer med funktionsnedsättning. IVO:s viktigaste uppgifter: Tillsyn: IVO utför inspektioner, både planerade och oanmälda, för att kontrollera att lagar och föreskrifter följs. Vid brister kan de kräva åtgärder, och i allvarliga fall dra in tillstånd. Utredning av anmälningar: IVO utreder anmälningar enligt Lex Maria och Lex Sarah, där patienter eller brukare har skadats eller riskerat att fara illa. Myndigheten hanterar också klagomål från privatpersoner. Tillståndsprövning: Vissa verksamheter, som privata vårdgivare eller boenden enligt LSS, måste ha tillstånd från IVO. Myndigheten granskar att kraven uppfylls innan start. Skydd av individens rättigheter: IVO har ett särskilt ansvar att skydda utsatta grupper, som barn, äldre, personer med funktionsnedsättning eller beroendeproblematik. Stödja utveckling: Genom rapporter, analyser och identifiering av mönster hjälper IVO vård och omsorg att utvecklas. Deras arbete bidrar till lärande, förbättring och förebyggande åtgärder. IVO:s roll är alltså både kontrollerande och stödjande. De ser till att samhällets skyddsnät fungerar – men också att det ständigt förbättras. 💭 Reflektionsfråga Hur kan IVO:s tillsyn bidra till att stärka förtroendet för vården och omsorgen – både hos personal och brukare?

💬 Vad är skillnaden mellan Lex Maria och Lex Sarah? Lex Maria och Lex Sarah är två olika bestämmelser som handlar om att rapportera allvarliga fel och risker inom vård och omsorg. Syftet med båda är att skydda den enskilde – patienten eller brukaren – genom att missförhållanden upptäcks, rapporteras och åtgärdas. Lex Maria Gäller inom hälso- och sjukvården. Enligt patientsäkerhetslagen är vårdgivare skyldiga att anmäla till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) om en patient skadas, eller riskerar att skadas, allvarligt i samband med vård eller behandling. Anmälan görs av verksamhetschef eller medicinskt ansvarig – inte av enskilda anställda. Namnet kommer från ett allvarligt vårdfel på Maria sjukhus i Stockholm på 1930-talet, där patienter dog efter att ha fått desinfektionsmedel i blodet istället för bedövning. Lex Sarah Gäller inom socialtjänsten och LSS-verksamheter, exempelvis äldreboenden, gruppbostäder eller hemtjänst. Här är alla anställda skyldiga att rapportera missförhållanden eller risker för missförhållanden – till exempel kränkande bemötande, våld, försummelse eller bristande stöd. Rapporten lämnas till närmaste chef, som sedan avgör om en anmälan till IVO ska göras. Målet är att säkerställa trygg och värdig omsorg för brukare. Sammanfattningsvis Lex Maria gäller vårdskador inom hälso- och sjukvård, och anmäls av ansvarig chef. Lex Sarah gäller missförhållanden i omsorgen, och ska rapporteras av alla anställda. Båda systemen är viktiga verktyg för att förhindra att fel upprepas och stärka individens rätt till säkerhet och respekt. 💭 Reflektionsfråga Hur kan du som medarbetare bidra till att missförhållanden uppmärksammas i tid – oavsett om det gäller vård eller omsorg?

💬 Vad innebär barnkonventionen? Barnkonventionen är en internationell överenskommelse som antogs av FN år 1989. Den handlar om barns rättigheter och gäller för alla personer under 18 år. Sverige ratificerade konventionen 1990 och sedan den 1 januari 2020 är den också en del av svensk lag. Det innebär att barnets rättigheter ska respekteras och tillämpas inom alla delar av samhället – t.ex. skola, vård, socialtjänst och rättsväsende. Konventionen slår fast att barn inte enbart är beroende av vuxnas skydd, utan är egna rättighetsbärare. De ska ges möjlighet att vara delaktiga i beslut som påverkar deras liv och få det stöd de behöver för att kunna växa upp i trygghet och värdighet. Barnkonventionen består av 54 artiklar. Fyra grundprinciper genomsyrar hela konventionen: Icke-diskriminering – Alla barn har samma rättigheter och lika värde Barnets bästa – Ska alltid sättas i första rummet Rätt till liv, överlevnad och utveckling – Både fysiskt, psykiskt, andligt och socialt Rätt att uttrycka sin åsikt och bli lyssnad på – I alla frågor som rör barnet För barn med funktionsnedsättning är artikel 23 särskilt viktig. Den slår fast att barn med fysiska eller psykiska funktionshinder har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som främjar värdighet, självförtroende och aktivt deltagande i samhället. Staten är skyldig att ge det stöd och de resurser som behövs för detta. Att barnkonventionen är lag betyder att myndigheter, skolor, vårdgivare och domstolar måste beakta barnets rättigheter i sina beslut och insatser. Det stärker barnets ställning i samhället och förtydligar vuxenvärldens ansvar. 💭 Reflektionsfråga Hur kan man i sitt arbete bidra till att barn – även de med funktionsnedsättning – får sina rättigheter respekterade i vardagen?

💬 Ge exempel på vad man enligt FN:s standardregler kan göra för att människor med funktionsnedsättningar ska uppleva delaktighet och jämlikhet i samhället FN:s standardregler för delaktighet och jämlikhet antogs 1993 och fungerar som ett internationellt riktlinjedokument. Även om reglerna inte är juridiskt bindande, har de haft stort inflytande på lagstiftning, politik och samhällsplanering – både globalt och i Sverige. Standardreglerna lyfter fram 22 områden där samhället bör agera för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva med värdighet, delaktighet och jämlikhet. Här är några centrala exempel: Tillgänglighet i den fysiska miljön Offentliga platser som skolor, vårdcentraler, parker och kollektivtrafik ska vara tillgängliga för alla. Det kan handla om ramper, hissar, breda dörrar, kontrastmarkeringar och anpassade toaletter. Tillgång till utbildning Alla barn och ungdomar har rätt till inkluderande skolgång. Skolor ska erbjuda anpassade läromedel, hjälpmedel, specialpedagogiskt stöd och utbildad personal. Möjlighet till arbete och försörjning Personer med funktionsnedsättning ska ha samma rätt till arbete som andra. Det innebär anpassade arbetsplatser, antidiskrimineringslagar och stöd som lönebidrag och arbetsanpassning. Tillgång till information och kommunikation Samhällsinformation ska finnas i tillgängliga format, såsom lättläst, punktskrift, teckenspråk eller uppläst text. Det är en grund för delaktighet, inflytande och självbestämmande. Självbestämmande och inflytande Stödet ska utgå från individens vilja – inte från vad samhället tycker är bäst. Det handlar om att kunna fatta beslut i sitt eget liv, delta i samhällsdebatt, kultur och föreningsliv. Rätt till habilitering och rehabilitering Personer med funktionsnedsättning ska få möjlighet att utveckla, bibehålla eller återfå funktioner, t.ex. genom arbetsterapi, fysioterapi eller kommunikationsstöd. Social trygghet och stöd i vardagen Samhället ska erbjuda stöd som gör det möjligt att leva självständigt – t.ex. genom personlig assistans, boendestöd, bostadsanpassning och ekonomisk trygghet. Skydd mot diskriminering och negativa attityder Samhället har ansvar för att bekämpa fördomar, utbilda personal och stärka lagar som skyddar mot diskriminering inom alla samhällsområden. Dessa åtgärder syftar till att skapa ett inkluderande samhälle, där personer med funktionsnedsättning ses som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter och möjligheter som andra. FN:s standardregler har även lagt grunden för CRPD – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 💭 Reflektionsfråga Vilka områden i samhället tycker du fortfarande behöver förbättras för att personer med funktionsnedsättning ska uppleva full delaktighet och jämlikhet?

💬 Ge exempel på internationella överenskommelser och vad de tar upp när det gäller barn, unga och vuxna i behov av stöd och hjälp Det finns flera viktiga internationella överenskommelser som skyddar och stärker rättigheterna för barn, unga och vuxna som behöver stöd – särskilt personer med funktionsnedsättning. Dessa dokument är juridiskt eller politiskt bindande för länder som skrivit under dem, och fungerar som grund för lagstiftning, socialt arbete och vård. Här är tre centrala exempel: 1. FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen, 1989) Sverige skrev under Barnkonventionen 1990, och den blev svensk lag år 2020. Den slår fast att alla barn har samma rättigheter, oavsett bakgrund eller funktionsförmåga. Barn med funktionsnedsättning har särskilt rätt till: Stöd för att kunna utvecklas och delta i samhället (artikel 23) Rätt till utbildning, vård och trygghet Att få uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på (artikel 12) Skydd mot försummelse, övergrepp och diskriminering Konventionen ser barn som aktiva rättighetsbärare – inte som passiva mottagare av hjälp. 2. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD, 2006) Sverige ratificerade CRPD 2008. Den slår fast att personer med funktionsnedsättning har rätt till: Full delaktighet och lika möjligheter i samhället Skydd mot diskriminering Tillgång till utbildning, arbete, hälso- och sjukvård, rättssystem och information Stöd till ett självständigt liv, t.ex. personlig assistans och anpassade boenden Konventionen betonar att funktionsnedsättning inte är en brist hos individen, utan uppstår när samhället är otillgängligt. Därför är tillgänglighet, självbestämmande och stöd avgörande. 3. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR, 1950) Gäller som svensk lag sedan 1995. Den skyddar rättigheter som: Rätt till liv, frihet och personlig säkerhet Skydd mot tortyr och omänsklig behandling Rätt till privatliv, familjeliv och utbildning Dessa rättigheter gäller alla, inklusive personer med funktionsnedsättning. Europadomstolen har flera gånger dömt länder för att inte ha skyddat rättigheter i situationer med exempelvis tvångsvård, bristande tillgänglighet eller diskriminering. Tillsammans utgör dessa överenskommelser ett rättighetsbaserat ramverk. De förpliktar Sverige att arbeta för att alla – särskilt de med särskilda behov – ska kunna leva med värdighet, självbestämmande, trygghet och delaktighet. 💭 Reflektionsfråga Hur kan kunskap om internationella konventioner påverka hur man bemöter personer med funktionsnedsättning i yrkesrollen?

💬 Beskriv psykiatrireformen Psykiatrireformen, som trädde i kraft den 1 januari 1995, var en av Sveriges mest omfattande socialpolitiska reformer. Målet var att förbättra livsvillkoren för personer med långvariga psykiska funktionsnedsättningar, särskilt de som tidigare levt isolerade inom sluten psykiatrisk vård. Reformen markerade ett skifte från institutionsvård till ett öppet, personcentrerat och samhällsbaserat stöd. Den växte fram som ett svar på de brister som uppstått när patienter skrevs ut från mentalsjukhus under 1970- och 80-talen – ofta utan att få det stöd som krävdes i samhället. Det ledde till hemlöshet, isolering, arbetslöshet och avsaknad av vårdkontakt. Reformens mål var bland annat att: förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk funktionsnedsättning stärka delaktighet, inflytande och självständighet flytta fokus från sjukdom till livssituation och rehabilitering förtydliga ansvarsgränser mellan landsting (regioner) och kommuner Efter reformen blev kommunerna skyldiga att erbjuda stöd i form av boende, sysselsättning, social samvaro och hjälp i vardagen – exempelvis genom boendestöd, daglig verksamhet och meningsfulla aktiviteter. Landstingen (nu regioner) behöll ansvaret för psykiatrisk vård, såsom läkemedelsbehandling, terapi och akutinsatser. Vården skulle ske i nära samverkan med kommunens stödinsatser – något som inneburit både möjligheter och utmaningar. En viktig förändring var också att självbestämmande och individens rättigheter lyftes fram. Vården skulle inte längre ges ”till” utan formas ”tillsammans med” den enskilde – utifrån personens egna behov, mål och livssituation. Trots sina goda intentioner fick reformen kritik. Många kommuner saknade kompetens och resurser, vilket ledde till att vissa individer föll mellan stolarna. Behovet av samordning och helhetssyn är fortfarande aktuellt. Psykiatrireformen har dock lagt grunden för dagens arbete med psykiatrisk rehabilitering, återhämtningsinriktat stöd och brukarmedverkan – med målet att människor med psykisk ohälsa ska kunna leva ett meningsfullt liv i samhället. 💭 Reflektionsfråga Hur påverkas en persons återhämtning om vård och stöd ges i samverkan – och utgår från den enskildes mål och livssituation?

💬 Vad innebär assistansreformen och när infördes den? Assistansreformen är en socialpolitisk reform som infördes i Sverige den 1 januari 1994 som en del av den nya lagen LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Syftet var att ge personer med omfattande funktionsnedsättning ökat självbestämmande, valfrihet och delaktighet i samhället. Det konkreta stödet som infördes var personlig assistans – ett individuellt anpassat stöd där en eller flera assistenter hjälper personen i vardagen. Det kan handla om hjälp med personlig hygien, påklädning, kommunikation, måltider, förflyttningar, fritidsaktiviteter, arbete och samhällsdeltagande. Reformen innebar ett tydligt skifte från tidigare modeller där hjälp ofta gavs genom hemtjänst eller institutioner. Med personlig assistans kunde individen själv påverka vem som hjälper, när och hur – och i vissa fall även själv vara arbetsgivare genom assistansbolag, kooperativ eller egen regi. För att beviljas statlig assistansersättning via Försäkringskassan krävs att personen har behov av stöd med sina grundläggande behov i mer än 20 timmar per vecka. Det rör sig alltså om personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. Assistansreformen har haft stor betydelse för möjligheten att leva ett liv som andra – att bo hemma, gå i skola eller arbete, ha familj och fritid. Men reformen har också kritiserats och förändrats. Diskussioner har handlat om kostnader, fusk och rättssäkerhet, och under senare år har reglerna skärpts. Många har fått sin assistans indragen eller nekad, vilket lett till kritik från brukarorganisationer och även från FN:s övervakningskommitté. Sammanfattningsvis var reformen ett banbrytande steg för rättigheter och inkludering – men också ett område där balansen mellan individens behov och statens kontroll fortsatt är en levande politisk fråga. 💭 Reflektionsfråga Vad säger det om ett samhälle hur det organiserar stödet till personer med stora funktionsnedsättningar – och vem som får bestämma över hjälpen?

💬 När slutade steriliseringslagen att gälla i Sverige? Steriliseringslagen i Sverige, som möjliggjorde både frivilliga och tvångsmässiga steriliseringar av personer med psykisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning eller som samhället ansåg vara ”olämpliga” att få barn, upphörde att gälla den 1 januari 1976. Lagen hade funnits sedan 1935 och reformerats flera gånger, men det var först med den nya Steriliseringslagen (1975:580) som det blev helt förbjudet att genomföra steriliseringar utan individens fria och informerade samtycke. Från detta datum försvann alltså det lagliga stödet för tvångssterilisering i Sverige. Trots detta fortsatte indirekt tvång att förekomma även efter 1976. Ett exempel är att transpersoner fram till 2013 i praktiken tvingades att sterilisera sig för att få genomföra ett juridiskt könsbyte. Detta betraktas idag som en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter. Sverige har sedan dess lämnat en officiell ursäkt och infört möjligheter till skadestånd för dem som drabbades. År 1976 markerar alltså en viktig gräns i svensk rättshistoria – då staten slutade ha laglig rätt att kontrollera människors reproduktion med tvång. De händelser som föregick denna förändring har lett till djupgående etisk eftertanke och har påverkat utformningen av dagens lagstiftning, med större fokus på självbestämmande, integritet och mänskliga rättigheter i vård och omsorg. 💭 Reflektionsfråga Vad kan vi lära av steriliseringslagens historia när det gäller hur samhället behandlar människor med avvikande behov eller livssituationer?

💬 Beskriv vad tvångssterilisering innebär och vad syftet var med detta ingrepp Tvångssterilisering innebär att en person steriliseras – alltså görs oförmögen att få biologiska barn – utan att ha gett sitt fria och informerade samtycke. Det kan handla om att personen steriliseras mot sin vilja, eller att den pressas eller manipuleras till att ”samtycka” under hot om exempelvis att inte få gifta sig, adoptera eller bli utskriven från en institution. Tvångssterilisering är ett allvarligt övergrepp mot kroppslig integritet, självbestämmande och mänskliga rättigheter. I Sverige var tvångssterilisering en del av den rashygieniska politiken mellan 1935 och 1975. Syftet var att minska antalet personer som ansågs vara en belastning för samhället – särskilt de med psykisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning eller sociala svårigheter. Det betraktades som ett sätt att "skydda" kommande generationer från att ärva så kallade defekter. De som steriliserades tillhörde ofta särskilt utsatta grupper: Kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning Personer med psykisk sjukdom Socialt utsatta individer, t.ex. ensamstående mödrar eller romer Personer på institutioner eller barnhem Sterilisering kunde vara ett krav för att få gifta sig, adoptera eller lämna en institution. I vissa fall steriliserades minderåriga med vårdnadshavares "samtycke", utan att de själva förstod innebörden. Syftet med tvångssterilisering var inte medicinskt, utan politiskt och ideologiskt. Det handlade om att kontrollera vilka människor som tilläts föra sina gener vidare – ett tydligt exempel på social ingenjörskonst i välfärdsstatens namn. År 1999 lämnade svenska staten en officiell ursäkt, och vissa drabbade kunde senare söka ekonomisk ersättning. Tvångssterilisering har idag blivit en symbol för vad som kan hända när mänskliga rättigheter och etik åsidosätts i samhällets namn. 💭 Reflektionsfråga Varför är det viktigt att vård och omsorg idag vilar på principer om informerat samtycke och respekt för individens vilja?

💬 Vad känner du till om rashygien och rasbiologi? Rashygien och rasbiologi är två begrepp som är starkt förknippade med en mörk del av svensk och internationell historia, där vetenskapliga teorier användes för att rättfärdiga diskriminering, tvångsåtgärder och kränkningar av mänskliga rättigheter – särskilt riktade mot personer med funktionsnedsättningar, men även mot minoritetsgrupper. Rasbiologi var en så kallad vetenskaplig teori som växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den byggde på uppfattningen att människor kunde delas in i olika raser, där vissa raser ansågs vara mer värdefulla än andra. Människors skallform, hudfärg, intelligens och kroppsfunktioner mättes för att rangordna människor. Dessa idéer har sedan länge avvisats som pseudovetenskap och saknar vetenskaplig grund. År 1922 grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Syftet var att kartlägga och klassificera befolkningen utifrån rasbiologiska kriterier. Mätningar och registreringar genomfördes på bland annat samer, romer och personer med funktionsnedsättning – ofta utan samtycke. En central idé var att ”förädla” folkstammen genom att begränsa vad som sågs som oönskade egenskaper. Rashygien (även kallad eugenik) var den praktiska tillämpningen av dessa idéer. I Sverige ledde det till att personer som ansågs bära på ”ärftliga defekter” – exempelvis psykisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi eller social avvikelse – kunde tvingas till sterilisering. Mellan 1935 och 1975 steriliserades omkring 63 000 personer, ofta under tvång eller stark press. Motivet bakom rashygienen var att skydda samhället och framtida generationer, men i praktiken handlade det om kontroll, förtryck och brott mot mänskliga rättigheter. Många av de drabbade bodde på institutioner och hade liten möjlighet att säga nej. Idag finns ett tydligt etiskt avståndstagande från både rasbiologi och rashygien. Staten har erkänt övergreppen och lämnat officiella ursäkter. Arbetet med att uppmärksamma, förstå och ta ansvar för dessa delar av historien är en viktig del av att stärka människors rättigheter och förebygga framtida övergrepp. 💭 Reflektionsfråga Hur kan kunskap om rashygienens historia påverka dagens syn på mänskliga rättigheter, funktionsnedsättning och bemötande i vård och omsorg?

💬 Nämn några institutioner som har funnits i Sverige för personer med funktionsnedsättningar och vilka som bodde där Under 1800- och 1900-talet fanns flera stora institutioner i Sverige som var avsedda för personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Dessa institutioner var ofta självförsörjande samhällen, där både boende, arbete och omsorg fanns på samma plats. Målet var inte delaktighet – utan snarare kontroll, omhändertagande och isolering. Exempel på institutioner: Vipeholm i Lund öppnade 1935 och tog emot personer med intellektuell funktionsnedsättning, ofta i kombination med fysiska eller psykiska tillstånd. Många som bodde där ansågs ”svårskötta”. Institutionen har i efterhand kritiserats hårt, bland annat för de så kallade Vipeholmsstudierna, där patienter utsattes för oetiska experiment med stora mängder socker för att studera karies. Eugeniahemmet i Stockholm tog emot barn med fysiska funktionsnedsättningar, till exempel efter polio. Barnen kunde bo där hela sin uppväxt, ofta med mycket liten kontakt med omvärlden. Fokus låg på att träna barnen att bli ”nyttiga” för samhället snarare än att stärka deras rättigheter. Fröslundahemmet i Eskilstuna var en vårdanstalt för personer med psykiska funktionsnedsättningar och social problematik. Många av de som placerades där blev kvar i hela sitt liv, trots att behoven hade kunnat tillgodoses på annat sätt. Säters sjukhus i Dalarna var ett psykiatriskt sjukhus som också tog emot personer med neuropsykiatriska tillstånd eller intellektuell funktionsnedsättning. Många patienter togs in på oklara grunder – inte sällan på grund av beteenden som uppfattades som ”avvikande”. De som bodde på dessa institutioner kunde vara barn, ungdomar eller vuxna. Det handlade ofta om personer med intellektuell funktionsnedsättning, rörelsehinder, neuropsykiatriska diagnoser eller enbart social avvikelse enligt dåtidens normer. Många hade aldrig fått en formell diagnos enligt dagens kriterier. Institutionerna fungerade i praktiken ofta som förvar, inte som miljöer för utveckling, trygghet och självbestämmande. Förändringarna kom först mot slutet av 1900-talet, i takt med att nya synsätt kring delaktighet, rättigheter och normalisering växte fram. Dessa idéer fick senare stöd i LSS-lagen och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 💭 Reflektionsfråga Vad tänker du kring att personer placerades på institution enbart för att de inte passade in i samhällets normer?

💬 Hur kunde livet på vårdinstitutioner se ut för personer med funktionsnedsättning? Livet på vårdinstitutioner för personer med funktionsnedsättning var under lång tid präglat av isolering, kontroll och brist på individuellt bemötande. Institutionerna låg ofta avskilt från samhället, vilket innebar att de boende levde avskurna från det vardagliga livet och kontakten med andra människor. Vardagen styrdes av fasta rutiner som bestämdes av personalen. När man skulle äta, sova, duscha eller gå ut avgjordes inte av individen själv. Det fanns få eller inga möjligheter till självbestämmande eller delaktighet. Personer med olika typer av funktionsnedsättningar placerades tillsammans, utan hänsyn till individuella behov eller önskemål. Det medicinska synsättet dominerade. Funktionsnedsättningar sågs som något som skulle hanteras, behandlas eller kontrolleras – inte som en del av mänsklig mångfald. Det var vanligt med ett paternalistiskt förhållningssätt, där personalen tog beslut "för den andres bästa", utan att individen själv fick uttrycka sin vilja. Miljön främjade sällan utveckling eller livskvalitet. Många upplevde passivitet, ensamhet och meningslöshet. Delade sovsalar, brist på privatliv och mycket få aktiviteter var vanligt. Personer med kommunikationssvårigheter löpte särskilt stor risk att bli osynliggjorda. I vissa fall har allvarliga brister i omsorgen uppmärksammats i efterhand – psykisk och fysisk vanvård, tvångsåtgärder och övergrepp. Mot slutet av 1900-talet skedde dock en förändring. Normaliseringsprincipen slog fast att personer med funktionsnedsättning har rätt till ett liv som liknar andras. Detta ledde till att stora institutioner avvecklades och ersattes av mindre, individanpassade boendeformer. I Sverige stärktes rättigheterna genom lagar som LSS, som fokuserar på självbestämmande, delaktighet och livskvalitet. 💭 Reflektionsfråga Vad tänker du kring betydelsen av att få bestämma över sin egen vardag, även om man har behov av stöd?

📄 Översikt: Modeller och psykologiska perspektiv Inom psykiatrin används modeller för att förstå orsakerna till psykisk ohälsa – t.ex. biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Dessa modeller kan sägas utgöra ramverk för att förklara varför psykisk ohälsa uppstår. Psykologiska perspektiv å andra sidan är teoretiska sätt att förstå hur människan fungerar – kognition, beteende, relationer, motivation, och känsloliv. Perspektiven är ofta mer specifika och används för att analysera individens inre och yttre liv i detalj. Den stress–sårbarhetsmodellen är en syntes: den kombinerar biologiska, psykologiska och sociala faktorer och visar hur dessa samverkar över tid. Sammanställning: Relation mellan modeller och perspektiv Modell eller perspektiv Typ av förklaringsmodell Centralt innehåll Exempel på tillämpning Biologisk modell Modell Genetik, hjärnstruktur, signalsubstanser Läkemedelsbehandling Psykologisk modell Modell Tankemönster, känslor, trauman Psykoterapi Social modell Modell Livsvillkor, relationer, kultur, socioekonomi Boendestöd, nätverksarbete Stress–sårbarhetsmodellen Kombinerad modell Biologisk sårbarhet + livshändelser (stress) Individanpassade insatser Medicinsk-biologiskt perspektiv Perspektiv (bas på biologisk modell) Sjukdom som biologisk störning Diagnostik, farmakologisk behandling Psykodynamiskt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Omedvetna konflikter, barndomsupplevelser Terapi med fokus på det inre Kognitivt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Tankemönster och tolkningar Kognitiv beteendeterapi (KBT) Humanistiskt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Självbild, självförverkligande, människosyn Motiverande samtal, stödjande samtal Behavioristiskt perspektiv Perspektiv (psykologisk modell) Inlärt beteende, förstärkning Beteendeterapi, belöningssystem Socialpsykologiskt perspektiv Perspektiv (social modell) Gruppdynamik, normer, relationer Gruppbehandling, samspelsanalys Salutogent perspektiv Hälsofrämjande perspektiv KASAM, hanterbarhet, begriplighet, meningsfullhet Fokus på resurser, inte bara problem 💬 Kommentar: Perspektiven och modellerna överlappar delvis. Modellerna är breda och används ofta för att strukturera vårdinsatser på samhällsnivå, medan perspektiven är mer användbara i individens möte med psykiatrin.

📄 Känsla av sammanhang (KASAM) Begreppet KASAM – Känsla Av SAMmanhang är en bärande idé inom det salutogena perspektivet och formulerades av medicinske sociologen Aaron Antonovsky (1923-1994). Hans forskning utgick från en enkel men kraftfull fråga: Antonovsky såg att det inte räckte att studera vad som skapar ohälsa – man behövde också förstå vad som bevarar hälsa. Därför vände han blicken mot de faktorer som ger människor styrka, uthållighet och motivation, även när livet är tungt. Resultatet blev modellen om KASAM. De tre komponenterna i KASAM Enligt Antonovsky består känslan av sammanhang av tre delar. När dessa finns i tillräcklig grad kan de stärka individens motståndskraft mot psykisk och fysisk ohälsa: Begriplighet Världen upplevs som förutsägbar, tydlig och ordnad. Individen förstår vad som händer, och varför. I vården innebär det att patienten får klar och respektfull information. Hanterbarhet Individen känner att det finns resurser att hantera svårigheter – inre resurser som självtillit, och yttre resurser som stöd från andra. Vårdens roll blir att synliggöra och förstärka dessa resurser. Meningsfullhet Livet upplevs som meningsfullt och värt att engagera sig i. Det finns mål, sammanhang och relationer som spelar roll. I vården kan detta betyda att ge plats för individens intressen, livsberättelse och delaktighet. KASAM i psykiatrisk vård Inom psykiatri och omsorg används KASAM som ett verktyg för att: Skapa struktur och trygghet i vardagen Identifiera och bygga på det som fungerar Förstärka delaktighet, egenmakt och återhämtningsförmåga Hjälpa individen att se mening och syfte trots lidande Att arbeta utifrån KASAM är inte en metod – det är ett förhållningssätt, där människans styrkor står i centrum. Det kan handla om små vardagliga handlingar: en tydlig rutin, ett vänligt samtal, en påminnelse om att man har betydelse. 💭 Hur kan du som undersköterska bidra till att öka begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för en person i psykisk ohälsa?