Julio Moraga

Hjärtsvikt Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Hjärtsvikt är ett tillstånd där hjärtat inte orkar pumpa ut tillräckligt med blod för att täcka kroppens behov. Tillståndet är vanligt, särskilt hos äldre, och kan uppstå akut eller utvecklas långsamt över tid. Vanliga bakomliggande orsaker är hjärtinfarkt, långvarigt högt blodtryck, klaffel, rytmrubbningar och kardiomyopatier (sjukdomar i hjärtmuskeln). Förklaringsmodellen bygger på att hjärtmuskeln försvagas eller blir stel, vilket leder till försämrad pumpförmåga. Detta gör att blodet stockar sig i lungorna (vänstersvikt) eller i kroppen (högersvikt), vilket ger typiska symtom. Symtom att observera och rapportera Symtomen kan variera men vanliga tecken är andfåddhet, trötthet och nedsatt ork. Vänstersidig hjärtsvikt ger ofta dyspné, hosta och rosslig andning till följd av vätskeansamling i lungorna. Högersidig hjärtsvikt yttrar sig genom svullnad i ben och anklar (ödem), viktuppgång, vätskeansamling i buken (ascites) och förstorad lever. Viktiga symtom att observera och rapportera är viktförändringar, svullnader, andningspåverkan och trötthet som ökar över tid. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom anamnes, klinisk undersökning, blodprover och EKG. Ultraljud av hjärtat (ekokardiografi) är den viktigaste undersökningen för att bedöma pumpförmågan. Röntgen av lungorna kan visa vätskeansamling. Behandlingen syftar till att lindra symtomen, förbättra livskvaliteten och förebygga försämring. Vanliga läkemedel är vätskedrivande (diuretika), ACE-hämmare, betablockerare och aldosteronhämmare. Vid svårare fall kan pacemaker eller implanterbar defibrillator (ICD) bli aktuellt. Livsstilsförändringar som salt- och vätskerestriktion, viktkontroll, fysisk aktivitet och rökstopp är viktiga delar av behandlingen. Vid uttalad hjärtsvikt kan hjärttransplantation övervägas. Omvårdnad Omvårdnaden innebär att följa och dokumentera symtom som viktförändringar, andfåddhet, svullnad och trötthet. Viktkontroll är särskilt viktig eftersom snabb viktuppgång kan tyda på vätskeansamling. Patienterna behöver stöd i att följa kostråd, till exempel att begränsa salt och vätska. Att motivera till fysisk aktivitet på en nivå som är anpassad efter individens ork är en central del. Information om läkemedel, deras syfte och möjliga biverkningar är avgörande för följsamheten. Psykosocialt stöd är ofta nödvändigt, eftersom sjukdomen kan leda till oro, nedstämdhet och känsla av begränsning i vardagen. Omvårdnaden omfattar även att ge trygghet och kontinuitet genom regelbunden uppföljning och nära samarbete med vårdteamet.

Hjärtinfarkt Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Hjärtinfarkt uppstår när en blodpropp helt eller delvis täpper till ett kranskärl och hindrar blodflödet till hjärtmuskeln. Vanligtvis är orsaken att ett aterosklerotiskt plack brister, vilket leder till att en propp bildas i det redan förträngda kärlet. Syrebristen gör att den del av hjärtmuskeln som försörjs av kärlet skadas eller dör om inte blodflödet snabbt återställs. Riskfaktorer är desamma som vid ateroskleros: högt blodtryck, rökning, diabetes, höga blodfetter, övervikt, stress och ärftlighet. Förklaringsmodellen bygger på att den akuta syrebristen leder till vävnadsdöd (nekros) i hjärtat, vilket kan försämra pumpförmågan och ge livshotande komplikationer. Symtom att observera och rapportera Det vanligaste symtomet är bröstsmärta eller tryck mitt i bröstet som varar mer än 15 minuter och inte lindras av vila eller nitroglycerin. Smärtan kan stråla ut i vänster arm, upp mot halsen, ryggen eller magen. Andra symtom är kallsvettning, illamående, andnöd, oro och ångest. Hos kvinnor, äldre och personer med diabetes kan symtomen vara mer diffusa, exempelvis trötthet, yrsel eller matsmältningsliknande besvär. All bröstsmärta med misstanke om hjärtinfarkt ska rapporteras omedelbart. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom EKG som visar förändringar i hjärtats elektriska aktivitet. Blodprover, särskilt troponin, påvisar hjärtmuskelskada. Ultraljud och koronarangiografi kan användas för att bedöma hjärtats funktion och kranskärlens status. Behandlingen syftar till att snabbt återställa blodflödet. Akut ges ofta syrgas, smärtstillande och blodförtunnande läkemedel. Trombolys (propplösande behandling) kan ges tidigt, men vanligast är ballongvidgning (PCI) där kärlet öppnas och ofta förses med en stent. Vid svårare eller utbredda skador kan bypassoperation bli aktuell. Efter den akuta fasen får patienten ofta blodtrycks- och blodfettsänkande läkemedel samt ASA som förebygger nya proppar. Omvårdnad Omvårdnaden i den akuta fasen handlar om att snabbt känna igen symtom, larma, skapa trygghet och underlätta för akutsjukvården. Kontroller av vitalparametrar som puls, blodtryck, andning och saturation är viktiga. Vårdtagaren bör få lugn och vila, men samtidigt tät övervakning då komplikationer som rytmrubbningar eller hjärtsvikt kan uppstå. På längre sikt är rehabilitering och sekundärprevention centralt. Det innefattar stöd till livsstilsförändringar som rökstopp, fysisk aktivitet och kostomläggning. Psykosocialt stöd är avgörande då många upplever oro eller depression efter en infarkt. Omvårdnaden omfattar även att informera om läkemedel, följsamhet till behandling och vikten av regelbundna kontroller.

Kärlkramp (angina pectoris) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Kärlkramp uppstår när hjärtats kranskärl är förträngda av ateroskleros och inte kan försörja hjärtmuskeln med tillräckligt med syre, särskilt vid fysisk ansträngning eller stress. Sjukdomen är alltså en följd av samma process som åderförkalkning, där plack i kärlväggarna minskar blodflödet. När hjärtats behov av syre ökar, till exempel vid ansträngning, räcker inte blodtillförseln till och symtomen uppträder. Förklaringsmodellen bygger på obalansen mellan syrebehovet i hjärtmuskeln och tillgången på syrerikt blod. Symtom att observera och rapportera Det typiska symtomet är tryck eller smärta i bröstet som kan stråla ut i vänster arm, käke eller rygg. Smärtan uppstår oftast vid fysisk aktivitet, kyla, psykisk stress eller efter måltid och går tillbaka i vila eller efter behandling med nitroglycerin. Andra symtom kan vara andfåddhet, trötthet, ångest eller illamående. Hos äldre personer och kvinnor kan symtomen ibland vara atypiska, exempelvis bara andfåddhet eller magbesvär. Viktigt är att rapportera om symtomen blir kraftigare, kommer vid vila eller om nya symtom tillkommer, då det kan tyda på instabil angina eller hotande hjärtinfarkt. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom anamnes och undersökning av symtomen. EKG används för att registrera hjärtats elektriska aktivitet, ibland kompletterat med arbetsprov för att framkalla besvären. Bilddiagnostik som kranskärlsröntgen (angiografi) kan visa graden och lokalisationen av förträngningar i kranskärlen. Behandlingen syftar till att lindra symtomen och förebygga hjärtinfarkt. Nitroglycerin används vid akuta besvär då det vidgar kärlen och snabbt lindrar smärtan. För långsiktig behandling används läkemedel som betablockerare, kalciumflödeshämmare och ASA (acetylsalicylsyra) för att minska risken för proppbildning. Livsstilsförändringar är alltid grundläggande och omfattar rökstopp, motion, hälsosam kost och stresshantering. Om dessa åtgärder tillsammans med läkemedel inte är tillräckliga kan mer avancerade metoder behövas. Då används ballongvidgning (PCI) där en kateter förs in i kärlet och en ballong blåses upp för att vidga det förträngda området, ofta med en stent för att hålla kärlet öppet. I svårare fall kan en bypassoperation (CABG) bli aktuell, där blodflödet leds om med hjälp av kärl från andra delar av kroppen för att förbättra syretillförseln till hjärtmuskeln. Omvårdnad Omvårdnaden handlar om att observera, dokumentera och rapportera symtom på kärlkramp, särskilt förändringar i smärtans karaktär, frekvens och varaktighet. Vårdtagaren behöver information om hur och när nitroglycerin ska tas och vilka biverkningar som kan förekomma, exempelvis blodtrycksfall och huvudvärk. Det är också viktigt att uppmärksamma psykologiska aspekter – oro och ångest är vanligt och kan förstärka symtomen. Omvårdnaden omfattar även stöd till livsstilsförändringar, som att främja fysisk aktivitet på en säker nivå, kostförändringar och rökstopp. Personal bör känna till riskerna vid instabil kärlkramp och att det kräver akut vård. Ett personcentrerat arbetssätt, där vårdtagaren ges kunskap och möjlighet att vara delaktig i sin behandling, ökar tryggheten och följsamheten.

Åderförkalkning (ateroskleros) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Ateroskleros, eller åderförkalkning, är en kronisk sjukdom i blodkärlen som leder till förträngningar och stelhet i artärerna. Processen börjar med att fett, kolesterol och kalk successivt lagras in i kärlväggen och bildar så kallade plack. Dessa kan förhårdas och leda till att kärlen blir mindre elastiska och får ett trängre lumen. Om ett plack brister kan en blodpropp bildas, vilket kan orsaka akuta tillstånd som hjärtinfarkt eller stroke. Riskfaktorerna är väl kända: högt blodtryck, höga blodfetter, diabetes, rökning, övervikt, stress och fysisk inaktivitet. Även ålder och ärftlighet spelar en betydande roll. Förklaringsmodellen bygger på att skador i kärlväggen uppstår av riskfaktorerna, vilket gör att blodfetter lättare fastnar och inflammation utvecklas. Detta blir en ond cirkel där kärlväggen gradvis förtjockas och förlorar sin normala funktion. Symtom att observera och rapportera Ateroskleros utvecklas långsamt och är ofta symtomlös under många år. När symtom visar sig beror de på vilket organ som får för lite blod. Vanliga exempel är kärlkramp i hjärtat, försämrad gångförmåga på grund av smärta i benen (fönstertittarsjuka) eller yrsel och talsvårigheter vid otillräcklig blodtillförsel till hjärnan. Försämrad sårläkning, kalla fötter eller sår på benen kan vara tecken på arteriella cirkulationsstörningar. Vid akuta tillstånd som hjärtinfarkt eller stroke uppträder symtom plötsligt och kräver omedelbar vård. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen kan ställas genom olika metoder beroende på vilket organ som drabbats. Blodprover används för att mäta blodfetter och blodsocker. Bilddiagnostik som ultraljud, angiografi eller datortomografi kan visa förträngningar i kärlen. Ankel–armindex används för att upptäcka cirkulationsrubbningar i benen. Behandlingen är både förebyggande och symtomlindrande. Livsstilsförändringar är grunden: rökstopp, fysisk aktivitet, kostförändringar och viktkontroll. Läkemedel används för att sänka blodtryck, reglera blodsocker och minska blodfetterna, exempelvis statiner. Blodförtunnande läkemedel ges ofta för att minska risken för blodpropp. Vid mer uttalade besvär kan kirurgiska åtgärder bli nödvändiga, som ballongvidgning (PCI), stent eller bypassoperation. Omvårdnad Omvårdnaden inriktas på att stödja vårdtagaren i att förstå sjukdomen och genomföra de förändringar som krävs för att minska risken för komplikationer. Det kan handla om att motivera till rökstopp, främja goda matvanor och uppmuntra till regelbunden motion. Vårdpersonalen har en viktig roll i att observera och rapportera symtom som kan tyda på försämring, till exempel bröstsmärta, gångsvårigheter eller svårläkta sår. Blodtryckskontroller och provtagningar är viktiga delar av det förebyggande arbetet. Att arbeta personcentrerat innebär att anpassa råd och stöd till individens livssituation. Psykosocialt stöd är ofta nödvändigt, eftersom en kronisk sjukdom som ateroskleros kan väcka oro och påverka livskvaliteten. Vårdtagaren kan även behöva hjälp med att förstå läkemedelsbehandlingens syfte och följa ordinationerna. Omvårdnad omfattar också att förebygga komplikationer, exempelvis genom att ge råd om fotvård vid nedsatt cirkulation i benen.

Högt blodtryck (hypertoni) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Hypertoni innebär ett förhöjt blodtryck i kärlen och är en av de vanligaste folksjukdomarna i Sverige. Diagnosen ställs vid ett blodtryck som upprepade gånger ligger över 140/90 mmHg. Orsaken kan vara primär (essentiell hypertoni) utan tydlig bakomliggande sjukdom, vilket står för majoriteten av fallen, eller sekundär där hypertonin beror på exempelvis njursjukdom, hormonrubbning eller läkemedelsbiverkan. Riskfaktorer är övervikt, stillasittande livsstil, stress, rökning, hög alkoholkonsumtion, salt- och fettrik kost samt ärftlighet. Förklaringsmodellen bygger på att ett konstant förhöjt tryck skadar blodkärlens väggar och ökar risken för stroke, hjärtinfarkt och njursvikt. Symtom att observera och rapportera Många lever länge med högt blodtryck utan symtom, varför det kallas ”den tysta sjukdomen”. När symtom uppträder kan de vara huvudvärk, yrsel, trötthet, synstörningar eller andfåddhet. Viktigt att observera är plötsliga symtom som kan tyda på komplikationer, exempelvis bröstsmärta eller neurologiska bortfall. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnos ställs genom upprepade blodtrycksmätningar i vila. Hemblodtrycksmätning eller 24-timmars blodtrycksmätning kan användas för att få en mer tillförlitlig bild. Utredning innefattar ofta blodprover, urinprov och EKG för att utesluta sekundära orsaker eller följdsjukdomar. Behandling inleds ofta med livsstilsförändringar: ökad fysisk aktivitet, minskat saltintag, hälsosam kost, viktnedgång och rökstopp. Om dessa åtgärder inte är tillräckliga ges blodtryckssänkande läkemedel som ACE-hämmare, diuretika, betablockerare eller kalciumflödeshämmare. Omvårdnad Omvårdnaden syftar till att stödja vårdtagaren i att förstå sin diagnos och genomföra livsstilsförändringar. Viktigt är att motivera till regelbundna blodtryckskontroller och följsamhet till läkemedelsbehandling. Observation av biverkningar, exempelvis yrsel eller elektrolytrubbningar, är centralt. Att uppmuntra till fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor är en del av det hälsofrämjande arbetet. Psykosocialt stöd kan behövas då oro för komplikationer är vanligt.

Skallskador Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Skallskador uppstår när hjärnan utsätts för yttre våld, exempelvis vid fall, trafikolyckor, misshandel eller idrottsskador. Skadorna kan variera från hjärnskakning (commotio cerebri) till svårare blödningar eller krosskador. Förklaringsmodellen bygger på att hjärnvävnaden skadas av direkt tryck, sträckning eller blödning, vilket kan leda till nedsatt funktion i olika delar av hjärnan. Vid allvarliga skador uppstår ofta blödningar i eller kring hjärnan: epiduralblödning, subduralblödning eller intracerebral blödning. Symtom att observera och rapportera Vid skallskada är det avgörande att snabbt känna igen tecken på försämrat tillstånd. Vanliga symtom är: huvudvärk, illamående, kräkningar, yrsel, medvetandepåverkan, kramper, ljus- och ljudkänslighet, förlamningar och talsvårigheter. Pupillreaktioner, förvirring och beteendeförändringar kan vara tidiga tecken på intrakraniell blödning. Ett kortvarigt medvetslöshetstillstånd följt av en period av klarhet, så kallat "fritt intervall", kan vara tecken på en allvarlig epiduralblödning. Alla förändringar i vakenhetsgrad eller beteende måste rapporteras omedelbart. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Vid misstänkt skallskada görs klinisk undersökning och bedömning av medvetandegrad, ofta med Glasgow Coma Scale (GCS). Datortomografi (CT) är den vanligaste metoden för att upptäcka blödningar, frakturer eller svullnad i hjärnan. Lättare hjärnskakningar kräver ofta observation under ett antal timmar. Vid allvarliga blödningar eller svullnader kan kirurgiska ingrepp som tryckavlastning eller evakuering av blödning bli nödvändiga. Omvårdnad Omvårdnaden vid skallskador kräver noggrann observation för att tidigt upptäcka förändringar. Viktigt är att följa medvetandegrad, pupillreaktioner, andning, puls, blodtryck och motoriska funktioner. Patienten ska inte snabbt hjälpas upp efter ett fall, eftersom det kan dölja allvarliga skador. Istället bör personen hållas stilla i liggande läge tills en bedömning gjorts. Om patienten är medvetslös men andas ska stabilt sidoläge användas för att förebygga kvävning. Vid kräkningar är det avgörande att skydda luftvägarna. Lugna förhållanden, med dämpad belysning och begränsade intryck, minskar belastningen på hjärnan. Smärta, oro och förvirring kan bemötas med tydlig information och lugnt bemötande. Vid allvarliga skador krävs ofta fortsatt rehabilitering för att återvinna motoriska och kognitiva funktioner. Anhöriga behöver information och stöd eftersom följderna kan bli långvariga.

Amyotrofisk lateralskleros (ALS) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller ALS är en allvarlig, progressiv neurologisk sjukdom som angriper de motoriska nervcellerna i hjärna och ryggmärg. När dessa nervceller bryts ner förlorar musklerna sin nervförsörjning, vilket leder till gradvis förlamning. Orsaken är ännu inte helt klarlagd. Cirka 10 % av fallen är ärftliga, medan övriga anses bero på en kombination av genetiska faktorer och miljöpåverkan. Hypoteser har lyft fram virusinfektioner, autoimmuna processer och förgiftningar som möjliga orsaker. Förklaringsmodellen bygger på att nervcellerna förlorar sin funktion, vilket successivt leder till muskelsvaghet, sväljsvårigheter och andningspåverkan. I Sverige insjuknar omkring 250 personer per år, oftast i 45–75 års åldern. Män är något mer drabbade än kvinnor. Symtom att observera och rapportera De första tecknen kan vara diffusa: snubblingar, nedsatt balans, fumlighet i händerna eller svårigheter att tala. Efterhand blir symtomen tydligare med muskelsvaghet, spasticitet, ofrivilliga muskelryckningar (fascikulationer) och slapp förlamning. Många utvecklar dysfagi (sväljsvårigheter) och riskerar undernäring samt aspiration. Andningen påverkas successivt när andningsmuskulaturen försvagas, vilket ofta leder till behov av andningsstöd. Känslomässiga förändringar som okontrollerade skratt- eller gråtattacker kan förekomma. Trötthet är också vanligt. Viktigt att observera och rapportera är förändringar i gångförmåga, tal, andning och sväljfunktion. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom sjukdomshistoria, neurologisk undersökning och uteslutande av andra orsaker. Magnetkamera (MR) och lumbalpunktion kan användas för att utesluta differentialdiagnoser. Elektromyografi (EMG) bekräftar nervcellsskador genom att mäta muskelaktivitet. Det finns ännu ingen botande behandling. Vissa läkemedel, som riluzol, kan bromsa sjukdomsförloppet något. Symtomlindring är central: slemlösande läkemedel för att underlätta andning, muskelavslappnande mot spasticitet och läkemedel mot depression eller oro. När andningen försämras kan CPAP eller annan ventilationshjälp användas. Vid svåra sväljsvårigheter kan sondmatning med PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi) bli nödvändig. Omvårdnad Personer med ALS behöver tidigt komma i kontakt med ett multiprofessionellt team, ofta kallat ALS-team, där läkare, sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut, logoped och kurator samverkar. Vård- och omsorgspersonal måste känna till att sjukdomen fortskrider kontinuerligt och därför kräver löpande anpassning av insatser och hjälpmedel. Kommunikation: Logoped kan hjälpa till med tekniska hjälpmedel och alternativa kommunikationssätt när talförmågan försämras. Nutrition: Vid sväljsvårigheter är det viktigt att ge anpassad konsistens på maten. Om problemen blir stora kan PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi) behövas för att säkerställa näringsintag. Andning: När andningsmuskulaturen försvagas används ibland CPAP-mask eller annan ventilatorbehandling. Personal behöver kunna observera andningsmönster och rapportera förändringar. Elimination: Inkontinenshjälpmedel kan behövas i senare skeden. Personalen bör veta vilka alternativ som finns och hur de används. Psykosocialt stöd: Många vårdtagare drabbas av känslomässiga svängningar, depression eller oro. Samtal och stödinsatser, även till anhöriga, är viktiga. Planering: Omvårdnadsåtgärder måste tidigt inkludera planering för framtida vård, inklusive palliativa insatser. Det gör att vårdtagaren och familjen kan känna trygghet inför sjukdomens utveckling. Stödet till anhöriga är avgörande, då sjukdomen innebär en stor belastning för familjen.

Stroke och TIA (transitorisk ischemisk attack) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Stroke uppstår när blodflödet till en del av hjärnan avbryts, antingen genom en blodpropp (hjärninfarkt) eller en blödning i hjärnan. Hjärninfarkt står för cirka 85 % av fallen och orsakas antingen av en propp som bildats lokalt (trombos) eller av en propp som lossnat och fastnat i ett hjärnkärl (emboli). Hjärnblödning orsakas av bristningar i kärlväggar, ofta till följd av högt blodtryck. TIA, transitorisk ischemisk attack, innebär en tillfällig syrebrist i hjärnan som ger samma symtom som stroke men som går tillbaka inom 24 timmar. En TIA ska alltid betraktas som en varningssignal för kommande stroke. Riskfaktorer är bland annat högt blodtryck, förmaksflimmer, diabetes, rökning, höga blodfetter, övervikt, hög alkoholkonsumtion och hög ålder. Ärftlighet och åderförkalkning (ateroskleros) spelar också in. Symtom att observera och rapportera Symtomen varierar beroende på vilken del av hjärnan som är skadad och om det gäller höger eller vänster hjärnhalva. Vanliga symtom är: Halvsidig förlamning (hemiplegi) eller ansiktsförlamning (facialispares) Talsvårigheter: oförmåga att tala, förstå eller läsa (afasi) Svårigheter att tolka eller hantera föremål (apraxi) Synfältsbortfall (hemianopsi) Svårigheter att uppfatta den förlamade sidan av kroppen (neglekt) Koordinationssvårigheter och nedsatt balans Svälningssvårigheter (dysfagi), risk för aspiration och undernäring Personlighetsförändringar, humörsvängningar, koncentrationssvårigheter och depression Plötslig svår huvudvärk, yrsel, illamående eller medvetandepåverkan TIA ger liknande symtom men övergående. Alla tecken ska betraktas som akuta. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Första steget är att snabbt identifiera stroke med hjälp av AKUT-testet: A nsikte – kan personen le och visa tänderna? K roppsdel – kan personen lyfta armarna i 10 sekunder? U ttal – kan personen upprepa en enkel mening? T id – ring 112 omedelbart vid symtom. Diagnosen fastställs genom datortomografi (CT) eller magnetkamera (MR) för att skilja mellan propp och blödning. Blodprover, EKG och ultraljud på halskärl kan också ingå. Behandling vid hjärninfarkt kan bestå av propplösande läkemedel (trombolys) om insatsen sker inom 4,5 timmar, eller trombektomi där proppen avlägsnas mekaniskt. Vid blödning fokuserar behandlingen på att stoppa blödningen, minska trycket i hjärnan och ibland operation. Efter TIA ges ofta blodförtunnande, blodtryckssänkande eller kolesterolsänkande läkemedel för att minska risken för stroke. Omvårdnad Omvårdnaden varierar beroende på skadans omfattning men syftar alltid till att övervaka, förebygga komplikationer och stödja rehabilitering. Viktiga insatser är: Kontrollera medvetandegrad, andning, blodtryck, puls och neurologiska symtom Förebygga komplikationer som trycksår, lunginflammation, undernäring och fallskador Anpassa kost och konsistens vid sväljsvårigheter, ofta med stöd av logoped Stöd vid personlig hygien, förflyttningar och kommunikation Balansträning, fysioterapi, arbetsterapi och hjälpmedel för ökad självständighet Psykosocialt stöd för att hantera krisreaktioner, depression och förändrad självbild Stöd till anhöriga som ofta påverkas starkt av de långvariga följderna Rehabiliteringen startar så tidigt som möjligt och är en central del av vården.

Epilepsi Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Epilepsi är ett samlingsnamn för återkommande epileptiska anfall som orsakas av störd elektrisk aktivitet i hjärnans nervceller. Sjukdomen kan debutera i alla åldrar men är vanligast hos barn och äldre. Hos vissa är orsaken genetisk, medan andra insjuknar efter hjärnskador, infektioner, tumörer eller cirkulationsstörningar. Ibland går det inte att hitta någon tydlig orsak (idiopatisk epilepsi). Förklaringsmodellen bygger på att nervceller får en rubbad balans mellan hämmande och stimulerande signaler, vilket leder till okontrollerade urladdningar som sprids i hjärnan. I Sverige lever cirka 60 000 personer med epilepsi och årligen insjuknar omkring 4 000. Symtom att observera och rapportera Symtomen beror på vilken del av hjärnan som är drabbad och kan delas in i partiella och generaliserade anfall. Partiella anfall kan yttra sig som ryckningar i en kroppsdel, frånvaro eller förändrad känsel, medan generaliserade anfall ofta innebär medvetandeförlust, kramper, skakningar och okontrollerade rörelser. Efter anfallen förekommer trötthet, förvirring eller huvudvärk. Viktiga observationer är längden på anfallet, medvetandegrad, andning, förekomst av skador och patientens återhämtning. Status epilepticus – anfall som inte upphör – är ett livshotande tillstånd som kräver akut vård. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs genom sjukdomshistoria, vittnesuppgifter, neurologisk undersökning och elektroencefalografi (EEG) där hjärnans elektriska aktivitet registreras. Datortomografi (CT) eller magnetkamera (MR) används för att utesluta hjärnskador eller tumörer. Behandlingen syftar till att minska antalet anfall och kan bestå av antiepileptiska läkemedel som valproat, lamotrigin eller levetiracetam. Vid svårbehandlad epilepsi kan kirurgi, vagusnervstimulering eller ketogen kost användas. Patienter får ofta rådet att undvika triggers som stress, sömnbrist och alkohol. Omvårdnad Omvårdnaden innebär att ge trygghet och stöd i vardagen. Personal bör ha kunskap om hur ett anfall ser ut och hur första hjälpen ska ges: skydda patienten mot skador, lägga något mjukt under huvudet, inte hålla fast personen och lägga denne i framstupa sidoläge när anfallet avklingat. Observation och dokumentation av anfallens frekvens, varaktighet och symtom är avgörande för behandlingsplanen. Psykosocialt stöd behövs eftersom många lever med oro för anfall och risk för social isolering. Råd kring säkerhet, exempelvis vid bad, matlagning och arbete på höjd, är en viktig del av omvårdnaden.

Parkinsons sjukdom Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Parkinsons sjukdom är en kronisk, långsamt fortskridande neurologisk sjukdom som beror på att nervceller i hjärnan, framför allt i de basala ganglierna, bryts ner. Dessa celler producerar signalsubstansen dopamin, som är nödvändig för att styra kroppens rörelser. När dopaminnivåerna sjunker uppstår störningar i motoriken. Orsaken är ännu inte helt klarlagd men tros bero på en kombination av genetiska faktorer och miljöpåverkan, exempelvis exponering för bekämpningsmedel. Parkinson debuterar vanligen i 55–70 års ålder och är något vanligare hos män. I Sverige lever omkring 22 000 personer med diagnosen, och varje år insjuknar cirka 1 800 personer. Symtom att observera och rapportera De tre huvudsymtomen är tremor (vilotremor/skakningar), rigiditet (muskelstelhet) och hypokinesi (långsamma rörelser). Andra vanliga tecken är balanssvårigheter, gångproblem med korta steg, monotont tal, nedsatt mimik och svårigheter att skriva (mikrografi). Många får även icke-motoriska symtom som depression, ångest, sömnsvårigheter, förstoppning och kognitiv svikt. Symtomen utvecklas långsamt och påverkar livskvaliteten successivt. Observation av förändringar i gångmönster, muskelstelhet eller humör är viktigt att rapportera. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen baseras på den kliniska bilden, sjukdomshistoria och neurologisk undersökning. Det finns inget enskilt test som säkert kan fastställa Parkinson, men DAT-SPECT (en form av hjärnavbildning) kan användas som stöd. Behandlingen är symtomlindrande och syftar till att öka dopaminnivåerna eller förbättra effekten av dopamin i hjärnan. Den viktigaste behandlingen är läkemedlet levodopa (L-DOPA) i kombination med dekarboxylashämmare, vilket gör att dopaminhalten ökar och motoriken förbättras. Andra läkemedel är dopaminagonister och MAO-B-hämmare. Vid svårare sjukdom kan avancerade behandlingar som apomorfinpump, duodopapump eller deep brain stimulation (DBS) bli aktuella. Omvårdnad Omvårdnaden är inriktad på att stödja patientens självständighet och förebygga komplikationer. Viktigt är att uppmuntra till regelbunden fysisk aktivitet, balansträning och god nutrition. Fallrisk bör alltid bedömas och åtgärder som gånghjälpmedel eller bostadsanpassning kan bli nödvändiga. Vid ätproblem kan logoped ge råd om sväljträning och talövningar. Att skapa en lugn och förutsägbar miljö minskar oro och underlättar vardagen. Omvårdnaden omfattar även stöd till anhöriga, då sjukdomen ofta medför långvariga vårdbehov.

Multipel skleros (MS) Orsak, uppkomst och förklaringsmodeller Multipel skleros (MS) är en kronisk, inflammatorisk sjukdom i det centrala nervsystemet. Sjukdomen angriper myelinet, det isolerande lagret runt nervtrådarna, vilket leder till att nervsignaler inte längre leds som de ska. Orsaken är inte helt klarlagd men samspelet mellan genetiska faktorer, immunsystemets reaktioner och miljöfaktorer som rökning och virusinfektioner anses ha betydelse. Sjukdomen debuterar ofta i åldern 20–40 år och är vanligare hos kvinnor än hos män. I Sverige lever cirka 20 000 personer med MS, och varje år insjuknar omkring 1 000 personer. Symtom att observera och rapportera Symtomen varierar mellan individer och beror på vilka delar av nervsystemet som är drabbade. Vanliga symtom är synnedsättningar, domningar, balansproblem, trötthet (fatigue), muskelsvaghet, nedsatt känsel och koordinationssvårigheter. Kognitiva problem som minnessvårigheter och koncentrationssvårigheter kan också förekomma. Sjukdomen kan ge skovvisa försämringar följda av förbättringar eller vara progressiv med en långsamt tilltagande funktionsnedsättning. Undersökningsmetoder, diagnos och behandling Diagnosen ställs utifrån sjukdomshistoria, neurologisk undersökning och magnetkameraundersökning (MR) där man kan se inflammatoriska förändringar i hjärna och ryggmärg. Ryggvätskeprov (lumbalpunktion) kan också påvisa avvikande immunologiska markörer. Det finns ingen botande behandling, men bromsmediciner kan dämpa inflammationen, förlänga tiden mellan skov och minska risken för nya nervskador. Kortison används vid akuta skov för att lindra inflammationen. Symtomlindrande behandlingar kan innefatta fysioterapi, arbetsterapi och läkemedel mot till exempel spasticitet eller smärta. Omvårdnad Omvårdnaden syftar till att underlätta vardagen och stärka individens förmåga att hantera sjukdomen. Viktiga delar är att observera förändringar i funktionsförmåga och rapportera till ansvarig sjuksköterska eller läkare. Trötthetshantering, stöd vid gångsvårigheter, hjälpmedel och bostadsanpassning kan bli aktuella. Psykosocialt stöd är betydelsefullt för att minska oro och depression. Ett personcentrerat arbetssätt, där vårdtagaren får vara delaktig i planeringen, är avgörande för att öka livskvaliteten.

Barnuppfostran är ett område där råd, ideal och forskning ofta förändras i takt med samhällsutvecklingen. Under 1900- och 2000-talet har flera personer och teorier fått stort genomslag i Sverige och internationellt. Tre av de mest kända är Benjamin Spock, Anna Wahlgren och William Sears, men även namn som Jesper Juul, Alice Miller och forskarna bakom anknytningsteorin, John Bowlby och Mary Ainsworth, har spelat en central roll. Benjamin Spock (1903–1998) utmanade den tidens strikta barnavård genom sitt budskap i Baby and Child Care (1946): föräldrar skulle våga lita på sina känslor och se barnet som en egen individ. Hans råd upplevdes befriande jämfört med de auktoritära normer som tidigare dominerade. Samtidigt kritiserades han för att bidra till en mer ”slapp” uppfostran som påstods skapa brist på disciplin. Anna Wahlgren (1942–2022) fick stort genomslag i Sverige med Barnaboken (1983). Hon betonade rutiner, trygghet och struktur i vardagen. Hennes metoder, särskilt ”sova hela natten”, blev både älskade och starkt kritiserade. Förespråkarna menade att familjer fick balans och avlastning, medan kritiker varnade för att barnets signaler kunde ignoreras och anknytningen äventyras. Wahlgren beskrev sig själv som barnens advokat, men hennes raka stil gjorde henne också omstridd. William Sears (f. 1939) introducerade attachment parenting, anknytningsbaserad föräldrastrategi. Här betonas samsovning, amning på barnets villkor och ständig närhet. Idealet är en förälder som snabbt svarar på barnets behov. Kritiker har påpekat att det kan bli krävande, särskilt för mammor, och riskera att skapa skuldkänslor hos dem som inte kan eller vill leva upp till idealen. Jesper Juul (1948–2019), dansk familjeterapeut, vann stor respekt i Sverige med böcker som Ditt kompetenta barn. Han menade att barn ska mötas som fullvärdiga personer med samma värde som vuxna. Han förespråkade dialog och samarbete framför lydnad och auktoritet. Hans idéer har fått genomslag i många svenska föräldrautbildningar och skolprogram, även om vissa menar att hans syn kan vara svår att förena med tydliga gränser i vardagen. Alice Miller (1923–2010), psykolog och författare, var en stark kritiker av ”svart pedagogik” – uppfostran präglad av skam, straff och underkastelse. Hennes böcker, som Det självutplånande barnet, översattes till svenska och påverkade debatten om barns rättigheter under 1980-talet. Hon betonade att barn behöver bli sedda och respekterade känslomässigt. Kritiker ansåg ibland att hennes syn förenklade föräldraskapets komplexitet, men hennes inflytande märks tydligt i dagens diskussioner om barns psykiska hälsa. John Bowlby (1907–1990) och Mary Ainsworth (1913–1999) utvecklade anknytningsteorin, som fått enorm betydelse för svensk förskolepedagogik och socialt arbete. Deras forskning visade hur trygg anknytning i tidig ålder påverkar barns känslomässiga utveckling. I Sverige används deras begrepp ofta som grund för föräldrarådgivning, men även här finns kritik – vissa menar att teorin kan tolkas för snävt och skapa oro hos föräldrar som inte kan vara närvarande hela tiden. Tillsammans visar dessa röster hur barnuppfostran inte är en fråga med en enda ”rätt väg”. Spocks flexibilitet, Wahlgrens struktur, Sears närhetsideal, Juuls jämlika dialog, Millers kritik av auktoritet och anknytningsteorins forskningsgrund ger en mångfacetterad bild. Alla har bidragit till att föräldrar idag förväntas balansera mellan struktur, lyhördhet och närvaro – en uppgift som både kan kännas berikande och utmanande. 💭 Reflektionsfråga Om man jämför Wahlgrens rutiner, Juuls dialog och Sears närhet – vilken modell tror du bäst möter barns behov i dagens samhälle, och vad händer när förväntningarna på föräldrarna blir för många?

Välfärdsteknik inom social omsorg har som mål att förbättra livskvaliteten för brukare och samtidigt underlätta arbetet för personal. Tekniken kan handla om allt från trygghetslarm till digitala stöd för kommunikation, planering och social delaktighet. För brukareKommunikation och delaktighet: Appar för text- och bildkommunikation mellan brukare, anhöriga och personal. AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation), t.ex. ögonstyrda datorer eller surfplattor med symbolstöd. Översättningsappar för brukare med annat modersmål. Planering och minnesstöd: Digitala kalendrar, appar och QR-koder som påminner om aktiviteter, mediciner och vardagliga sysslor. Bildstöd för struktur i vardagssituationer, t.ex. tvätt, städning eller måltider. Smartphones med listor för inköp, fritidsaktiviteter eller korttidsboende. Trygghet och säkerhet: GPS-stöd för personer som har svårt att orientera sig. Trygghetslarm för både inomhus- och utomhusbruk, ibland med spårningsfunktion. Kameratillsyn nattetid som ökar tryggheten utan att störa sömn. Medicinpåminnelse med doseringsstöd kopplat till mobiltelefon. Fysisk aktivitet och rehabilitering: Digitala träningsprogram, appar eller spel som kombinerar rörelse och nöje. Möjlighet att delta i digitala träningsgrupper eller rehabilitering på distans. Sociala kontakter och fritid: Digitala möten, videoklubb, quiz och spel som kan användas för att motverka isolering. Appar för väder, kalender och aktiviteter som stärker brukarens självständighet. För personalArbetsstöd och effektivitet: Digital dokumentation och informationssystem med gemensam terminologi. Mobiltelefoner med låsfunktion och tillgång till genomförandeplan. Digitala planeringsverktyg för att samordna arbetsuppgifter. Kommunikation och samarbete: Digitala samverkansmöten och distansutbildningar. Möjlighet för hemtjänstpersonal att konsultera sjuksköterska via digitala verktyg. Arbetsmiljö: Digitalt styrda lyft- och förflyttningshjälpmedel som minskar fysiska belastningar. Kameratillsyn och sensorer som gör att nattpersonal kan övervaka utan att störa brukarens sömn. Sammanfattning: Välfärdsteknik omfattar allt från enkla påminnelseappar och trygghetslarm till avancerade kommunikationshjälpmedel. För brukare betyder det ökad trygghet, delaktighet och självständighet. För personal betyder det effektivare arbetsmetoder, bättre arbetsmiljö och mer tid för mänskliga möten.

GDPR (General Data Protection Regulation) är EU:s dataskyddsförordning som reglerar hur personuppgifter får behandlas. Den gäller i hela EU sedan 2018 och är bindande för både offentliga och privata verksamheter, inklusive vård och omsorg. I vård och social omsorg hanteras ofta känsliga personuppgifter, som hälsotillstånd, diagnoser, sociala förhållanden och stödinsatser. GDPR finns för att skydda den enskildes integritet och rättigheter. Huvudprinciper i GDPR: Laglighet och tydlighet: uppgifter får bara samlas in med laglig grund (t.ex. lag, samtycke, avtal) och måste hanteras öppet och tydligt. Ändamålsbegränsning: uppgifterna får endast användas för det syfte de samlats in för. Uppgiftsminimering: endast de uppgifter som är nödvändiga får behandlas. Korrekthet: uppgifter ska vara aktuella och riktiga. Lagringsbegränsning: uppgifter får inte sparas längre än nödvändigt. Säkerhet: personuppgifter ska skyddas mot obehörig åtkomst, förlust eller spridning. Exempel i praktiken: Journaler får endast läsas av behörig personal som behöver informationen i sitt arbete. Personuppgifter ska inte delas via osäkra kanaler, som privat e-post eller sociala medier. Brukare har rätt att få veta vilka uppgifter som finns lagrade om dem och hur de används. GDPR är alltså inte bara en juridisk regel, utan en viktig del i att visa respekt för brukarens integritet och stärka förtroendet för vården och omsorgen. Sammanfattning: GDPR är EU:s dataskyddsförordning som skyddar individens integritet. Den innebär att personuppgifter inom vård och omsorg måste hanteras lagligt, säkert och endast för tydligt angivna syften.

Välfärdsteknik är digital teknik som används inom vård och omsorg för att öka trygghet, delaktighet, aktivitet och självständighet. Det handlar ytterst om att förbättra livskvaliteten för brukare – att vardagen ska kännas tryggare, mer meningsfull och ge större frihet. För personal bidrar välfärdsteknik till bättre arbetsmiljö och mer tid för mänskliga möten. Exempel för brukare: Trygghetsteknik: digitala trygghetslarm, sensorer som larmar vid fall, GPS för personer med demens. Kommunikation: surfplattor, bildstöd eller appar som underlättar kontakt med anhöriga, personal eller vården. Minnesstöd: påminnelseappar, digitala kalendrar eller medicinpåminnare som skapar självständighet. Social delaktighet: videosamtal och digitala aktiviteter som gör det möjligt att delta i gemenskap även på avstånd. Exempel för personal: Digital tillsyn: nattkameror eller sensorer som gör att personal kan se till en brukare utan att störa nattsömnen. Dokumentation och planeringssystem: digitala verktyg som förbättrar samordning och minskar dubbelarbete. Arbetsmiljöförbättrande teknik: digitalt styrda lyft- och förflyttningshjälpmedel som minskar belastningsskador. Välfärdsteknik kan bidra till ökad trygghet och självständighet, men också väcka frågor om integritet och övervakning. Därför är det viktigt att brukaren alltid är delaktig i beslutet och att tekniken används som ett stöd, inte en ersättning för mänskliga möten. Sammanfattning: Välfärdsteknik är digital teknik som syftar till att förbättra livskvaliteten inom vård och omsorg. Den stärker trygghet, delaktighet och självständighet för brukare, och gör att personal kan arbeta mer effektivt och med bättre arbetsmiljö.

Digitalisering och e-hälsa innebär att vård och omsorg alltmer använder digital teknik och elektroniska processer för att ge service, stöd och vård. Inom social omsorg handlar det både om att underlätta vardagen för brukare och att effektivisera arbetet för personal. Exempel på digitalisering och e-hälsa i praktiken är: Digital journalföring och dokumentation – gör information tillgänglig för berörda yrkesgrupper på ett säkert sätt. Internetbaserade funktioner – tillgång till rådgivning, hälsoinformation, stödlinjer och nätverk online. Videosamtal och e-möten – möjliggör vårdkontakter på distans, t.ex. med läkare eller handläggare. E-recept och digitala hjälpmedel – underlättar läkemedelshantering och minskar risken för fel. För brukare kan digitalisering och e-hälsa betyda ökad delaktighet, självständighet och trygghet. Man kan själv följa sin vård, boka tider, få påminnelser eller kommunicera med vårdpersonal på distans. För personal kan det ge bättre samordning, underlätta kommunikation mellan yrkesgrupper och minska administration. Samtidigt finns utmaningar: digital teknik får inte ersätta mänskliga möten när dessa är nödvändiga, och det är viktigt att tänka på digitalt utanförskap – alla brukare har inte kunskap, språk eller resurser för att använda digitala verktyg. Sammanfattning: Digitalisering och e-hälsa innebär digital teknik i social omsorg – från journalföring till e-möten och digital rådgivning. Det stärker delaktighet och självständighet för brukare, men kräver också att personalen är uppmärksam på risker som digitalt utanförskap.

En Individuell plan (IP) används när en person har insatser enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Planen syftar till att skapa struktur, tydlighet och långsiktighet i stödet. Planen upprättas tillsammans med brukaren, och ibland även anhöriga eller god man. Den ska innehålla: Brukarens mål – både kortsiktiga och långsiktiga. Vilka insatser som beviljats och av vem de ges. Vem som har ansvar för att samordna stödet. När planen ska följas upp och revideras. Till skillnad från SIP, som används när flera verksamheter är inblandade, gäller IP specifikt för personer som har rättigheter enligt LSS. Det kan handla om stöd som daglig verksamhet, personlig assistans eller ledsagning. Genom planen blir det tydligt för både brukaren och verksamheten vad målen är och hur stödet ska genomföras. En väl fungerande IP stärker brukarens delaktighet och självbestämmande, eftersom det är den enskildes egna mål och behov som ska ligga till grund. Sammanfattning: IP är en plan enligt LSS som tydliggör brukarens mål, beviljade insatser och ansvar för genomförande. Den stärker brukarens delaktighet och ger struktur i långsiktigt stöd.

En Samordnad individuell plan (SIP) används när en brukare har behov av insatser från flera olika aktörer, till exempel socialtjänst och hälso- och sjukvård. Syftet är att samordna stödet så att brukaren får en helhetslösning och inte själv behöver hålla ihop kontakterna. Planen görs tillsammans med brukaren, ibland även anhöriga, och dokumenteras i ett gemensamt dokument. Där anges: Vilka behov brukaren har. Vilka insatser som ska ges och av vem. Vem som är ansvarig för samordningen. Hur och när planen ska följas upp. En SIP ska alltid utgå från brukarens perspektiv och mål. Det kan till exempel handla om att en äldre person som både har hemtjänst och hemsjukvård får en samlad plan där alla insatser är koordinerade, eller att ett barn med funktionsnedsättning får stöd både från skola, habilitering och socialtjänst på ett tydligt och strukturerat sätt. Fördelarna är att ansvaret blir tydligare, dubbelarbete undviks och att brukaren känner trygghet i att alla arbetar mot samma mål. Svårigheter kan uppstå om aktörerna inte har en gemensam syn på behovet eller om kommunikationen brister. Sammanfattning: SIP är en gemensam plan som samordnar insatser från flera aktörer runt brukaren. Den utgår från brukarens mål, anger vem som ansvarar för vad och ska följas upp regelbundet.

Samverkan kan ske på olika nivåer i en organisation eller mellan olika aktörer. Två sätt att beskriva detta är genom vertikala och horisontella processer: Vertikal process: Samverkan sker uppåt och nedåt inom en organisation, mellan olika nivåer i hierarkin. Det kan till exempel handla om kommunikation mellan vårdpersonal, enhetschef, verksamhetschef och politiska beslutsfattare. En vertikal process är viktig för att beslut som tas högre upp också får genomslag i praktiken, och för att personalens erfarenheter och synpunkter når fram till ledningen. Horisontell process: Samverkan sker mellan olika verksamheter eller professioner på samma nivå. Exempel är samarbete mellan socialtjänst, skola, primärvård, BUP och frivilligorganisationer i arbetet kring ett barn. Horisontell process innebär ofta att yrkesgrupper behöver mötas som jämlika aktörer, där ingen ensam ”äger” frågan. Fördelar och utmaningar: Den vertikala processen ger struktur, ansvarsfördelning och möjlighet att påverka beslut på ledningsnivå. Utmaningen kan vara att information och beslut förvrängs på vägen eller att kommunikationen blir långsam. Den horisontella processen ger helhetssyn och samordnade insatser kring brukaren. Utmaningen kan vara att olika verksamheter styrs av olika lagar, rutiner och kulturer, vilket kan skapa konflikter eller otydlighet. Som undersköterska deltar man främst i horisontella processer, där samarbete med andra professioner runt brukaren är avgörande. Samtidigt är det viktigt att föra observationer och synpunkter vidare uppåt i den vertikala processen, så att ledningen får kännedom om vad som fungerar eller inte i praktiken. Sammanfattning: Vertikal process handlar om samverkan uppåt och nedåt inom en organisation, medan horisontell process handlar om samarbete mellan olika aktörer på samma nivå. Båda är viktiga för att skapa en helhet i vården och omsorgen.

Samverkan innebär att olika verksamheter och yrkesgrupper samarbetar kring en brukare för att skapa helhet och kontinuitet i vård och omsorg. Det handlar inte bara om att arbeta sida vid sida, utan att samordna insatser, dela information (inom ramen för sekretess och GDPR) och ha en gemensam plan för brukarens bästa. En förutsättning för fungerande samverkan är struktur (tydliga ramar, ansvar och mål), samordning (gemensam planering) och samarbete (förtroendefullt samspel mellan yrkesgrupper). Samverkan kan ske både vertikalt – uppåt och nedåt inom en organisation, och horisontellt – mellan olika organisationer på samma nivå, till exempel socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Fördelar med samverkan: Brukaren får ett mer samlat stöd, utan att själv behöva samordna mellan olika aktörer. Kunskaper från olika professioner kompletterar varandra, vilket gör insatserna mer träffsäkra. Tydliga rutiner fördelar ansvar och minskar risken att brukaren ”faller mellan stolarna”. Svårigheter med samverkan: Olika verksamheter kan ha olika uppdrag, lagstiftning och kultur, vilket kan skapa konflikter eller missförstånd. Brist på tid, resurser eller gemensam dokumentation kan försvåra arbetet. Om kommunikationen brister riskerar brukaren att bli osynlig eller få motstridiga besked. Exempel på områden för samverkan inom socialtjänsten: Barn och unga: samarbete mellan socialtjänst, skola, BUP och polis vid oro för barns hälsa och trygghet. Äldreomsorg: samverkan mellan hemtjänst, primärvård och anhöriga för att planera stödinsatser. Missbruk och beroende: samarbete mellan socialtjänst, sjukvård och frivilligorganisationer. Personer med funktionsnedsättning: samverkan mellan socialtjänst, LSS-verksamhet, habilitering och arbetsförmedling. Som undersköterska är man ofta den som ser brukaren i vardagen och kan upptäcka behov som andra aktörer inte uppmärksammat. Att föra vidare observationer och delta i planeringen är därför avgörande för att samverkan ska fungera. Sammanfattning: Samverkan innebär att yrkesgrupper och verksamheter samarbetar och samordnar insatser kring en brukare. Fördelarna är helhet, kontinuitet och trygghet för brukaren, men svårigheter kan uppstå om lagstiftning, kultur eller kommunikation skiljer sig åt. Inom socialtjänsten sker samverkan bland annat kring barn och unga, äldre, personer med missbruk eller funktionsnedsättningar.

Inom vård och omsorg finns två lagstadgade skyldigheter att rapportera missförhållanden: Lex Sarah och Lex Maria. De gäller olika områden men har samma syfte – att skydda den enskilde och stärka kvaliteten i verksamheten. Lex Sarah gäller inom socialtjänsten och LSS-verksamheter. Alla som arbetar i verksamheten är skyldiga att rapportera missförhållanden eller risk för missförhållanden. Det kan handla om försummelse, kränkningar eller bristande omsorg. Rapporten görs först internt, och vid allvarliga fall ska en anmälan skickas till IVO. Lex Sarah infördes efter Sarah Wägnerts avslöjanden 1997. Lex Maria gäller inom hälso- och sjukvården. Här är det vårdgivaren som har skyldighet att anmäla till IVO om en patient har drabbats av eller riskerat en allvarlig vårdskada. Det kan handla om fel läkemedel, felbehandling, brister i vårdrutiner eller allvarliga olyckor i vårdmiljön. Lex Maria infördes efter en vårdskandal på Maria sjukhus i Stockholm på 1930-talet. Likheter: Båda syftar till att skydda individen och förbättra kvaliteten. Båda innebär en skyldighet att rapportera brister. Båda leder till utredning och uppföljning hos IVO. Skillnader: Lex Sarah gäller socialtjänsten och LSS – fokus på omsorg och missförhållanden. Lex Maria gäller hälso- och sjukvården – fokus på patientsäkerhet och vårdskador. Lex Sarah gäller all personal, Lex Maria gäller vårdgivaren som organisation. Sammanfattning: Lex Sarah och Lex Maria är två system för rapportering och anmälan. De kompletterar varandra och speglar skillnaden mellan social omsorg och hälso- och sjukvård – men syftet är detsamma: att skydda den enskilde och förebygga framtida brister. Jämförelse mellan Lex Sarah och Lex MariaAspekt Lex Sarah Lex Maria Område Socialtjänst och LSS Hälso- och sjukvård Syfte Skydda brukare, upptäcka och åtgärda missförhållanden Skydda patienter, förebygga vårdskador Vem rapporterar? Alla anställda i verksamheten Vårdgivaren (organisationen har ansvaret) Vad rapporteras? Missförhållanden eller risk för missförhållanden (t.ex. försummelse, kränkning, bristande omsorg) Allvarliga vårdskador eller risk för vårdskada (t.ex. fel läkemedel, felbehandling, olyckor) Till vem? IVO (efter intern utredning vid allvarliga fall) IVO Bakgrund Infördes 1999 efter Sarah Wägnerts avslöjande om missförhållanden på ett äldreboende Infördes på 1930-talet efter en vårdskandal på Maria sjukhus i Stockholm

Inom vård och omsorg används både etiska principer och resonemangsmodeller för att analysera svåra situationer. Principerna fungerar som riktmärken för vad som är viktigt att värna om, medan modellerna ger struktur för att resonera när olika värden krockar. Tillsammans bildar de en praktisk verktygslåda för vårdare och undersköterskor. De fyra etiska principernaAutonomiprincipen (självbestämmande) – varje människa har rätt att bestämma över sitt eget liv och sina beslut. Godhetsprincipen (att göra gott) – personal ska aktivt främja brukarens hälsa, trygghet och välbefinnande. Rättviseprincipen – alla ska behandlas rättvist och lika i liknande situationer, utan diskriminering. Principen att inte skada – personal ska undvika att orsaka lidande eller risk för skada, både fysiskt och psykiskt. Etiska resonemangsmodellerPliktetik – fokus på regler och skyldigheter. Exempel: tystnadsplikt, anmälningsplikt. Konsekvensetik – fokus på resultatet av en handling. Inom denna modell finns tre inriktningar: Egoism: det som är bäst för individen själv. Gruppetik: det som är bäst för en viss grupp. Utilitarism: det som är bäst för flest människor. Sinnelagsetik – fokus på intentionen bakom en handling. En handling ses som god om avsikten var god, även om konsekvenserna blev mindre lyckade. Hur de hänger ihopI praktiken används principerna och modellerna tillsammans. Ett etiskt dilemma kan belysas ur flera perspektiv: Pliktetiken pekar på vilka regler som gäller. Konsekvensetiken synliggör effekterna för brukaren, gruppen eller samhället. Sinnelagsetiken betonar avsikten bakom handlingen. Principerna (autonomi, göra gott, rättvisa, inte skada) hjälper personalen att väga de olika perspektiven. Etisk analysmatris (av J. Moraga)Ett verktyg som kan användas är en etisk analysmatris, där man ställer upp de olika principerna och modellerna i en tabell för att se vilka argument som talar för och emot en handling. Matrisen ger inget facit, men gör konflikten tydlig och hjälper arbetsgruppen att reflektera, kompromissa eller hitta nya lösningar. Tabellen visar det fallet när vårdtagaren inte vill utföra handlingen eller i detta fall, borsta tänderna. Tabellen gör konflikten synlig på ett övergripande sätt: summan av varje rad slutar med +1, vilket innebär att fler etiska argument talar för att handla än emot. Matrisen är ett reflektionsstöd och inte ett facit. Den hjälper att synliggöra hur olika etiska principer och resonemangsmodeller drar åt olika håll i en situation. Genom att fylla i den blir det tydligare när man kan behöva kompromissa, utvärdera eller diskutera vidare i teamet. Sammanfattning: De fyra principerna och de tre resonemangsmodellerna kompletterar varandra. Tillsammans ger de personalen ett språk och en struktur för att analysera etiska dilemman och fatta genomtänkta beslut som värnar brukarens rättigheter, trygghet och värdighet.

Sarah Wägnert är undersköterskan som 1997 trädde fram i media och avslöjade allvarliga missförhållanden på ett äldreboende i Solna. Hon berättade öppet om hur de äldre utsattes för vanvård: bland annat brist på personal, bristande hygien, felaktig medicinhantering och att boende lämnades utan tillsyn. Hennes mod att berätta väckte stor uppmärksamhet i Sverige och blev startpunkten för en nationell debatt om kvaliteten i äldreomsorgen. Som en direkt följd infördes Lex Sarah – bestämmelserna i socialtjänstlagen (SoL) och LSS som gör det obligatoriskt för all personal inom vård och omsorg att rapportera missförhållanden och risker för missförhållanden. Sarah Wägnert blev därmed en symbol för civilkurage inom vård och omsorg. Hennes insats visade att en enskild medarbetare kan göra skillnad genom att stå upp för de mest utsatta. Viktigt att tänka på som vårdare: Alla har ett ansvar att reagera på missförhållanden – tystnad kan leda till lidande för brukarna. Lex Sarah är till för att ge personalen stöd och skyldighet att agera, inte för att skuldbelägga. Sarah Wägnerts exempel påminner om vikten av mod, yrkesetik och att sätta brukarens bästa i centrum. Sammanfattning: Sarah Wägnert var undersköterskan som 1997 avslöjade missförhållanden på ett äldreboende. Hennes mod ledde till införandet av Lex Sarah, som idag gör det obligatoriskt för personal att rapportera risker och missförhållanden i vård och omsorg.

Anmälningsplikt innebär att personal inom vård och omsorg har en skyldighet att uppmärksamma, rapportera och anmäla missförhållanden eller risker för missförhållanden i verksamheten. Syftet är att skydda brukaren och samtidigt utveckla kvaliteten i omsorgen. Inom socialtjänsten regleras detta genom Lex Sarah (14 kap. SoL och 24 b § LSS). Den innebär att alla som arbetar i verksamheten måste agera om de ser något som kan vara ett missförhållande – från mindre brister till allvarliga kränkningar. Anmälningsplikten kan förstås i tre nivåer: Nivå 1 – Systematiskt kvalitetsarbete: Varje medarbetare har ansvar för att fortlöpande bidra till god kvalitet. Små brister, risker eller förbättringsbehov ska rapporteras internt så att de kan åtgärdas i vardagen. Exempel: om dokumentation släpar efter, om rutiner för hygien inte följs eller om en brukare inte får sitt stöd i tid. Nivå 2 – Lex Sarah-rapport: Om en medarbetare upptäcker ett faktiskt missförhållande eller en påtaglig risk för missförhållande måste detta rapporteras till ansvarig chef. Chefen är skyldig att utreda vad som hänt, analysera orsaker och dokumentera åtgärder. Exempel: om en brukare lämnas utan tillsyn, om hjälpmedel inte används korrekt eller om kränkande bemötande upprepas. Nivå 3 – Lex Sarah-anmälan: Om utredningen visar att det rör sig om ett allvarligt missförhållande måste verksamheten göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Det gäller exempelvis vid våld, allvarliga kränkningar, upprepad försummelse eller situationer där brukarens liv, säkerhet eller hälsa är i fara. Viktigt att tänka på som vårdare: Anmälningsplikten är individuell – varje medarbetare ansvarar för att agera, oavsett yrkesroll. Syftet är inte att skuldbelägga enskilda, utan att förbättra verksamheten och skydda brukarna. Det är alltid bättre att rapportera en gång för mycket än en gång för lite – ansvariga chefer avgör allvarlighetsgraden. Sammanfattning: Anmälningsplikten innebär att personal alltid måste rapportera risker och missförhållanden. På nivå 1 sker det i det systematiska kvalitetsarbetet, på nivå 2 genom en Lex Sarah-rapport, och på nivå 3 genom en Lex Sarah-anmälan till IVO vid allvarliga missförhållanden.

Missförhållanden och kränkningar i vård och omsorg innebär situationer där brukaren inte får den vård, respekt eller trygghet som hen har rätt till. De kan vara både fysiska, psykiska, sociala och organisatoriska – och kan ske medvetet eller omedvetet. Exempel på missförhållanden och kränkningar: Fysiska handlingar: att hårdhänt rycka, nypa, spotta på eller slå en brukare. Psykiska handlingar: att tala nedlåtande, ironiskt eller ovärdigt till en brukare. Orättvis behandling: att behandla brukare olika beroende på om personalen gillar eller ogillar dem, eller att endast uppmuntra ”lättsamma” brukare och bestraffa dem som upplevs som ”besvärliga”. Försummelse: att inte ge den hjälp som behövs med hygien, mat, medicin eller trygghet. Kränkningar av självbestämmande: att inte respektera brukarens rätt att säga nej eller att överbeskydda så att brukaren inte får utrymme att ta ansvar själv. Faktorer som kan bidra till missförhållanden: Organisationsnivå: tidbrist, hög arbetsbelastning och bristande resurser kan göra att personal inte hinner ge den omsorg som krävs, vilket ökar risken för slarv, försummelse och frustration. Arbetsmiljö och arbetsrutiner: otydliga riktlinjer, bristande samordning eller brist på stöd från ledningen kan leda till att personalen fattar egna, osäkra beslut som påverkar brukaren negativt. Personalens arbetssituation: praktiskt arbete i ovana eller pressade situationer kan skapa osäkerhet och stress, vilket ibland resulterar i frustration som går ut över brukaren. Viktigt att tänka på som vårdare: Att vara medveten om riskfaktorerna är ett första steg för att kunna förebygga missförhållanden. Respekt, tålamod och professionellt förhållningssätt är grunden i allt bemötande, även i stressade situationer. Det är en skyldighet att rapportera och agera vid misstanke om missförhållanden eller kränkningar – både för brukarens skull och för att utveckla verksamheten. Sammanfattning: Missförhållanden kan ta sig uttryck i fysiska handlingar, psykiska kränkningar, försummelse eller integritetsbrott. De uppstår ofta i samband med organisatoriska faktorer som tidspress och hög arbetsbelastning, men också genom personalens arbetssituation i svåra eller ovana situationer. Som vårdare gäller det att vara vaksam, reflektera och agera professionellt för att skydda brukarens värdighet.