Julio Moraga

📄 Sammanfattning av modeller och perspektiv vid psykisk ohälsa Genom att kombinera olika förklaringsmodeller och psykologiska perspektiv kan vårdpersonal få en mer nyanserad och användbar förståelse för psykisk ohälsa. Ingen modell är komplett på egen hand – men tillsammans bildar de en helhet där både kropp, tanke, känsla och omgivning får ta plats. Detta register erbjuder en översikt över de modeller och perspektiv som behandlats i kapitlet, med fokus på deras kärna och tillämpning inom psykiatrisk vård och omsorg. 🔹 Förklaringsmodeller Biologisk modell Fokuserar på hjärnans kemi, genetik och ärftlighet som orsak till psykisk ohälsa. Psykologisk modell Ser individens tankar, känslor och inre konflikter som avgörande för psykisk hälsa. Social modell Lyfter faktorer som relationer, livsvillkor och sociala sammanhang. Stress–sårbarhetsmodellen Betonar samspelet mellan inre sårbarhet och yttre belastning. Används brett för att förklara uppkomsten av psykisk ohälsa. 🔹 Psykologiska perspektiv Medicinsk-biologiskt perspektiv Förklarar psykisk sjukdom utifrån hjärnans funktioner, signalsubstanser och ärftlighet. Psykodynamiskt perspektiv Utgår från omedvetna processer, barndomserfarenheter och inre konflikter. Kognitivt perspektiv Fokuserar på hur tankar, tolkningar, minne och inre språk påverkar känslor och beteenden. Humanistiskt perspektiv Ser varje individ som en aktiv och utvecklingsinriktad människa med behov av mening, frihet och självförverkligande. Behavioristiskt perspektiv Bygger på inlärningsteori och visar hur beteenden formas och förändras genom förstärkning. Socialpsykologiskt perspektiv Lyfter betydelsen av grupptryck, normer, roller, stigma och tillhörighet. Salutogent perspektiv Fokuserar på hälsa snarare än sjukdom och hur känsla av sammanhang (KASAM) kan bidra till återhämtning. 💭 Hur påverkas ditt sätt att se på psykisk ohälsa av vilket perspektiv du utgår ifrån – och vad händer när du växlar mellan flera?

📄 Det salutogena perspektivet Medan de flesta psykologiska perspektiv försöker förklara varför människor blir sjuka, ställer det salutogena perspektivet en annan fråga: Begreppet salutogenes kommer från latinets salus (hälsa) och grekiskans genesis (ursprung), och myntades av Aaron Antonovsky, en medicinsk sociolog som forskade på kvinnor som överlevt koncentrationsläger under andra världskriget. Han förundrades över hur vissa av dessa kvinnor, trots fruktansvärda trauman, ändå kunde uppleva hälsa, balans och livsmening. Hans slutsats: hälsa är inte ett "allt eller inget" – utan ett kontinuum. Alla människor befinner sig någonstans mellan hälsa och ohälsa, och det viktiga är att förstå vad som hjälper oss att röra oss mot det friska. Känsla av sammanhang (KASAM) Antonovsky formulerade tre nyckelfaktorer som skapar förutsättningar för hälsa – även under psykisk påfrestning. Tillsammans bildar de det han kallade KASAM (Känsla Av SAMmanhang): Begriplighet – att livet är förutsägbart och begripligt Hanterbarhet – att man har resurser för att möta krav Meningsfullhet – att det man gör har en inre betydelse KASAM är alltså ett inre förhållningssätt. Det handlar inte om att allt i livet måste vara lätt – utan om att individen känner att det är värt att kämpa. Ju starkare KASAM, desto bättre psykisk hälsa. Salutogen vård och omsorg Inom psykiatrisk vård innebär ett salutogent förhållningssätt att: Fokusera på det som fungerar, inte bara på problem Stärka individens egenskaper, copingstrategier och resurser Skapa struktur, förutsägbarhet och meningsfulla aktiviteter Främja delaktighet och självbestämmande Det är inte bara behandling som helar – mening, sammanhang och relationer har minst lika stor betydelse. Fallet Marcus Marcus är 50 år och har återkommande depressioner. Han är sjukskriven sedan länge och har svårt att se någon framtidstro. Trots många behandlingsförsök känner han sig nedstämd, ensam och hopplös. En undersköterska på hans boende börjar samtala med honom om hans tidigare liv. Det visar sig att Marcus en gång i tiden arbetat som vaktmästare – och trivts med praktiskt arbete. Personalen föreslår att han ska hjälpa till med små uppgifter på boendet: byta glödlampor, fixa gardiner, hämta post. Till en början är Marcus skeptisk, men han märker snart att de små uppdragen gör skillnad. Han får struktur, uppskattning och känner sig behövd. Gradvis väcks hans känsla av sammanhang – och därmed en ny riktning. 💭 Hur kan du som undersköterska hjälpa till att skapa begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i vardagen för den du vårdar?

📄 Det socialpsykologiska perspektivet Människan är en social varelse. Vi formas, påverkas och utvecklas i samspel med andra. Det socialpsykologiska perspektivet fokuserar på just detta – hur individen påverkas av grupper, normer, roller och relationer. Det är ett perspektiv som förklarar varför vi ibland förändrar vårt beteende i olika sammanhang, hur makt och status spelar roll och varför tillhörighet kan vara avgörande för psykisk hälsa. Inom psykiatrisk vård hjälper perspektivet oss att förstå hur miljö, bemötande och sociala strukturer bidrar till både ohälsa och återhämtning. Gruppens kraft och individens roll Socialpsykologer som Solomon Asch och Stanley Milgram visade i sina experiment hur starkt vi påverkas av andras åsikter och förväntningar. Även om vi har egna övertygelser kan vi anpassa oss för att slippa konflikt eller utanförskap. Det gäller i vardagen – och i psykiatrin. Roller och gruppnormer påverkar: Hur mycket en person vågar uttrycka sig Hur identiteten formas inom en familj eller institution Hur självkänsla och social tillhörighet utvecklas eller bryts ned I vården är det därför viktigt att vara medveten om hur miljön påverkar individens beteende, upplevelse av kontroll och känsla av värde. Normer, stigma och avvikelse Det socialpsykologiska perspektivet belyser också hur normer definierar vad som anses vara “normalt” – och hur människor som avviker kan stigmatiseras. Personer med psykisk ohälsa riskerar att: Bli bemötta med rädsla eller misstro Bli reducerade till sin diagnos Bli utestängda från social gemenskap Det här skapar en ond cirkel: Ju mer man blir utanför, desto mer försämras självbild och psykisk hälsa. Det är därför viktigt att förstå att återhämtning inte bara sker individuellt – utan också socialt. Fallet Bo Bo är 60 år och har levt med schizofreni sedan han var i 20-årsåldern. Efter många år på institution flyttade han till ett boendestöd i ett lugnt område. Personalen märker att Bo ofta är tyst, isolerar sig och undviker ögonkontakt. I samtal uttrycker han känslan av att vara "fel" och inte passa in bland andra. Genom socialpsykiatriska insatser får Bo möjlighet att delta i en samtalsgrupp där han möter andra i liknande situationer. Han får också stöd att delta i en odlingsgrupp, där uppgifterna är enkla men gemenskapen tydlig. Med tiden börjar Bo dela med sig av tankar, skratta och återta något av sitt sociala jag. Varken medicin eller terapi ensam hade åstadkommit detta – men social tillhörighet gjorde skillnad. 💭 Hur kan du som undersköterska arbeta för att stärka människors känsla av tillhörighet – särskilt hos dem som känner sig utanför?

📄 Det behavioristiska perspektivet Det behavioristiska perspektivet uppstod i början av 1900-talet som ett försök att göra psykologin mer vetenskaplig och objektiv. Förespråkarna ville fokusera på det som går att mäta – beteenden – snarare än tankar och känslor, som ansågs för svåra att observera och kontrollera. Enligt behaviorismen är våra beteenden inlärda genom samspel med omgivningen. Vi upprepar sådant som leder till belöning (förstärkning), och undviker sådant som leder till obehag eller inte ger något tillbaka. Det här gäller både djur och människor – och påverkar allt från vanor till hur psykiska symtom uppstår och vidmakthålls. Klassisk betingning – från Pavlov till Watson Ivan Pavlov, en rysk fysiolog, upptäckte att hundar kunde lära sig associera ett neutralt stimuli (en klocka) med mat, så att de började salivera redan vid ljudet. Denna princip, som han kallade klassisk betingning, visade att beteenden kunde läras in genom upprepade kopplingar. Men det var John B. Watson (1878–1958), ofta kallad “behaviorismens fader”, som först använde klassisk betingning inom psykologin och betonade dess roll i mänskligt beteende. Watson menade att all mänsklig utveckling är ett resultat av miljöpåverkan – inte arv – och att beteenden formas genom inlärning. Hans mest kända experiment, “Lilla Albert”, demonstrerade hur en liten pojke lärdes att frukta en vit råtta efter att ha hört ett högt ljud varje gång han såg den. Rädslan generaliserades senare till andra vita föremål. Trots etiska invändningar visade studien tydligt att rädsla kan läras in – och därmed också läras om. Operant betingning – Skinner och förstärkning B.F. Skinner vidareutvecklade Watsons idéer och fokuserade på hur konsekvenser formar beteenden. Med hjälp av begrepp som positiv och negativ förstärkning visade han hur vi tenderar att upprepa beteenden som leder till belöning, och undvika sådana som leder till obehag eller ignoreras. Inom psykiatrin används dessa principer än i dag: Positiv förstärkning: personen får något önskvärt (t.ex. uppmärksamhet, trygghet) Negativ förstärkning: något obehagligt försvinner (t.ex. ångest minskar vid undvikande) Utsläckning: ett beteende slutar ge effekt och försvagas över tid Inlärda beteenden och psykisk ohälsa Många psykiska symtom kan ses som inlärda reaktioner på stress eller hot, särskilt vid ångest, fobier, tvång eller aggressivitet. Även självskadebeteenden eller undvikanden kan förstärkas om de leder till tillfällig lättnad. Därför fokuserar behandlingen på att: Identifiera vilka mönster som upprätthåller symtomen Exponera individen för det som undviks Belöna alternativt beteende I praktiken handlar det om att förstå vad som förstärker ett beteende – och använda det för att bygga nytt. Fallet Cecilia Cecilia är 24 år och bor i ett stödboende för unga vuxna med psykisk ohälsa. Hon har en bakgrund med upprepade trauman och har utvecklat ett mönster där hon isolerar sig, hoppar över måltider och ofta undviker ögonkontakt. Personalen har först försökt prata med henne, men märkt att det ofta förvärrar tillståndet. Istället börjar en undersköterska systematiskt belöna små steg mot kontakt – som att säga hej, sätta sig vid bordet, eller delta kort i ett samtal. Inga krav ställs, men varje ansträngning bemöts med lugn närvaro och uppmuntran. Med tiden börjar Cecilia visa fler sociala beteenden, och hennes inre trygghet ökar. Genom att förstärka det önskade – och inte reagera på det destruktiva – har personalen brutit ett inlärt mönster. 💭 Hur kan du i din vardag påverka patienters beteenden genom små men konsekventa förstärkningar – även utan att säga ett ord?

📄 Det humanistiska perspektivet Det humanistiska perspektivet växte fram som en motreaktion till de psykodynamiska och beteendefokuserade teorier som dominerade under 1900-talets första hälft. Där tidigare perspektiv ofta betonade sjukdom, brister eller inlärda reaktioner, lyfter det humanistiska perspektivet istället människans resurser, potential och personliga utveckling. I centrum står människan som en fri, reflekterande och ansvarstagande varelse med en inneboende strävan att växa, förstå sig själv och leva i samklang med sina värderingar. Två viktiga namn inom perspektivet är Carl Rogers och Abraham Maslow. Carl Rogers – det villkorslösa bemötandet Carl Rogers, en amerikansk psykolog, betonade vikten av empati, äkthet och villkorslös acceptans i mötet med människor. Han utvecklade den klientcentrerade terapin, där relationen mellan terapeut och klient ses som det viktigaste verktyget för förändring. Rogers menade att psykisk ohälsa ofta uppstår när en person inte får vara sig själv, eller försöker leva upp till andras krav istället för sina egna inre behov. För att må bra behöver individen bli sedd, hörd och bekräftad som den är – inte som andra vill att den ska vara. Abraham Maslow – behovspyramiden Maslow formulerade sin välkända behovshierarki, som beskriver olika nivåer av mänskliga behov: Fysiologiska behov – mat, sömn, syre Trygghetsbehov – säkerhet, stabilitet Sociala behov – gemenskap, kärlek, tillhörighet Självkänslobehov – uppskattning, respekt Självförverkligande – att bli den man är ämnad att vara Enligt Maslow kan inte högre behov tillfredsställas om de grundläggande inte är uppfyllda. I vården innebär det att vi inte bara kan fokusera på sjukdom – vi måste också möta individens mänskliga behov och existentiella längtan. Fallet Sandra Sandra är 41 år och har nyligen blivit utskriven från en psykiatrisk avdelning efter en längre depression. Hon känner sig vilsen, låg i energi och beskriver sin vardag som tom. Under samtal med personal säger hon: "Jag vet inte vem jag är längre. Jag bara existerar." Undersköterskan som möter henne är lyhörd och närvarande. Istället för att fokusera på symtom ställer hon frågor som: "Vad brukade göra dig glad?", "Vad tycker du känns meningsfullt?" och "Finns det något du längtar efter att återvända till?" Sakta börjar Sandra beskriva sin tidigare passion för trädgårdsskötsel och sin dröm om att börja måla igen. Med stöd från vårdteamet får hon möjlighet att utforska det – och sakta återuppstår något av det som känts förlorat. Vårdnära tillämpning Det humanistiska perspektivet påminner vårdpersonalen om att se människan bakom symtomen. Det handlar inte bara om att dämpa lidande, utan också om att väcka livslust, återge mening och skapa möjligheter till delaktighet och självbestämmande. I psykiatrisk vård kan det betyda: Att lyssna aktivt utan att döma Att bekräfta individens erfarenheter och känslor Att ge utrymme för reflektion och val Att stötta patientens egna mål, inte bara vårdens Att bli bemött som en människa, inte som en diagnos – det kan vara början på återhämtning. 💭 Hur påverkar det ditt arbetssätt när du ser varje patient som en människa med inneboende resurser – snarare än som ett vårdobjekt?

📄 Det kognitiva perspektivet Det kognitiva perspektivet växte fram under 1960-talet som ett svar på tidigare psykodynamiska och beteendefokuserade teorier. Istället för att gräva i det förflutna, riktar det kognitiva synsättet blicken mot hur vi tänker här och nu – och hur dessa tankar påverkar våra känslor och handlingar. Kognitiv psykologi utgår från att människor inte reagerar direkt på situationer, utan på tolkningar av situationer. Två personer kan hamna i samma läge – men reagera helt olika, beroende på vad de tänker. Det är våra inre tankemönster som styr mycket av vårt mående. Perception, minne och inre tankevärld Kognitiv psykologi omfattar flera viktiga funktioner i hjärnan, som tillsammans formar vår upplevelse av världen: Perception handlar om hur vi tolkar sinnesintryck. Det är alltså inte verkligheten i sig vi reagerar på – utan vår tolkning av den. En person med ångest kan t.ex. tolka ett neutralt ansiktsuttryck som hotfullt. Minne formar våra grundantaganden. Tidigare erfarenheter lagras och påverkar hur vi bedömer nya situationer. Tankar uppstår som snabba, automatiska reaktioner. De är ofta omedvetna och negativa vid psykisk ohälsa. Språk spelar en central roll. Det vi säger till oss själva – inre dialog – kan antingen vara nedbrytande eller uppmuntrande. Att förändra språket är därför ett viktigt verktyg i kognitiv terapi. Kognitiv beteendeterapi (KBT) KBT är en av de mest använda terapiformerna inom psykiatrin i dag. Den kombinerar kognitiv teori med beteendeförändring: Först identifierar man problematiska tankar och situationer där de uppstår Sedan tränar man på att ifrågasätta dessa tankar och agera på nya sätt Fokus ligger på här och nu, med konkreta mål och tydlig struktur KBT används framgångsrikt vid depression, ångest, tvångssyndrom, PTSD, ätstörningar och mycket mer. Fallet Dag Dag är 36 år och söker hjälp för stark social ångest. Han säger att han ofta känner sig bortgjord och dum i sociala situationer, och undviker därför fester, arbetsmöten och ibland även att handla mat. Hans självkänsla är låg, trots att han objektivt är både kompetent och vänlig. Under samtal framkommer att Dag ofta tänker: "Alla tycker jag är konstig." Det är en automatisk tanke som aktiveras i möten med andra. Med hjälp av en behandlare börjar han ifrågasätta detta tankemönster, och personalen hjälper honom att successivt utsätta sig för nya situationer. Dag lär sig identifiera sina tolkningar – och se att de inte alltid är sanna. 💭 Hur kan det påverka ditt bemötande att se en persons symtom som uttryck för negativa tankemönster – snarare än svag vilja eller personlighet?

📄 Det psykodynamiska perspektivet Det psykodynamiska perspektivet har sitt ursprung i början av 1900-talet genom den österrikiske läkaren Sigmund Freud. Hans idéer om det omedvetna, barndomens betydelse och inre konflikter kom att revolutionera förståelsen av människans psyke. Även om mycket av Freuds teorier har omformulerats, lever de psykodynamiska tankegångarna kvar – både inom terapi och i hur vi förstår psykisk ohälsa. I detta synsätt ses psykiska symtom som uttryck för inre konflikter och omedvetna processer. Det kan handla om förbjudna känslor, ouppfyllda behov, olösta barndomserfarenheter eller bristande anknytning. Istället för att enbart lindra symtom försöker man förstå deras psykologiska innebörd: Vad vill symtomen säga? Inre konflikter och försvarsmekanismer Centralt i det psykodynamiska perspektivet är idén att människan ofta bär på känslor som är svåra att hantera. För att skydda sig utvecklar individen försvarsmekanismer, som t.ex. förnekelse, bortträngning, rationalisering eller projicering. En person som upplevt emotionell försummelse i barndomen kan till exempel ha svårt att lita på andra i vuxen ålder, även om det inte sker medvetet. Det omedvetna påverkar alltså både tankar, relationer och självbild. Personlighetens uppbyggnad enligt Freud Psykoterapi och bearbetning Behandling enligt det psykodynamiska perspektivet sker ofta genom samtalsterapi. I terapin försöker man förstå vad som döljer sig bakom symtomen, sätta ord på känslor och bearbeta tidigare erfarenheter. Det kräver tid, tillit och terapeutisk närvaro. Men även i vardaglig vård kan man arbeta psykodynamiskt – till exempel genom att lyssna aktivt, skapa trygghet och visa tålamod inför reaktioner som inte alltid är rationella. Fallet Tom Tom är 45 år och söker hjälp för återkommande panikattacker. Han har försökt medicinera men utan större effekt. Under samtal framkommer att han växt upp med en känslomässigt frånvarande pappa och en kontrollerande mamma. Tom beskriver ofta sig själv som “till lags” och har svårt att uttrycka ilska. Vidare samtal med personal visar att Toms ångest ofta triggas när han upplever att han svikit någon. Vården föreslår kontakt med en psykodynamisk terapeut, samtidigt som undersköterskor i det dagliga mötet arbetar med att bekräfta Toms känslor och skapa en tillitsfull miljö. 💭 Vad händer i bemötandet när vi stannar upp och undrar vad en persons symtom egentligen vill uttrycka – snarare än att snabbt försöka ta bort dem?

📄 Det medicinsk-biologiska perspektivet Det medicinsk-biologiska perspektivet utgår från att psykisk ohälsa i grunden har biologiska orsaker. Tankegången är inte ny – redan läkekonstens fader Hippokrates menade på 400-talet f.Kr. att psykiska rubbningar berodde på obalans i kroppsvätskorna. Under medeltiden tolkades psykisk ohälsa ofta som demonisk besatthet, men med 1800-talets framväxande vetenskap blev det möjligt att studera hjärnan och dess funktioner mer systematiskt. En viktig gestalt var Emil Kraepelin, som på 1890-talet lade grunden till den moderna psykiatriska diagnostiken. Med hjälp av systematiska observationer kunde han skilja mellan olika psykiska sjukdomar, bland annat schizofreni och manodepressivitet (bipolär sjukdom). Sedan dess har forskning inom neurovetenskap, genetik och psykofarmakologi gjort stora framsteg. Signalsubstansernas roll I dag vet vi att hjärnan kommunicerar via kemiska ämnen – signalsubstanser – som förmedlar information mellan nervceller. Obalans i dessa ämnen kan kopplas till flera psykiska tillstånd: Serotonin: påverkar humör, sömn, aptit och impulsivitet. Brist kan bidra till depression. Dopamin: påverkar motivation och belöning. För hög nivå kopplas till psykos. Noradrenalin: aktiverar stressystemet. Rubbad nivå kan leda till ångest eller depression. GABA: dämpar hjärnans aktivitet. Brist kan ge oro, sömnsvårigheter och spänning. Genom att mäta och påverka dessa ämnen, till exempel med läkemedel, försöker man återställa hjärnans balans. Synen på orsaker och behandling Enligt det medicinsk-biologiska perspektivet uppstår psykisk ohälsa på grund av ärftlighet, hjärnskador, kemiska obalanser eller andra biologiska faktorer. Behandlingen fokuserar därför på psykofarmaka, ECT (elbehandling) och andra metoder som riktar sig mot kroppens funktioner. Det är dock viktigt att poängtera: även om biologiska förklaringar är centrala, är de sällan hela svaret. De flesta psykiatriska behandlingar kombinerar biologiska, psykologiska och sociala insatser. Fallet Andrea Andrea är 28 år och har nyligen diagnosticerats med bipolär sjukdom. Under flera år har hon pendlat mellan perioder av djup depression och intensiva faser med överdriven energi, sömnlöshet och impulsiva beslut. Hon har svårt att förstå vad som händer med henne och känner sig ibland främmande för sig själv. Vid utredning framkommer att psykisk sjukdom förekommer i släkten. Hennes läkare förklarar sambandet mellan diagnosen och hjärnans signalsubstanser, särskilt dopaminets roll i maniska tillstånd. Andrea får börja med stämningsstabiliserande läkemedel och blir inskriven i ett vårdteam med tät kontakt. Sakta börjar hon förstå att det inte är hennes fel – utan ett tillstånd hon kan lära sig hantera. 💭 Hur påverkar det bemötandet när du ser psykisk sjukdom som något biologiskt – snarare än som en personlig svaghet?

📄 Stress–sårbarhetsmodellen Varför drabbas vissa av psykisk sjukdom när andra i samma situation klarar sig? Hur kan någon verka stabil under lång tid – och sedan plötsligt bryta samman? Stress–sårbarhetsmodellen ger en begriplig förklaring till varför psykisk ohälsa uppstår och hur den kan förebyggas, behandlas och förstås över tid. Modellen utgår från att varje människa bär på en viss sårbarhet, som kan vara ärftlig, biologisk eller formad av livserfarenheter. Denna sårbarhet är inte ett problem i sig – men om personen utsätts för tillräckligt mycket stress, kan den psykiska balansen rubbas. Stress–sårbarhetsmodellen förklarar alltså att det är samspelet mellan yttre påfrestningar och inre motståndskraft som avgör om psykisk ohälsa utvecklas. Den bygger vidare på det biopsykosociala synsättet, men erbjuder en mer dynamisk och individanpassad förståelse. Vad menas med sårbarhet? Sårbarheten kan bestå av: Genetiska faktorer (t.ex. ärftlighet för psykisk sjukdom) Biologiska känsligheter (t.ex. låg stresstålighet) Tidiga traumatiska erfarenheter Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar Bristande självkänsla eller otrygg anknytning Alla människor har en viss sårbarhet – men den varierar i grad och typ. En person med hög sårbarhet kan leva utan problem så länge livet är i balans, men blir mer känslig för yttre förändringar. Vad menas med stress? Stress i modellen behöver inte betyda “att ha mycket att göra”. Det syftar på alla former av psykologisk belastning – exempelvis: Sorg, separationer eller arbetslöshet Sömnstörningar, sjukdom eller mobbning Förändrade livsvillkor, förväntningar eller social press När stressen blir större än individens förmåga att hantera den, kan psykisk ohälsa utvecklas. Skyddsfaktorer och återhämtning Det som skyddar individen kallas resiliens eller motståndskraft. Det kan vara: Trygga relationer Förmåga till problemlösning God självkänsla Hälsosamma vanor och meningsfull vardag Stress–sårbarhetsmodellen betonar att återhämtning inte bara handlar om behandling – utan också om att förstärka skyddsfaktorer och minska belastningar. Det handlar om helhet och hållbarhet. Ett exempel: Johanna, 53 år Johanna har levt ett till synes stabilt liv: arbete, familj, god hälsa. Men när hon under kort tid mister sin make, förlorar sitt jobb och samtidigt får klimakteriebesvär, börjar hon få ångest, sömnproblem och tappar orken. På vårdcentralen ses hon först som “utmattad”, men när tillståndet förvärras remitteras hon till psykiatrin. Personalen förstår att hennes sårbarhet har varit låg – men att stressnivån nu är mycket hög. Behandlingen handlar därför inte bara om läkemedel, utan också om samtalsstöd, social rehabilitering och struktur i vardagen. 💭 Hur kan du i din yrkesroll hjälpa till att minska stress och stärka skyddsfaktorer hos en person som befinner sig i psykisk obalans?

📄 Förklaringsmodeller till psykisk ohälsa Psykisk ohälsa väcker många frågor. Varför drabbas vissa, men inte andra? Hur ska vi förstå det som inte syns – känslor, tankar, beteenden? Inom psykiatrin används olika förklaringsmodeller för att beskriva hur psykisk ohälsa kan uppstå. Dessa modeller är inte absoluta sanningar, utan sätt att strukturera kunskap, förstå individens situation och vägleda vårdinsatser. De tre mest grundläggande modellerna är: den biologiska, den psykologiska och den sociala. Ofta används de tillsammans i det som kallas ett biopsykosocialt perspektiv – där man ser till helheten. Den biologiska modellen Den biologiska modellen utgår från att psykisk ohälsa orsakas av förändringar eller obalanser i kroppen – främst i hjärnans funktion. Det kan handla om: Signalsubstanser (t.ex. serotonin, dopamin) Genetisk sårbarhet Hjärnskador eller inflammationer Hormoner och ämnesomsättning Behandling enligt denna modell fokuserar på läkemedel, ECT, kost, sömn och annan fysisk återhämtning. Modellen är central vid behandling av exempelvis schizofreni, bipolär sjukdom och svår depression. Den psykologiska modellen Här ligger fokus på tankemönster, känslor, inlärning och tidigare erfarenheter. Psykisk ohälsa ses som ett resultat av hur individen lärt sig att tolka och reagera på omvärlden. Exempel: Negativa tankar om sig själv (vanligt vid depression) Inlärda rädslor (vid fobier och PTSD) Svårigheter att hantera känslor (vanligt vid emotionell instabilitet) Behandlingen handlar om samtal, terapi och emotionellt stöd, ofta i form av kognitiv beteendeterapi (KBT), psykodynamisk terapi eller traumabearbetning. Den sociala modellen Den sociala modellen lyfter fram livssituation, miljö och relationer. Psykisk ohälsa kan uppstå eller förvärras av: Ensamhet, isolering Arbetslöshet eller fattigdom Våld, diskriminering eller utsatthet Otrygga familjeförhållanden Här betonas vikten av trygga nätverk, socialt stöd och fungerande samhällsstrukturer. Insatser kan handla om boendestöd, kontaktpersoner, sysselsättning eller stödgrupper. Ett exempel: Mikael, 46 år Mikael har levt med ångest i många år, men söker nu hjälp för att han inte längre klarar jobbet. En utredning visar på stressrelaterad utmattning. I samtal med personal framkommer att han har en biologisk sårbarhet för ångest (hans mamma har liknande problem), ett destruktivt inre tankemönster ("Jag måste alltid vara bäst") och att han saknar socialt stöd. Personalen förstår att alla tre modellerna samverkar – Mikael behöver både läkemedel, samtalsterapi och hjälp att bryta isolering. 💭 Hur kan det hjälpa i ditt bemötande att förstå att psykisk ohälsa kan ha flera samverkande orsaker – inte bara en?

📄 Självbild, självkänsla och självförtroende vid psykisk ohälsa Hur en människa ser på sig själv påverkar hur hon mår, hur hon relaterar till andra och hur hon hanterar livets utmaningar. Självbild, självkänsla och självförtroende är centrala byggstenar i den psykiska hälsan – men de blandas ofta ihop. I psykiatrisk vård möter vi personer vars självbild är skadad, vars självkänsla är låg eller vars självförtroende sviktar i olika sammanhang. Det kan vara subtilt eller dramatiskt – men nästan alltid viktigt. Vad menas med självbild, självkänsla och självförtroende? Självbild handlar om hur en person uppfattar sig själv – sina egenskaper, sin kropp, sin roll i relation till andra. Självbilden formas tidigt i livet och påverkas av relationer, erfarenheter och spegling från omgivningen. Den kan vara realistisk, överdriven eller negativt förvrängd. Självkänsla beskriver hur mycket en person upplever sig vara värdefull som människa – oavsett prestation. En god självkänsla skapar trygghet inifrån, medan en låg självkänsla ofta leder till självkritik, beroende av andras bekräftelse och svårigheter att sätta gränser. Självförtroende däremot är mer situationsbundet och handlar om tron på sin förmåga att klara av olika uppgifter. En person kan ha gott självförtroende inom ett område (exempelvis arbete eller träning), men låg självkänsla i det personliga planet. Hur påverkar detta den psykiska hälsan? Människor med låg självkänsla löper ökad risk att drabbas av depression, ångest, ätstörningar och självskadebeteende. En negativ självbild kan förstärka känslor av skuld, skam och hopplöshet. I vissa fall är den snedvridna självbilden en del av sjukdomsbilden – till exempel vid PTSD eller emotionellt instabil personlighetsstörning. Samtidigt är det viktigt att se att en god självkänsla fungerar som en friskfaktor – den kan hjälpa individen att hantera livskriser, motgångar och social press utan att tappa fotfästet. Ett exempel: Klara, 17 år Klara är gymnasieelev och söker hjälp för sömnsvårigheter och återkommande panikattacker. Hon berättar att hon har höga krav på sig själv, känner sig misslyckad trots höga betyg och ofta jämför sig med andra på sociala medier. Under samtalen framkommer att hon har en mycket kritisk inre röst och svårigheter att glädjas åt sina framgångar. Hon kan verka självsäker utåt, men inom sig känner hon sig otillräcklig. Personalen inser att Klaras problem inte bara handlar om stress – utan om en djupt rotad osäkerhet kring hennes egen värde. Bemötande och stöd I mötet med patienter som Klara är det avgörande att vårdpersonalen bekräftar den personliga upplevelsen, snarare än att avfärda eller snabbt försöka "korrigera" negativa tankar. Det handlar om att bygga trygghet, visa respekt och stödja individens egen förmåga att formulera och omformulera sin självbild. Att få känna sig sedd, lyssnad på och tagen på allvar är ofta det första steget mot återhämtning. Undersköterskor har här en viktig roll i vardagliga situationer – genom små men konsekventa handlingar som visar att personen är värd att respekteras, oavsett vad hon känner om sig själv. 💭 Hur kan du i din yrkesroll bidra till att stärka en persons självkänsla – även när självbilden är som mest sårbar?

📄 Psykisk ohälsa och könsidentitet Att förstå hur psykisk ohälsa påverkar – och påverkas av – könsidentitet är en viktig del av dagens psykiatriska arbete. Alla människor bär på en upplevelse av sitt kön och sin könstillhörighet, men för vissa är detta förbundet med konflikter, oro och utanförskap. Transpersoner, icke-binära och andra med könsöverskridande identitet möter fortfarande stora hinder i vardagen – något som ofta får konsekvenser för den psykiska hälsan. Forskning visar att personer vars könsidentitet inte bekräftas eller förstås av omgivningen löper högre risk att drabbas av psykisk ohälsa. Det handlar om ökad förekomst av ångest, depression, suicidtankar och självskadebeteende. Orsakerna är inte identiteten i sig – utan det bemötande, den utsatthet och det utanförskap individen möter i samhället. Minoritetsstress och psykisk ohälsa Begreppet minoritetsstress används för att beskriva den kroniska stress som uppstår när en person tillhör en minoritetsgrupp som ständigt måste förhålla sig till normer, ifrågasättanden och fördomar. Det kan handla om: Att ständigt bli felkönad Att behöva förklara sin identitet för vårdpersonal Att inte tas på allvar i psykisk ohälsa Att leva med rädsla för diskriminering eller våld Denna form av stress bryter långsamt ned självkänslan och tryggheten, och den kan bidra till att psykiska symtom blir svårare att förstå, uttrycka eller söka hjälp för. Vårdpersonalens ansvar Som vård- och omsorgspersonal är det avgörande att möta varje individ med respekt för könsidentitet och självbestämmande. Det kan handla om något så enkelt – men viktigt – som att: Fråga vilket namn och pronomen personen vill bli tilltalad med Erbjuda en trygg miljö utan ifrågasättanden Bekräfta personens upplevelse utan att göra det till ett problem i sig Att skapa förtroende kräver kunskap, nyfikenhet och ödmjukhet. Vårdrelationen får inte bli ytterligare ett sammanhang där personen känner sig tvungen att försvara sin rätt att vara sig själv. Ett exempel: Alex Alex, 19 år, söker hjälp för ångest och sömnproblem. Hen identifierar sig som icke-binär och berättar att det ofta är i mötet med myndigheter och vård som ångesten förvärras. Tidigare erfarenheter av att bli kallad fel namn, ignorerad av skolkuratorn och ifrågasatt av vårdpersonal har lett till att Alex drar sig för att söka hjälp. När Alex möts av en undersköterska som lyssnar, bemöter utan fördomar och frågar om önskat pronomen – händer något. En ny känsla av trygghet börjar gro. 💭 Hur hade du själv önskat bli bemött om du levde med en könsidentitet som ofta ifrågasattes – och samtidigt kämpade med psykisk ohälsa?

📄 Frisk- och riskfaktorer vid psykisk ohälsa samt förklaringsmodeller till hur psykisk ohälsa uppstår Psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad olika faktorer som samverkar och formar individens välmående. Vissa faktorer kan skydda mot psykisk ohälsa, medan andra ökar risken att utveckla psykiska sjukdomar. För att förstå varför vissa människor drabbas av psykisk ohälsa medan andra inte gör det används olika förklaringsmodeller baserade på evidensbaserad forskning. I detta avsnitt går vi igenom frisk- och riskfaktorer för psykisk ohälsa samt de huvudsakliga förklaringsmodeller som används inom psykiatrin. Dessa modeller hjälper vårdpersonal att förstå hur biologiska, psykologiska och sociala faktorer samverkar och påverkar människans psykiska mående. Friskfaktorer – Vad skyddar mot psykisk ohälsa? Friskfaktorer är sådana aspekter i en individs liv som stärker den psykiska hälsan och minskar risken för psykisk ohälsa. Några av de viktigaste friskfaktorerna är: Socialt stöd – Att ha goda relationer med familj, vänner och kollegor stärker individens psykologiska motståndskraft. Fysisk aktivitet – Regelbunden motion har visats minska risken för depression och ångest genom att påverka hjärnans neurokemiska processer. God sömn och återhämtning – Sömnbrist ökar risken för psykisk ohälsa och kan bidra till stress, nedstämdhet och koncentrationssvårigheter. Stabil livssituation – Trygghet i arbete, ekonomi och bostad ger en känsla av kontroll och minskar stress. Psykologiska resurser – Hög självkänsla, problemlösningsförmåga och en positiv inställning bidrar till ökad motståndskraft mot psykisk ohälsa. Riskfaktorer – Vad ökar risken för psykisk ohälsa? Riskfaktorer är sådana omständigheter som ökar sannolikheten att en person utvecklar psykisk ohälsa. Några av de vanligaste riskfaktorerna inkluderar: Trauma och stress – Tidigare traumatiska upplevelser såsom misshandel, övergrepp eller förluster kan öka risken för psykisk sjukdom. Social isolering – Ensamhet och brist på stöd kan förvärra psykisk ohälsa och leda till depression och ångest. Ekonomiska svårigheter – Arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk instabilitet kan skapa oro och stress. Missbruk – Alkohol- och drogmissbruk är starkt kopplat till psykisk ohälsa och kan förvärra redan existerande problem. Genetisk sårbarhet – Ärftliga faktorer spelar en stor roll vid många psykiska sjukdomar, inklusive schizofreni, bipolär sjukdom och depression. Somatisk sjukdom – Kroniska sjukdomar såsom diabetes, hjärt-kärlsjukdom och neurologiska sjukdomar kan påverka den psykiska hälsan negativt. Förklaringsmodeller till psykisk ohälsa Det finns flera teoretiska modeller som förklarar varför psykisk ohälsa uppstår. De mest använda modellerna inom psykiatrin är: 1. Biologisk modell Den biologiska modellen fokuserar på hjärnans funktion och genetik som orsaker till psykisk ohälsa. Centrala aspekter inom denna modell är: Obalanser i signalsubstanser som serotonin, dopamin och noradrenalin. Genetiska predispositioner för psykiska sjukdomar. Strukturella och funktionella förändringar i hjärnan (t.ex. vid schizofreni och depression). Hormonella faktorer och immunologisk påverkan på hjärnan. 2. Psykologisk modell Den psykologiska modellen utgår från individens tankemönster, känslor och beteenden. Viktiga teorier inom denna modell inkluderar: Kognitiv teori – Hur individens tankesätt påverkar känslor och beteenden. Psykodynamisk teori – Hur tidiga livserfarenheter och omedvetna konflikter påverkar den psykiska hälsan. Beteendemodell – Hur inlärda beteenden kan bidra till psykisk ohälsa, exempelvis genom undvikandebeteende vid ångest. 3. Social modell Den sociala modellen betonar att psykisk ohälsa påverkas av individens livsmiljö och omständigheter. Faktorer som anses ha stor betydelse är: Familjeförhållanden och uppväxtmiljö. Socioekonomisk status och arbetsförhållanden. Samhällsnormer och kulturella förväntningar. 4. Stress–sårbarhetsmodellen Stress–sårbarhetsmodellen är en kombination av de biologiska, psykologiska och sociala modellerna och används ofta för att förklara uppkomsten av psykiska sjukdomar. Enligt modellen har varje individ en viss sårbarhet (genetisk eller biologisk) som kan aktiveras av stressfaktorer i livet, exempelvis trauma, social isolering eller långvarig stress. Om individen har tillräckliga friskfaktorer kan hen klara av stressen, men om belastningen blir för stor kan psykisk ohälsa utvecklas. Undersköterskans roll vid arbete med psykisk hälsa och ohälsa Identifiera och uppmärksamma riskfaktorer och skyddsfaktorer hos patienter. Vara en trygg och lyhörd samtalspartner som kan erbjuda stöd och trygghet. Hjälpa patienter att etablera hälsosamma rutiner, exempelvis bättre sömn och kost. Arbeta personcentrerat och anpassa insatser efter individens behov och förutsättningar. Rapportera tecken på försämrad psykisk hälsa till sjuksköterska eller läkare. Förebyggande åtgärder och främjande av psykisk hälsa Främja goda levnadsvanor – Fysisk aktivitet, hälsosam kost och återhämtning stärker den psykiska hälsan. Erbjuda socialt stöd – Att ha ett nätverk av familj, vänner eller professionellt stöd minskar risken för psykisk ohälsa. Hantering av stress – Undervisning om stresshantering kan ge individer verktyg att bättre hantera livets utmaningar. Psykoedukation – Information om psykisk hälsa och hur man söker hjälp vid behov.

📄 Samhället idag – bakgrund till psykisk ohälsa I dagens samhälle talas det allt oftare om psykisk ohälsa. Fler än någonsin söker hjälp för stress, oro, nedstämdhet och andra psykiska besvär – men vad är det i vår tid som påverkar oss så starkt? För att förstå den psykiska hälsans utveckling måste vi lyfta blicken från individen och betrakta det omgivande samhället. Under de senaste decennierna har livet förändrats i grunden. Globalisering, digitalisering, urbanisering och ökade krav på effektivitet har bidragit till både möjligheter och påfrestningar. Vi lever längre, har tillgång till mer information och valfrihet än någonsin – men också större ensamhet, snabbare livstempo och ständiga krav på att vara tillgängliga. Arbetslivet har blivit mer splittrat, många upplever otrygghet i både ekonomi och sysselsättning, och traditionella sociala nätverk har försvagats. För unga människor är situationen särskilt komplex. Skolpress, sociala medier och en växande känsla av att ständigt behöva prestera och vara "på topp" har lett till ökade nivåer av ångest, depression och självskadebeteenden bland ungdomar. Många jämför sig med ouppnåeliga ideal och känner sig otillräckliga. Även bland vuxna syns ett ökat antal diagnoser kopplade till stress och utmattning. Samtidigt ser vi också ökad medvetenhet om psykisk hälsa. Det är inte längre lika tabubelagt att prata om psykisk ohälsa, och det finns fler stödinsatser än tidigare. Men fortfarande är ojämlikhet ett faktum – personer med lägre inkomst, sämre utbildningsnivå eller bristande tillgång till vård löper högre risk att drabbas. Även normer kring kön, könsidentitet, etnicitet och funktionsnedsättning påverkar vem som får hjälp – och hur hjälpen bemöts. För att arbeta med psykisk ohälsa i vård och omsorg krävs därför förståelse för människan i sin tid. Psykisk ohälsa uppstår inte i ett vakuum. Den påverkas av hur samhället fungerar – och ibland inte fungerar. En viktig del av bemötandet är att se hela människan, inklusive det sammanhang hen lever i. Eftertanke När en person söker hjälp för psykiska besvär är det lätt att fokusera på det som syns: symtom, diagnos, mediciner. Men bakom varje individ finns också ett sammanhang – en berättelse som formats av familj, samhälle och tidens anda. Som vårdpersonal är det vår uppgift att se både individen och strukturerna omkring.

📄 Hår Hår är trådformade strukturer som består av keratin – samma protein som finns i naglar och överhudens yttersta lager. Hår täcker stora delar av kroppen, men växer särskilt tätare på huvudet, i armhålor, underliv och på vissa delar av kroppen hos män. Hårens funktion är både skyddande och sensorisk, och de har också betydelse för värmereglering, beröringskänsla och social identitet. Varje hårstrå växer ur en hårsäck som finns i läderhuden. Längst ner i hårsäcken finns hårroten, som omges av hårpapillen – en liten struktur med blodkärl som förser hårroten med syre och näringsämnen. Den delen av håret som syns ovanför hudytan kallas hårskaftet och består av döda, keratiniserade celler. Hår växer i cykler: Tillväxtfas (anagen fas) – håret växer aktivt i flera år. Övergångsfas (katagen fas) – tillväxten stannar upp, cellaktiviteten avtar. Vilofas (telogen fas) – håret lossnar och ersätts av ett nytt hårstrå. På huvudet befinner sig omkring 85–90 % av hårstråna i tillväxtfas vid en given tidpunkt. Normalt tappar en människa omkring 50–150 hårstrån per dag. Färg, form och mängd hår styrs av genetiska faktorer. Hårfärgen bestäms av pigmentet melanin, som bildas i hårsäckens celler. Med åldern minskar melaninproduktionen, vilket gör att håret blir grått eller vitt. Mängden och typen av kroppshår påverkas också av hormoner, särskilt androgener (manliga könshormoner), vilket förklarar varför män vanligtvis har mer kroppsbehåring. Faktorer som påverkar hårväxten inkluderar: Näringsstatus (särskilt protein, järn, zink och biotin) Hormonbalans (t.ex. vid pubertet, graviditet, klimakteriet eller sjukdomar) Stress, infektioner eller läkemedelsbehandlingar (ex. cytostatika) Ålder och ärftliga faktorer Håravfall kan vara tillfälligt eller permanent. Tillfälligt håravfall kan orsakas av sjukdom, bristtillstånd eller psykisk stress. Permanent håravfall – alopeci – kan ha genetiska, autoimmuna eller hormonella orsaker. Vissa personer tappar också hår i fläckar (alopecia areata), vilket är en autoimmun reaktion. Relevans i vården Hårets kvalitet och tillväxt påverkas av hormoner, näringsstatus, ålder och genetik. Hårförändringar kan ibland vara det första tecknet på sjukdom, bristtillstånd eller läkemedelsbiverkningar. En grundläggande förståelse för hårets biologi ger insikt i både normala variationer och kliniskt betydelsefulla avvikelser.

📄 Naglar Naglarna är en del av huden och består av hårt, genomskinligt keratin – ett protein som också finns i hudens yttersta lager och i hårstrån. Naglarna skyddar fingertopparna och tårna, underlättar finmotorik och förstärker känseln. De fungerar dessutom som ett fönster in i kroppen: naglarnas utseende kan ge viktiga ledtrådar om hälsa, näringsstatus och cirkulation. Nagelplattan växer ut från nagelroten, som ligger djupt under huden vid nagelns bas. Den ljusa halvmåneformade delen som ibland syns kallas lunula. Under nagelplattan finns nagelbädden, som är rikligt genomblödd och ger nageln dess rosa färg. Naglarna växer långsamt – i genomsnitt cirka 0,1 mm per dag hos fingrarna, något långsammare på tårna. Tillväxten påverkas av ålder, blodcirkulation, näringsstatus och hormonella faktorer. Hos äldre eller sjuka personer kan naglarna bli sköra, tjocka eller missfärgade. Nagelns struktur skyddar mot stötar och tryck. Samtidigt är naglar känsliga för påverkan utifrån, särskilt vid fukt, smuts eller tryckskador. Nagelbanden – det tunna hudvecket runt nageln – fungerar som en barriär mot bakterier och svamp, men kan skadas av uttorkning eller felaktig hantering. Nagelförändringar kan vara tecken på sjukdom eller bristtillstånd: Sköra, spruckna naglar kan tyda på näringsbrist eller åldrande. Vita fläckar (leukonyki) är oftast ofarliga men kan ibland bero på trauma eller mineralbrist. Gulaktiga naglar kan förekomma vid svampinfektion eller vissa lungsjukdomar. Blåaktiga naglar kan vara tecken på nedsatt syresättning. Tjocka, missfärgade naglar på fötterna är vanligt vid svampinfektion och försämrad cirkulation. Naglar påverkas också av sjukdomar som psoriasis, eksem och cirkulationsrubbningar. Personer med nedsatt känsel, till exempel vid diabetes eller efter stroke, riskerar att inte märka tryckskador från för trånga skor eller inåtväxande naglar. Naglarnas kvalitet påverkas av flera faktorer, både inifrån och utifrån. God näringstillförsel är avgörande för att cellerna i nagelroten ska kunna producera friska, starka naglar. Vitaminer som biotin (vitamin B7), A-vitamin, C-vitamin och E-vitamin samt mineraler som järn, zink och selen har betydelse för naglarnas tillväxt och styrka. Även ett tillräckligt intag av protein är viktigt, eftersom keratin är ett proteinbaserat ämne. Naglar som ofta utsätts för vatten, rengöringsmedel eller starka kemikalier kan bli sköra och torra. Handskar vid städning, återfuktande hudkräm och skonsam hygien kan hjälpa till att bevara naglarnas skyddande egenskaper. Även allmän hälsa, hormonbalans och ålder spelar in. Stress, sjukdom eller brist på sömn kan påverka tillväxten negativt. Relevans i vården Naglar kan spegla kroppens inre tillstånd. Deras färg, form och kvalitet kan ge tidiga signaler om näringsbrist, cirkulationsproblem eller systemsjukdom. Kunskap om nagelns uppbyggnad och vanliga förändringar underlättar observation och förståelse av kroppens status i både hälsa och sjukdom.

📄 Hudens uppbyggnad Huden är kroppens största organ och har flera livsviktiga funktioner. Den skyddar kroppen mot yttre påverkan, reglerar vätskebalansen, hjälper till att hålla en jämn kroppstemperatur och gör det möjligt att känna beröring, smärta, värme och kyla. Huden spelar också en viktig roll i immunförsvaret och vid produktion av D-vitamin. Hos en vuxen människa väger huden omkring 4–5 kg och täcker upp till två kvadratmeter. Huden består av tre lager: överhud (epidermis), läderhud (dermis) och underhud (subcutis). Varje lager har en särskild struktur och funktion, och tillsammans bildar de ett effektivt skydd mot omvärlden. Överhuden (epidermis) är det yttersta lagret. Det består av flerskiktat plattepitel som förnyas kontinuerligt. De yttersta cellerna är döda och bildar ett hornlager som stöts av och ersätts av nya celler underifrån. Överhuden saknar blodkärl och får näring från läderhuden via diffusion. I det nedre skiktet av överhuden finns pigmentceller, melanocyter, som bildar melanin – ett färgämne som ger huden dess nyans och skyddar mot solens UV-strålning. Hudens pigmentering påverkas av ärftliga faktorer och av solexponering. Huden har också Langerhansceller, som deltar i immunförsvaret genom att upptäcka och reagera på främmande ämnen. Läderhuden (dermis) består av bindväv och ligger precis under överhuden. Här finns blodkärl, lymfkärl, nerver, svettkörtlar, talgkörtlar, hårsäckar och känselkroppar. Läderhuden innehåller elastin- och kollagenfibrer, som ger huden dess styrka, spänst och flexibilitet. Dessa fibrer minskar med åldern, vilket leder till att huden blir tunnare, torrare och mindre elastisk. Körtlar i huden har flera viktiga funktioner: Talgkörtlar är kopplade till hårsäckar och utsöndrar talg, ett fett som mjukar upp huden och motverkar uttorkning. Svettkörtlar finns över hela kroppen och hjälper till att reglera kroppstemperaturen genom avdunstning. Svett innehåller även salter och avfallsämnen. Apokrina svettkörtlar finns främst i armhålor och ljumskar, och aktiveras vid puberteten. De avger ett proteinrikt sekret som tillsammans med bakterier kan orsaka kroppslukt. Underhuden (subcutis) består mest av fettvävnad och lös bindväv. Den fungerar som stötdämpning, isolering och energireserv. Fettmängden i underhuden varierar mellan individer och påverkas av kön, ålder, ärftlighet och näringsstatus. D-vitaminproduktion sker i huden när den exponeras för solljus (UVB-strålning). Kolesterol i hudens celler omvandlas till ett förstadium till D-vitamin, som sedan aktiveras i levern och njurarna. D-vitamin är viktigt för skelettets hälsa, immunförsvaret och upptaget av kalcium. Personer som vistas lite i solen, bär täckande kläder eller har mörk hud löper ökad risk för D-vitaminbrist, särskilt i Norden under vinterhalvåret. Hormonella förändringar påverkar också huden. Under puberteten ökar produktionen av talg, vilket kan leda till akne. Under graviditet kan huden få pigmentfläckar och förändrad elasticitet. Med stigande ålder och hormonförändringar i klimakteriet blir huden ofta torrare och mer känslig. Hos män kan hormonobalans i vissa fall ge effekter som ökad bröstvävnad (gynekomasti), men detta berör mer fortplantningssystemet än hudens struktur. Hudens känselkroppar finns främst i läderhuden och registrerar olika former av stimuli: tryck, beröring, värme, kyla och smärta. Denna sensoriska funktion gör att vi kan undvika skador och reagera på faror i omgivningen. Relevans i vården Huden är ofta det första som signalerar att något är fel i kroppen. Förändringar som rodnad, blåmärken, svullnad, torrhet eller sårbildning kan vara viktiga tecken på sjukdom, näringsbrist eller tryck. Förståelse för hudens struktur och funktion ger en god grund för att tolka kroppens signaler och arbeta förebyggande inom vård och omsorg.

📄 Vävnaden Kroppen är uppbyggd i flera nivåer – från celler till vävnader, organ och organsystem. När många celler av samma typ samarbetar för att utföra en viss uppgift bildar de en vävnad. Vävnader är därför ett steg mellan cell och organ, och utgör grunden för kroppens struktur och funktion. Det finns fem huvudtyper av vävnad: epitelvävnad, stödjevävnad, muskelvävnad, nervvävnad och flytande vävnad. Varje vävnad har särskilda egenskaper som gör att den passar sin uppgift i kroppen. Epitelvävnad Epitelvävnad täcker kroppens yttre och inre ytor. Den finns i huden, i slemhinnor, i luftvägar, blodkärl, urinvägar och mag-tarmkanalen. Epitelcellerna ligger tätt packade och bildar ett skyddande lager mot yttre påverkan, vätskeförlust och mikroorganismer. Olika typer av epitel har olika uppgifter: I tarmen sköter epitelceller näringsupptag. I luftvägarna har vissa epitelceller flimmerhår (cilier) som transporterar bort partiklar. I huden skyddar epitel mot tryck, slag och uttorkning. Epitelvävnad saknar blodkärl, vilket innebär att cellerna får näring genom diffusion från underliggande vävnad. Eftersom epitelet utsätts för mycket slitage förnyas det ofta genom snabb celldelning. Stödjevävnad Stödjevävnad omfattar flera olika vävnadstyper som ger kroppen form, stadga och skydd. Hit räknas: Bindväv, som håller ihop andra vävnader och organ. Broskvävnad, som är stark men böjlig och finns i leder, näsa, öron och luftstrupe. Benvävnad, som bygger upp skelettet och fungerar som kroppens ramverk. Fettvävnad, som lagrar energi, isolerar kroppen och fungerar som stötdämpare. Stödjevävnad består ofta av få celler men mycket extracellulär substans – en slags grundsubstans med fibrer (kollagen och elastin) som ger vävnaden dess mekaniska egenskaper. Muskelvävnad Muskelvävnad gör att kroppen kan röra sig, hålla kroppsställning och reglera organens funktion. Det finns tre typer: Skelettmuskulatur styrs viljemässigt och fäster vid skelettet. Hjärtmuskulatur finns endast i hjärtat och arbetar oavbrutet utan viljans kontroll. Glatt muskulatur styrs av det autonoma nervsystemet och finns i inre organ, som tarmar, urinblåsa och blodkärl. Muskelceller är specialiserade för att kunna dra ihop sig (kontrahera) och därmed skapa rörelse eller tryck. Nervvävnad Nervvävnad finns i hjärnan, ryggmärgen och nerverna. Den består av: Nervceller (neuroner) som skickar och tar emot elektriska impulser. Stödjeceller (gliaceller) som skyddar, isolerar och försörjer nervcellerna. Nervvävnaden gör det möjligt för kroppen att ta emot information från omvärlden, bearbeta den och skicka ut signaler till muskler och körtlar. Nervceller kan inte förnyas på samma sätt som andra celler, vilket gör skador på nervvävnad svårläkta. Flytande vävnad Flytande vävnad består främst av blod och lymfa. Blodet räknas som en vävnad eftersom det innehåller celler i en vätska (plasma), även om det inte är fast. Det har sitt ursprung i samma stamceller som stödjevävnad. Blodets uppgifter är: Transport av syre, koldioxid, näring och avfallsämnen Reglering av kroppstemperatur, vätske- och saltbalans Deltagande i immunförsvaret genom vita blodkroppar Stöd för koagulation vid blödning (blodplättar) Flytande vävnad är avgörande för att kroppens vävnader ska kunna kommunicera, försörjas med ämnen och reagera på hot som infektioner eller skador. Samverkan mellan vävnader Organ i kroppen är uppbyggda av flera olika vävnadstyper som samverkar. T.ex. består huden av epitel (överhuden), bindväv (läderhuden), nervvävnad (sinnesceller) och blodkärl (flytande vävnad). Hjärtat innehåller muskelvävnad, nervvävnad och stödjevävnad. Att förstå vävnadernas uppbyggnad och egenskaper gör det lättare att se varför vissa vävnader läker snabbt (som hud) medan andra läker långsamt (som brosk), eller varför vissa vävnader är känsliga för tryck och måste skyddas – till exempel hos sängliggande patienter. Relevans i vården Kunskap om kroppens olika vävnadstyper är en grund för att förstå hur organen fungerar, hur skador uppstår och varför läkning ser olika ut i olika delar av kroppen. Det förklarar också varför vissa sjukdomar drabbar specifika vävnader och hur kroppen reagerar på yttre påverkan som tryck, uttorkning eller infektion. En helhetsförståelse för vävnadernas struktur och funktion skapar bättre förutsättningar för att tolka kroppens signaler och förändringar i olika vårdsituationer.

📄 Celldelning Kroppens celler behöver kunna förnya sig för att vi ska kunna växa, läka och behålla normal funktion. Det sker genom en process som kallas celldelning. Vid celldelning bildas två nya celler från en ursprunglig cell. Dessa nya celler blir genetiskt identiska med modercellen – de innehåller alltså samma arvsmassa (DNA). Den vanligaste formen av celldelning i kroppen kallas mitos. Den förekommer i alla kroppens celler förutom könscellerna. Mitos gör det möjligt för kroppen att ersätta gamla, skadade eller döda celler. Det är därför huden kan läka efter ett sår, och varför slemhinnorna i tarmen ständigt förnyas. Mitos – steg för steg Under mitosen kopieras först allt DNA i cellkärnan. Sedan fördelas det upp i två uppsättningar – en till vardera ny cell. Cellen genomgår följande faser: Interfas – cellen förbereder sig för delning genom att kopiera sitt DNA. Profas – kromosomerna blir synliga och kärnmembranet löses upp. Metafas – kromosomerna radar upp sig i mitten av cellen. Anafas – kromosomerna dras isär till var sin sida av cellen. Telofas – två nya kärnor bildas och cellen delas i två. Resultatet är två nya dotterceller med identiskt genetiskt innehåll. Meios – celldelning i könsceller En annan typ av celldelning kallas meios, och sker bara i ägg- och spermieproduktionen. Till skillnad från mitos leder meios till celler med hälften så många kromosomer (23 istället för 46). Det är nödvändigt för att arvsmassan ska förbli konstant från generation till generation. Celldelning och sjukdom Balansen mellan celldelning och celldöd är noggrant reglerad i kroppen. Om celler delar sig för snabbt och okontrollerat kan det leda till tumörbildning eller cancer. Därför är det viktigt att kroppens system för reparation och kontroll fungerar korrekt. Kunskap om celldelning ger en förståelse för kroppens återuppbyggnad, tillväxt och hur sjukdomar som cancer kan uppstå. Det gör det möjligt för undersköterskan (USK) att se kroppen som en dynamisk helhet – där små förändringar på cellnivå kan få stor betydelse för individens hälsa.

📄 Cellens delar Trots att kroppens celler har olika form och funktion är de uppbyggda på i stort sett samma sätt. Alla celler består av cytoplasma som omges av ett cellmembran. Inuti cellen finns olika små strukturer med specialiserade uppgifter. Dessa kallas för organeller. Tillsammans gör cellens delar det möjligt för kroppen att fungera, förnya sig och reagera på omgivningen. Cellmembranet Cellmembranet är ett tunt skal som omger cellen och avgränsar den från vätskan utanför, den så kallade extracellulära vätskan. Membranet reglerar vilka ämnen som får passera in och ut, vilket gör det möjligt för cellen att behålla en stabil inre miljö. Ämnen som syre, vatten och koldioxid kan ofta passera fritt genom membranet. Andra ämnen kräver särskilda transportmekanismer. Vissa celler har dessutom receptorer i membranet – mottagare som kan binda till ämnen som exempelvis hormoner. Dessa signalsubstanser förmedlar viktig information till cellens inre och kan påverka olika funktioner, som ämnesomsättning eller tillväxt. Cellmembranet kan även ha ytförändringar, till exempel mikrovilli (små utskott) som ökar cellytan och förbättrar näringsupptag. Detta är vanligt i tarmens celler. Andra celler har flimmerhår (cilier) som hjälper till att föra bort damm och partiklar, till exempel i luftvägarna. Cytoplasma Cytoplasman är en halvflytande vätska som finns innanför cellmembranet. Den består mest av vatten, men innehåller även lösta proteiner, kolhydrater, salter och andra ämnen som cellen behöver. Cytoplasman kallas också för intracellulär vätska. Det är i cytoplasman som många av cellens viktiga processer sker. Här finns de flesta av cellens organeller, som tillsammans sköter energiproduktion, ämnesomsättning, avfallshantering och proteinsyntes. Cellkärnan Cellkärnan fungerar som cellens kommandocentral. Här finns arvsmassan – DNA – som innehåller den genetiska informationen som styr cellens uppgifter och förmåga att bilda olika ämnen. DNA:t är organiserat i kromosomer, och varje cell i kroppen (förutom könsceller och röda blodkroppar) har 46 kromosomer. I cellkärnan sker produktionen av RNA, som fungerar som en budbärare och för informationen från DNA:t vidare till ribosomerna, där proteiner byggs. Kärnan är omgiven av ett eget membran som skyddar det genetiska materialet. Mitokondrier Mitokondrierna kallas ofta för cellens ”kraftverk”. Här omvandlas näringsämnen och syre till energi i form av ATP (adenosintrifosfat), som cellen använder för att kunna arbeta. Ju mer aktiv en cell är, desto fler mitokondrier innehåller den. Muskelceller är ett exempel på celler med många mitokondrier. Ribosomer Ribosomer är små strukturer i cytoplasman eller fästa vid det så kallade sträva endoplasmatiska nätverket. De har en viktig uppgift: att bygga proteiner. Proteiner används av kroppen som byggmaterial, enzymer, hormoner och mycket mer. Ribosomerna får instruktioner från cellkärnan via RNA. Endoplasmatiskt nätverk (ER) Det endoplasmatiska nätverket är ett transportsystem i cellen och finns i två former: Strävt ER är täckt av ribosomer och deltar i tillverkningen och transporten av proteiner. Slätt ER saknar ribosomer och har andra funktioner, till exempel fettomsättning och avgiftning av ämnen. Golgiapparaten Golgiapparaten fungerar som cellens sorterings- och paketeringscentral. Här bearbetas, förpackas och märks ämnen som har producerats i cellen, innan de skickas vidare inom cellen eller förs ut genom cellmembranet. Lysosomer Lysosomer är små blåsor som innehåller enzymer. De bryter ner skadade organeller, främmande ämnen och cellavfall. Lysosomerna fungerar som cellens reningsverk och hjälper till att hålla cellen i balans. Kommunikation och samordning För att kroppen ska fungera som en helhet måste cellerna kunna kommunicera med varandra. Det sker genom kemiska signaler som skickas ut via blodet, vävnadsvätskan eller nervsystemet. Informationen styrs av ämnen som kallas signalsubstanser, till exempel hormoner eller transmittorsubstanser. Hormoner bildas i kroppens endokrina körtlar och transporteras via blodet till andra delar av kroppen där de påverkar utvalda målceller. Målcellerna har receptorer på sin yta – mottagare som bara passar ihop med vissa signalämnen. Hormoner styr till exempel tillväxt, ämnesomsättning och könsutveckling. I nervsystemet sker kommunikationen snabbare, ofta med elektriska signaler och lokalt frisatta transmittorsubstanser. Det gör att kroppen snabbt kan reagera på smärta, temperaturförändringar eller intryck från sinnena. För att kroppens alla celler ska samverka krävs också att den inre miljön hålls stabil. Denna jämvikt kallas för homeostas. Det innebär att vätska, temperatur, saltbalans och pH-värde hålls inom smala gränser. Om balansen rubbas påverkas cellernas funktion direkt – vilket kan leda till symtom eller sjukdom. Att förstå hur celler kommunicerar och samordnar sina funktioner är centralt för att kunna tolka kroppens signaler i vården. För en undersköterska (USK) kan det handla om att känna igen tecken på att balansen rubbats – till exempel feber, förvirring eller nedsatt medvetande – och förstå att det kan bero på störningar på cellnivå. Sammanfattningsvis består varje cell av ett avancerat system där olika delar har olika funktioner, men samverkar för att kroppen ska fungera. Genom att förstå cellens struktur kan man lättare se hur kroppen påverkas vid sjukdom – och hur behandlingar, som till exempel läkemedel, kan verka på cellnivå.

📄 Helhetssyn Att ha helhetssyn i vård och omsorg innebär att se hela människan – inte bara symtomen, inte bara sjukdomen, utan också livssituationen, känslorna, relationerna och det som ger livet mening. Det innebär att förstå att människors behov inte kan delas upp i medicinska, sociala och psykologiska fack – utan att allt hänger ihop. En person som söker vård för smärta i kroppen kan också bära på oro, sorg eller ensamhet. En annan kan ha en allvarlig sjukdom men ändå känna sig stark och hoppfull, tack vare ett tryggt sammanhang och god livskvalitet. Att arbeta med helhetssyn betyder att vara uppmärksam på sådana samband – att våga se hela bilden. Inom modern vård talar man ofta om personcentrerad vård – ett förhållningssätt där individens erfarenheter, behov och mål får styra vårdinsatserna. Det bygger på respekt, delaktighet och lyhördhet. För att arbeta personcentrerat krävs en helhetssyn: att lyssna, förstå och anpassa stödet efter den enskilda människans villkor. För undersköterskan (USK) är helhetssyn en viktig del av det dagliga arbetet. Det kan handla om att ta sig tid till samtal, att lägga märke till förändringar i beteende eller att anpassa omsorgen efter den enskildes rytm och vanor. Att se helheten innebär också att samarbeta med andra yrkesgrupper, närstående och ibland med samhällets olika stödinsatser. Helhetssynen omfattar också kropp, själ och omgivning – tre delar som ständigt påverkar varandra. Fysisk smärta kan ge psykisk oro. Social isolering kan förvärra sjukdom. En god måltid, en trygg miljö eller en meningsfull aktivitet kan däremot bidra till läkning, även om sjukdomen finns kvar. Det är i denna helhet som vårdens mänskliga uppdrag tar form: att inte bara lindra symtom, utan också stärka hopp, trygghet och livskvalitet. Därför är helhetssyn inte ett tillägg – det är själva grunden för god vård.

📄 Patogent och salutogent synsätt Inom vård och medicin finns olika sätt att förstå vad hälsa är – och hur man bäst främjar den. Två viktiga begrepp som används för att beskriva dessa perspektiv är det patogena och det salutogena synsättet. Det patogena synsättet fokuserar på orsaken till sjukdom. Här ställs frågor som: Vad är det som är fel? Vad orsakar problemet? Hur kan vi ta bort det? Detta synsätt har länge dominerat inom medicinen och är grunden för många viktiga framsteg inom diagnostik, behandling och läkemedel. Det är ett nödvändigt synsätt när det handlar om att identifiera sjukdomar, utreda symtom och ge rätt behandling. Men det finns också ett annat sätt att se på hälsa – det salutogena synsättet. Här vänder man på perspektivet och frågar istället: Vad är det som fungerar? Vad bidrar till hälsa? Hur kan vi stärka det friska? Det salutogena synsättet utgår från individens resurser och fokuserar på det som skapar mening, sammanhang och upplevelse av kontroll i livet. Begreppet salutogenes myntades av den medicinska sociologen Aaron Antonovsky. Han visade att människor kan uppleva hälsa trots svåra livsomständigheter, och att det ofta handlar om att ha en känsla av sammanhang – att förstå sin situation, hantera den och känna att livet är meningsfullt. I praktiken innebär det patogena synsättet att man fokuserar på symtom, diagnoser och behandlingar. Det salutogena innebär att man fokuserar på styrkor, copingstrategier och vardagens möjligheter. Båda synsätten behövs – de kompletterar varandra. För en undersköterska (USK) är det viktigt att känna igen båda dessa perspektiv i arbetet. Att veta när det behövs medicinsk bedömning, men också att kunna stödja personen i att hitta det friska mitt i det svåra. Det kan handla om att motivera till aktivitet, bekräfta små framsteg eller skapa trygghet i en orolig situation. Att arbeta salutogent innebär inte att blunda för problem – utan att samtidigt söka efter resurser och hopp. Det är ett synsätt som gör vården mer mänsklig, mer helhetsinriktad och mer hållbar.

📄 Ohälsa och sjukdom Ohälsa är ett brett begrepp som beskriver ett tillstånd där en person upplever nedsatt välbefinnande. Det kan handla om fysiska besvär som smärta eller trötthet, psykiska tillstånd som oro eller nedstämdhet, eller sociala faktorer som ensamhet och stress. Ohälsa behöver inte alltid bero på en sjukdom, men kan påverka vardagen och kräva stöd eller insatser. Sjukdom däremot är ofta ett mer avgränsat medicinskt tillstånd. Den har vanligtvis en fastställd diagnos, tydliga symtom och en känd orsak eller förklaring. Sjukdom kan bekräftas genom undersökningar, laboratorietester eller observationer. Exempel på sjukdomar är lunginflammation, hjärtinfarkt, diabetes och benskörhet. I vården är det viktigt att skilja på ohälsa och sjukdom – men också att se hur de hänger ihop. En person kan leva med en sjukdom utan att känna sig sjuk, medan en annan kan uppleva djup ohälsa utan att ha en diagnos. Ett exempel är långvarig smärta eller psykisk stress, som kan påverka livskvaliteten lika mycket som en fysisk sjukdom, men inte alltid syns i provsvar. För en undersköterska (USK) är det centralt att vara lyhörd för både synliga och osynliga tecken på ohälsa. Det kan vara att någon isolerar sig, tappar aptiten, blir mer passiv eller ger uttryck för oro. Den typen av observationer är viktiga att dokumentera och rapportera, även om de inte alltid hör till en fastställd sjukdomsbild. I modern vård är helhetsperspektivet avgörande. Sjukdom behandlas ofta av läkare, men ohälsa kräver ofta samverkan mellan olika yrkesgrupper – inklusive USK, som har en viktig roll i det vardagliga stödet. Att se hela människan, och inte bara sjukdomen, är en grundläggande del av ett respektfullt och personcentrerat arbetssätt.

📄 Hälsa Hälsa är mer än frånvaron av sjukdom. Det är ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande – något som påverkar hela människans liv. I vården används begreppet hälsa för att förstå vad som stärker individen, hur välmåendet påverkas av omgivningen, och vad som kan bidra till livskvalitet trots sjukdom eller funktionsnedsättning. Världshälsoorganisationen (WHO) definierar hälsa som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning. Denna definition understryker att hälsa är något brett och komplext, och att det inte går att mäta hälsa bara genom att se om en person är sjuk eller inte. För en person som lever med kronisk sjukdom, till exempel diabetes eller reumatism, kan hälsa innebära att ha kontroll över sin situation, att kunna delta i vardagslivet och att känna sig trygg. För en äldre person kan hälsa handla om att kunna klä sig själv, känna samhörighet eller slippa smärta. Hälsa upplevs olika beroende på livssituation, ålder och personliga erfarenheter. I vård och omsorg är det viktigt att ha en bred syn på hälsa. En undersköterska (USK) behöver inte bara veta vad som orsakar sjukdom, utan också vad som främjar hälsa – till exempel fysisk aktivitet, sociala relationer, sömn, kost och meningsfullhet i vardagen. Att uppmuntra en person till att vara aktiv, hjälpa någon att behålla sina rutiner eller skapa en trygg miljö är också insatser som stödjer hälsa. Hälsa påverkas av många faktorer – både inre och yttre. Dessa kallas ibland för hälsans bestämningsfaktorer och inkluderar bland annat: Ärftliga faktorer Livsstil och levnadsvanor Psykosociala faktorer (t.ex. stress, relationer, trygghet) Miljöfaktorer (boende, ekonomi, samhällsstruktur) Tillgång till vård och stöd Genom att förstå dessa faktorer kan vårdpersonalen bidra till att förebygga ohälsa, stärka det friska och ge stöd som är anpassat till individens behov och resurser. I det arbetet spelar undersköterskan en viktig roll – inte minst som den som ofta har mest kontakt med personen i vardagen.

📄 Praktisk medicin Medicinsk kunskap är inte något som bara hör till läkare och sjuksköterskor. Den är en viktig del i det dagliga arbetet för alla som arbetar i vård och omsorg – inte minst för undersköterskor. Att förstå varför en person får andnöd, varför feber kan vara ett varningstecken, eller varför ett ben svullnar – det är en del av det praktiska arbetet med att ge trygg och säker vård. I praktisk medicin används begrepp som puls, blodtryck, syresättning och kroppstemperatur för att förstå kroppens tillstånd. Det kan handla om att observera andningen hos en patient med KOL, att märka när en infektion håller på att bryta ut, eller att följa upp en behandling för diabetes. Undersköterskan arbetar ofta nära patienten och är den som först lägger märke till förändringar – en ny svullnad, oro, illamående eller att någon plötsligt blir slö. Dessa tecken kan vara början på ett sjukdomsförlopp och behöver rapporteras i tid. Det kräver kunskap om hur kroppen fungerar och hur olika symtom kan hänga ihop. Praktisk medicin innebär också att förstå sambanden mellan sjukdom och behandling. En person med högt blodtryck kanske får läkemedel, men också råd om kost, motion och stresshantering. En person med diabetes behöver inte bara insulin – utan också regelbunden kontroll av blodsockret, god fothälsa och kunskap om vad som påverkar värdena. Att arbeta med medicinsk kunskap i vardagen kräver reflektion. Vad betyder det när någon säger att de har ont i magen? Är det något tillfälligt eller början på något allvarligare? När ska man avvakta och när måste man agera direkt? Medicinsk förståelse hjälper vårdpersonalen att tolka signaler, tänka kritiskt och samarbeta med andra yrkesgrupper för att säkerställa bästa möjliga vård. Det är detta som är praktisk medicin – att kunna koppla teori till verklighet, att arbeta nära kroppen, men också nära människan bakom kroppen.