Julio Moraga

Faktorer som påverkar kommunikationen Kommunikation inom äldreomsorgen kan påverkas av flera faktorer, både hos den äldre personen och vårdpersonalen. Att förstå och anpassa kommunikationen efter individuella behov är avgörande för att skapa en trygg och meningsfull dialog. Kommunikationshinder såsom hörselnedsättning, kognitiv svikt och språkliga barriärer Många äldre har nedsatt hörsel, vilket kan göra det svårt att uppfatta samtal, särskilt i miljöer med mycket bakgrundsljud. För personer med kognitiv svikt, exempelvis vid demenssjukdom, kan språket förändras och förståelsen försämras. Strategier för att övervinna kommunikationshinder: Vid hörselnedsättning: Tala tydligt, använd enkla meningar och minska bakgrundsljud. Vid demens eller kognitiv svikt: Använd korta, konkreta meningar och upprepa vid behov. Vid språkliga barriärer: Använd tolkhjälp, kroppsspråk eller bilder för att förtydliga budskap. Kroppsspråkets betydelse och hur det kan förstärka eller försvåra kommunikationen Kroppsspråk utgör en stor del av kommunikationen och kan påverka hur ett budskap uppfattas. Ansiktsuttryck, tonfall, gester och ögonkontakt kan förstärka det som sägs, men också leda till missförstånd om signalerna inte överensstämmer med orden. Exempel på positivt kroppsspråk i vården: Ögonkontakt och ett lugnt ansiktsuttryck skapar trygghet. Öppen hållning och bekräftande nickar visar intresse och närvaro. Fysisk beröring vid rätt tillfälle, såsom en hand på axeln, kan förmedla omtanke. Strategier för att underlätta kommunikation vid demens eller språksvårigheter Vid demenssjukdom förändras ofta språket gradvis. Personen kan ha svårt att finna ord, upprepa samma fraser eller missförstå information. Kommunikationsstrategier vid demens: Använd ja- och nej-frågor istället för öppna frågor för att underlätta svar. Ge tid och var tålmodig – stress kan göra det svårare att förstå och uttrycka sig. Bekräfta och upprepa information med enkla ord och tydliga gester. Genom att förstå och anpassa kommunikationen efter individens förutsättningar kan vårdpersonal skapa en mer begriplig, respektfull och trygg vårdmiljö.

Professionellt förhållningssätt och etiska aspekter i kommunikationen Kommunikation inom vård och omsorg ska präglas av respekt, tydlighet och en värdegrund som säkerställer individens rätt till delaktighet och självbestämmande. Professionellt förhållningssätt innebär att vårdpersonal alltid bemöter den äldre med empati, integritet och saklighet – även i utmanande situationer. Värdegrund i Socialtjänstlagen och dess betydelse för kommunikationen Socialtjänstlagen (SoL) slår fast att vård och omsorg ska bygga på respekt för människors självbestämmande och värdighet. Detta har stor betydelse för hur kommunikationen ska ske inom äldreomsorgen: Självbestämmande – Den äldre ska ha möjlighet att uttrycka sina önskemål och få stöd i att fatta egna beslut. Delaktighet – Kommunikation ska vara lyhörd och skapa möjlighet för den äldre att påverka sin vård. Integritet – Samtal om hälsa och omsorg ska ske på ett respektfullt sätt och i en trygg miljö. Empatiskt och personcentrerat bemötande i vårdsituationer Att anpassa kommunikationen efter individens förutsättningar är en del av ett professionellt förhållningssätt. Personcentrerad vård innebär att man tar hänsyn till individens behov, bakgrund och preferenser i kommunikationen. Nycklar till empatiskt bemötande: Lyhördhet och aktivt lyssnande – Visa intresse för individens tankar och känslor. Anpassat språk – Undvik fackspråk och formulera information på ett enkelt och tydligt sätt. Bekräftelse och respekt – Respektera individens känslor och ge bekräftelse på att de blir hörda. Hur undersköterskan kan hantera konflikter och känslomässigt laddade samtal Vårdpersonal kan ibland hamna i situationer där kommunikationen blir svår, exempelvis vid oenighet om vårdinsatser eller när en äldre person eller anhörig reagerar med frustration. Strategier för konflikthantering: Behåll lugnet – En professionell hållning innebär att inte låta sig dras in i konflikten känslomässigt. Visa förståelse och tålamod – Låt personen få uttrycka sina känslor och visa att du tar dem på allvar. Fokusera på lösningar – Försök att hitta en väg framåt genom att ge tydlig information och vara flexibel där det är möjligt. Genom att ha ett professionellt och etiskt förhållningssätt i kommunikationen kan vårdpersonal bidra till en tryggare och mer respektfull vårdmiljö där den äldre känner sig sedd och respekterad.

Kommunikation vid svårare samtal Att kommunicera i svåra situationer är en viktig del av vårdpersonalens arbete. Svåra samtal kan handla om att informera en äldre person om sjukdom, funktionsförlust eller förändringar i deras vård, eller att stötta anhöriga vid livets slutskede. En empatisk och tydlig kommunikation kan göra stor skillnad för hur den äldre och deras närstående hanterar situationen. Kommunikation med äldre vid livsförändringar, sjukdom och kris När äldre möter svåra besked, såsom en allvarlig diagnos eller behov av ökad vård, är det viktigt att samtalet sker med respekt och förståelse. Många äldre kan reagera med sorg, oro eller rädsla inför förändringar, och det kräver att vårdpersonalen har förmåga att lyssna och anpassa kommunikationen efter individens behov. Strategier för att hantera svåra samtal med äldre: Använd ett lugnt och empatiskt tonfall för att skapa trygghet. Ge tydlig och anpassad information – undvik fackspråk och var lyhörd för den äldres reaktion. Bekräfta känslor genom att visa förståelse för den äldres oro och upplevelser. Ge tid för frågor och reflektion – det kan ta tid att bearbeta svåra besked. Samtal med anhöriga vid svåra besked och etiska dilemman Anhöriga kan ofta känna oro, skuld eller frustration när en äldre närstående drabbas av sjukdom eller blir beroende av vård. Kommunikation med anhöriga kräver därför både empati och tydlighet. Att tänka på i samtal med anhöriga: Var tydlig och informativ – anhöriga behöver korrekt information för att kunna hantera situationen. Lyssna på deras oro och frågor – att få sätta ord på känslor kan minska stress. Stötta vid etiska dilemman – exempelvis om den äldre har svårt att fatta beslut om sin egen vård. Att bemöta sorg, oro och existentiella frågor Äldre personer och deras anhöriga kan ställas inför svåra existentiella frågor i samband med sjukdom, funktionsnedsättning eller livets slutskede. Att bemöta dessa frågor kräver både lyhördhet och en respektfull attityd. Bemötande vid existentiella frågor: Lyssna utan att värdera – det är viktigt att låta personen uttrycka sina tankar fritt. Erbjud närvaro och stöd – ibland räcker det att bara finnas där och bekräfta personens känslor. Ta hänsyn till personens livsåskådning och tro – vissa äldre finner tröst i andliga eller religiösa samtal. Genom att vara lyhörd, empatisk och tydlig kan vårdpersonal underlätta samtal i svåra situationer och skapa en trygg och respektfull vårdmiljö.

Trygghetsskapande åtgärder i vård och omsorg Att känna sig trygg är en grundläggande förutsättning för välbefinnande hos äldre, oavsett om de bor i eget hem eller på ett särskilt boende. Trygghet omfattar både fysisk säkerhet och en känsla av stabilitet och förutsägbarhet i vården. Genom att identifiera risker och vidta förebyggande åtgärder kan personalen skapa en tryggare miljö och minska oro hos både den äldre och anhöriga. Brandsäkerhet och utrymningsrutiner i äldreomsorgen Äldre personer har ofta nedsatt rörlighet eller kognitiva svårigheter som kan göra det svårt att snabbt sätta sig i säkerhet vid en brand. Därför är brandsäkerhet en viktig del av trygghetsarbetet inom äldreomsorgen. Viktiga förebyggande åtgärder inkluderar: Brandvarnare och släckutrustning – Ska finnas på alla boenden och kontrolleras regelbundet. Säkra elektriska apparater och spisar – För personer med kognitiv svikt kan automatiska spisvakter och tidsstyrda eluttag minska risken för brand. Utrymningsplaner och regelbundna övningar – Personalen ska vara utbildad i hur en snabb och säker evakuering genomförs. Säker läkemedelshantering och riskbedömning av medicinska tillstånd Felaktig läkemedelshantering kan utgöra en stor risk för äldre och leda till allvarliga biverkningar, över- eller underdosering och interaktioner mellan olika läkemedel. Trygg läkemedelshantering innefattar: Regelbunden läkemedelsgenomgång för att anpassa doser och minimera risker. Rätt hantering av starka läkemedel såsom blodförtunnande preparat och smärtstillande opioider. Observation av biverkningar – Personalen bör vara uppmärksam på tecken på yrsel, trötthet eller beteendeförändringar som kan bero på läkemedel. Psykosocial trygghet och hantering av hotfulla situationer Förutom fysisk trygghet är det viktigt att den äldre känner sig trygg i sin vardag och i relationen med vårdpersonalen. Personer med demens kan ibland uppleva ångest eller bete sig utåtagerande, vilket kan skapa utmaningar i vårdsituationen. För att skapa en trygg miljö bör personalen: Använda lugnt och tydligt bemötande för att minska oro och missförstånd. Arbeta med bemötandestrategier vid BPSD (beteendemässiga och psykiska symtom vid demens) för att undvika konfliktsituationer. Vara uppmärksam på tecken på otrygghet och isolering – Ensamhet och brist på socialt stöd kan påverka både psykisk och fysisk hälsa. Genom att arbeta systematiskt med trygghetsskapande åtgärder kan vårdpersonal minska risker och skapa en mer säker och förutsägbar vardag för äldre.

Hygien och smittskydd i äldreomsorgen God hygien är en grundläggande förutsättning för att förhindra smittspridning och skydda äldre personer från infektioner. Eftersom äldre ofta har ett försvagat immunförsvar kan även milda infektioner få allvarliga konsekvenser. Vårdpersonalens arbete med hygien och smittskydd är därför en central del av patientsäkerheten inom äldreomsorgen. Vanliga vårdrelaterade infektioner och smittvägar Infektioner kan spridas på olika sätt, men de vanligaste smittvägarna i äldreomsorgen är: Kontaktsmitta – Spridning via händer, ytor eller föremål, exempelvis vid bristande handhygien eller delade hjälpmedel. Droppsmitta – Spridning genom hosta och nysningar, exempelvis vid influensa eller covid-19. Luftburen smitta – Vissa virus och bakterier kan spridas genom luften, såsom vattkoppor eller tuberkulos. Fekal-oral smitta – Kan ske via förorenad mat eller vatten, exempelvis vid utbrott av magsjuka. Äldre är särskilt utsatta för vårdrelaterade infektioner som urinvägsinfektioner, lunginflammation och trycksårsinflammationer. Långvarig sängliggande, inkontinens och användning av kateter ökar risken för infektioner. Basala hygienrutiner och hur smittspridning kan förebyggas För att minska risken för smittspridning inom äldreomsorgen följs basala hygienrutiner, som omfattar: Noggrann handhygien – Handdesinfektion före och efter patientkontakt samt vid hantering av livsmedel eller medicin. Användning av skyddsutrustning – Handskar, plastförkläden och ibland munskydd eller visir vid risk för smitta. Rengöring av ytor och föremål – Regelbunden desinfektion av sängar, hjälpmedel och toaletter för att minska kontaktsmitta. Korrekt hantering av avfall och tvätt – Smutsigt linne och använda hygienartiklar ska hanteras på ett säkert sätt för att minimera smittorisk. Undersköterskans roll i hygien och säkerhet Undersköterskan har en nyckelroll i att följa hygienrutiner och vara uppmärksam på tecken på infektion hos de äldre. Detta innebär att: Se till att handhygien och skyddsutrustning används korrekt i alla vårdsituationer. Observera symtom på infektion, såsom feber, hosta eller nytillkommen förvirring. Rapportera och dokumentera smittorisker för att snabbt kunna vidta åtgärder. Informera och stödja äldre personer i att upprätthålla sin egen hygien, exempelvis genom hjälp med handtvätt eller duschning. Genom att arbeta aktivt med hygien och smittskydd kan vårdpersonalen minska risken för vårdrelaterade infektioner och bidra till en tryggare vårdmiljö för äldre.

Fallprevention och skaderisker hos äldre Fallolyckor är en av de vanligaste orsakerna till skador hos äldre och kan få allvarliga konsekvenser som frakturer, nedsatt självständighet och försämrad livskvalitet. Att förebygga fall är därför en viktig del av säkerhetsarbetet inom äldreomsorgen. Riskfaktorer för fall och skador Det finns flera faktorer som ökar risken för fall hos äldre. Fysiska förändringar som minskad muskelmassa, sämre balans och nedsatt syn kan göra det svårare att röra sig säkert. Även sjukdomar som Parkinsons, diabetes och demens kan påverka gångförmågan och öka fallrisken. Läkemedel som sömntabletter och blodtryckssänkande mediciner kan orsaka yrsel, vilket ytterligare ökar risken för fall. Omgivningen spelar också en viktig roll. Halkiga golv, dålig belysning och lösa mattor kan vara farliga hinder i hemmet eller på boendet. Brist på anpassade hjälpmedel, såsom stödhandtag i badrum och stabila möbler, kan göra att äldre lättare förlorar balansen vid förflyttningar. Strategier för att minska fallolyckor Att förebygga fall kräver både individanpassade insatser och en säker fysisk miljö. Regelbunden fysisk aktivitet och balansträning kan hjälpa äldre att bibehålla styrka och stabilitet. Fysioterapeutiska insatser kan vara avgörande för att stärka muskler och förbättra reaktionsförmåga. I vårdmiljöer och i hemmiljö kan följande åtgärder minska fallrisken: Anpassning av bostadsmiljön genom att ta bort trösklar, säkra mattor och förbättra belysning. Användning av gånghjälpmedel såsom käpp, rollator eller rullstol vid behov. Regelbunden läkemedelsgenomgång för att identifiera mediciner som påverkar balans och medvetandegrad. Användning av halksäkra strumpor och skor med bra grepp. Hjälpmedel och anpassningar för en tryggare miljö För att äldre ska kunna röra sig tryggt krävs ofta hjälpmedel och anpassningar i vardagen. Handtag vid säng och toalett, duschstolar och antihalkmattor i badrummet kan göra stor skillnad. För personer med hög fallrisk kan trygghetslarm möjliggöra snabb hjälp vid en olycka. Undersköterskan har en viktig roll i att uppmärksamma riskfaktorer, stödja den äldre i att använda hjälpmedel och skapa en säker miljö där risken för fall minimeras. Genom att kombinera fysisk träning, medicinsk uppföljning och miljöanpassningar kan fallolyckor förebyggas och äldre kan känna sig tryggare i sin vardag.

Undersköterskans roll i att främja fysisk aktivitet Undersköterskan har en central roll i att uppmuntra och stödja fysisk aktivitet hos äldre. Genom att integrera rörelse i vardagen och anpassa aktiviteter utifrån individens behov kan undersköterskan bidra till att förbättra livskvaliteten och förebygga hälsoproblem. Stöd och motivation för äldre att röra sig mer Motivation är avgörande för att äldre ska bibehålla en aktiv livsstil. Undersköterskan kan: Uppmuntra till daglig rörelse genom att påminna om promenader, stretching och enkla rörelseövningar. Skapa en positiv inställning till fysisk aktivitet genom att lyfta fram fördelarna och göra träningen rolig och social. Anpassa aktiviteten efter den äldres intressen – vissa trivs bättre med promenader, andra med dans eller trädgårdsarbete. Individanpassning och anpassning av aktiviteter Varje individ har olika förutsättningar, och undersköterskan behöver anpassa aktiviteter efter den äldres funktionsförmåga: För personer med nedsatt rörlighet kan sittande rörelseövningar och mjuka stretchingövningar vara ett bra alternativ. För personer med demens kan upprepande och välbekanta rörelser, såsom promenader eller enkla danssteg, skapa trygghet. För de som återhämtar sig efter sjukdom eller skada kan anpassad träning bidra till att återfå styrka och balans. Observation av riskfaktorer och anpassning av träning efter funktionsnivå Det är viktigt att undersköterskan identifierar risker och anpassar träningen efter individens hälsa och kapacitet: Observera tecken på överbelastning eller smärta och anpassa träningen vid behov. Se till att miljön är säker – undvika hala golv och ge stöd vid balansövningar. Rapportera förändringar i funktionsförmåga så att träningen kan justeras efter individens behov. Genom att stödja fysisk aktivitet och anpassa träningen utifrån individens behov kan undersköterskan bidra till att äldre bibehåller sin hälsa, rörlighet och självständighet längre.

Träning och rörelse i äldreomsorgen Fysisk aktivitet behöver vara en naturlig del av vardagen inom äldreomsorgen. Genom att integrera rörelse i dagliga rutiner kan äldre bibehålla sin funktionsförmåga längre och minska risken för fall, muskelförlust och sjukdomar. Hur fysisk aktivitet kan integreras i dagliga vårdinsatser Även små rörelseinsatser kan göra stor skillnad. Vårdpersonalen kan uppmuntra äldre att vara aktiva genom att: Stödja självständighet vid förflyttningar – Uppmuntra till att resa sig själv från säng och stol istället för att direkt hjälpa till. Promenera dagligen – Att gå korta sträckor, även inomhus, bidrar till att bibehålla styrka och balans. Använda trappor istället för hiss – För de som klarar det kan detta vara ett enkelt sätt att träna benstyrka. Utföra rörelseövningar vid sängen – Lättare stretchövningar eller sittgymnastik kan stärka kroppen och minska stelhet. Vardagsrehabilitering och funktionsbevarande omsorg Vardagsrehabilitering handlar om att låta den äldre göra så mycket som möjligt själv för att bibehålla sina förmågor. Det kan exempelvis innebära att: Delta i sina egna dagliga rutiner – Klä sig själv, tvätta sig, duka bordet. Stödja aktiviteter i hemmet – Göra lättare hushållssysslor som att vattna blommor eller skala potatis. Använda hjälpmedel för att öka självständighet – Gånghjälpmedel, stödhandtag och anpassade bestick kan göra att den äldre klarar fler moment själv. Sociala och gruppaktiviteter som stimulerar rörelse Gruppaktiviteter inom äldreomsorgen kan göra träning roligare och öka motivationen: Sittgymnastik – Enkla rörelser som kan genomföras sittande, lämpligt för äldre med begränsad rörlighet. Dans och musikaktiviteter – Kan främja balans och koordination samtidigt som det skapar social gemenskap. Trädgårdsarbete – Att plantera blommor, rensa ogräs eller sköta växter ger både fysisk rörelse och sinnesstimulans. Att anpassa rörelse efter individens behov och intressen är nyckeln till att få fler äldre att vara aktiva.

Olika träningsformer och dess anpassning för äldre Fysisk aktivitet behöver anpassas efter individens fysiska förmåga, sjukdomar och eventuella funktionsnedsättningar. För äldre är det viktigt att träningen är varierad och innehåller både styrka, balans, kondition och rörlighet för att ge största möjliga hälsoeffekter. Styrketräning, balansövningar och konditionsträning Styrketräning: Bevarar muskelmassa och minskar risken för muskelförtvining (sarkopeni). Viktigt för att kunna resa sig från stol och säng samt utföra dagliga aktiviteter. Kan utföras med lätta vikter, gummiband eller kroppsvikt (t.ex. benböj, tåhävningar). Balansövningar: Förbättrar kroppens stabilitet och minskar fallrisken. Kan inkludera övningar som att stå på ett ben, gå på ojämnt underlag eller träning med balansplatta. Viktigt att träningen anpassas individuellt och att det finns stöd vid behov. Konditionsträning: Stärker hjärta och lungor samt förbättrar syreupptagningsförmågan. Exempel på anpassad konditionsträning: promenader, cykling, vattengymnastik och lättare dans. Regelbunden konditionsträning kan minska trötthet och förbättra den allmänna livskvaliteten. Anpassad träning vid nedsatt rörlighet och sjukdomar För äldre med sjukdomar eller funktionsnedsättningar kan träning anpassas för att passa individens förmåga. Vid demenssjukdom – Tydliga, repetitiva rörelser som promenader och dans kan bidra till ökad trygghet och stimulans. Vid stroke – Rehabilitering med fokus på koordination, styrka och rörlighet är avgörande för att återfå funktion. Vid Parkinsons sjukdom – Träning som förbättrar balans, gång och hållning kan minska stelhet och förbättra motoriken. Vid benskörhet (osteoporos) – Viktbärande aktiviteter som promenader och lättare styrketräning stärker skelettet och minskar risken för frakturer. Vid hjärtsjukdom – Konditionsträning med låg intensitet, såsom cykling och vattengymnastik, kan stärka hjärtat utan att belasta kroppen för mycket. Fysisk aktivitet för att förebygga benskörhet och ledproblem Viktbärande träning som promenader, trappgång och lätt styrketräning stärker skelettet. Vattengymnastik och mjuka rörelseövningar kan lindra ledsmärta vid artros och reumatism. Stretching och rörlighetsträning kan minska stelhet och förbättra kroppens funktion vid dagliga aktiviteter. Anpassad träning kan hjälpa äldre att behålla sin rörlighet, förbättra sin livskvalitet och minska risken för fall och skador. Genom att individanpassa träningen kan fler äldre uppleva de positiva effekterna av regelbunden fysisk aktivitet.

Fysisk aktivitet och dess betydelse för äldres hälsa Fysisk aktivitet är en av de viktigaste faktorerna för att bevara hälsa och livskvalitet vid åldrande. Regelbunden rörelse har positiva effekter på kroppens funktioner och minskar risken för många åldersrelaterade sjukdomar. Trots detta är fysisk inaktivitet ett stort problem bland äldre, och många får inte den rörelse de behöver för att upprätthålla styrka, balans och rörlighet. Hur fysisk aktivitet påverkar kroppen och förebygger sjukdomar Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppen, såsom minskad muskelmassa, sämre balans och stelare leder. Genom regelbunden träning kan dessa processer bromsas, vilket gör att den äldre bibehåller sin självständighet längre. Hälsofördelar med fysisk aktivitet: Minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar – Regelbunden rörelse stärker hjärtat, förbättrar blodcirkulationen och sänker blodtrycket. Förebyggande av diabetes – Träning förbättrar kroppens insulinkänslighet och minskar risken för typ 2-diabetes. Starkare skelett och leder – Viktbärande träning, såsom promenader och styrkeövningar, stärker skelettet och förebygger benskörhet. Bättre lungfunktion – Träning förbättrar syreupptagningsförmågan och kan minska andfåddhet vid vardagliga aktiviteter. Effekter på balans, rörlighet och fallrisk Fallolyckor är en av de största orsakerna till skador hos äldre. En god balans och muskelstyrka minskar risken för fall och därmed också för frakturer och långvarig rehabilitering. Hur fysisk aktivitet minskar fallrisken: Styrketräning förbättrar muskelstyrkan – Speciellt i ben och bål, vilket gör det lättare att stabilisera kroppen vid snabba rörelser. Balansövningar stärker koordinationsförmågan – Genom att träna balans kan den äldre reagera snabbare vid snubbling eller halkning. Rörlighetsträning ökar ledernas smidighet – Gör det enklare att röra sig obehindrat och minska risken för fall vid förflyttningar. Psykologiska och kognitiva fördelar med rörelse Fysisk aktivitet påverkar inte bara kroppen utan har även positiva effekter på hjärnan och det psykiska välbefinnandet. Effekter av fysisk aktivitet på hjärnan: Minskar risken för demens – Studier visar att fysisk aktivitet kan bromsa kognitiv nedsättning och förbättra minne och koncentration. Ökar produktionen av endorfiner – Vilket förbättrar humöret och minskar risken för depression och ångest. Främjar bättre sömn – Äldre som rör på sig regelbundet har ofta bättre sömnkvalitet och vaknar piggare. Genom att integrera fysisk aktivitet i vardagen kan äldre bibehålla sin fysiska och mentala hälsa längre, vilket leder till ökad självständighet och bättre livskvalitet.

Måltidsmiljöns betydelse och stöd vid måltidssituationer Måltiden är mer än bara ett sätt att få i sig näring – den är också en social och sensorisk upplevelse som kan påverka aptiten, trivseln och livskvaliteten. För äldre personer, särskilt de med demenssjukdom eller nedsatt funktion, kan måltidssituationen vara både en källa till glädje och en utmaning. Att skapa en lugn, trygg och anpassad måltidsmiljö är avgörande för att främja matintag och välbefinnande. Hur måltidsmiljön påverkar aptit och matintag Måltidsmiljön kan ha en stor inverkan på hur mycket en person äter och hur måltiden upplevs. Faktorer som kan påverka är: Ljud och distraktioner – En bullrig eller rörig miljö kan skapa stress och minska matlusten, särskilt för personer med kognitiv svikt. Belysning och färger – Dålig belysning kan göra det svårt att se maten, medan kontraster mellan tallrik och bord kan hjälpa personer med nedsatt syn eller demens att lättare uppfatta maten. Sällskap och social samvaro – Många äldre äter bättre i sällskap, medan andra föredrar lugn och avskildhet. Doft och smak – Matens doft och presentation kan påverka aptiten, och att känna doften av maten innan servering kan öka intresset för att äta. Svårigheter vid måltider och anpassningar för att underlätta ätande För vissa äldre kan måltidssituationen innebära svårigheter som gör det svårt att få i sig tillräckligt med näring. Exempel på vanliga svårigheter inkluderar: Nedsatt motorik – Svårt att använda bestick eller skära mat, vilket kan göra måltiden frustrerande och minska matlusten. Kognitiva svårigheter – Personer med demens kan ha svårt att känna igen mat, glömma hur man använder bestick eller tappa intresset för att äta. Sväljningssvårigheter (dysfagi) – Risk för att sätta i halsen eller aspirera mat kan leda till rädsla för att äta och ökad risk för undernäring. Anpassningar för att underlätta ätandet: Ergonomiska hjälpmedel – Anpassade bestick, muggar med lock och tallrikar med upphöjda kanter kan underlätta för personer med nedsatt motorik. Fingermat – För personer med demens kan det vara enklare att äta mat som kan plockas upp med händerna istället för att använda bestick. Konsistensanpassad kost – Vid sväljningssvårigheter kan maten behöva serveras i en anpassad konsistens, såsom grov- eller finfördelad mat eller tjockflytande drycker. Stöd vid måltiden – Undersköterskan kan behöva påminna, vägleda eller hjälpa den äldre att äta på ett tryggt och respektfullt sätt. Undersköterskans roll i att skapa en trygg och stödjande måltidssituation Undersköterskan spelar en viktig roll i att anpassa måltidssituationen efter individens behov. Det kan innebära att: Skapa en lugn och trivsam miljö för måltiden. Anpassa stöd och hjälp så att den äldre kan äta själv så långt det är möjligt. Observera matintaget och rapportera förändringar i aptit eller svårigheter med att äta. Anpassa samtalsämnen och bemötande vid måltiden för att göra den till en positiv upplevelse. Genom att arbeta med både miljö, anpassningar och stöd kan vårdpersonal bidra till att äldre får i sig tillräckligt med näring och upplever måltiderna som en meningsfull och trevlig del av vardagen.

Näringsbehov hos äldre och vid demenssjukdom Näringsbehovet förändras med åldern, och det blir viktigare att säkerställa ett balanserat intag av näringsämnen för att upprätthålla hälsa och livskvalitet. Undernäring är vanligt bland äldre och kan leda till försämrad muskelmassa, nedsatt immunförsvar och ökad risk för fall och sjukdomar. Vid demenssjukdom blir nutrition en ännu större utmaning, eftersom både aptit, ätförmåga och sväljfunktion kan påverkas. Hur åldrande påverkar näringsupptaget och behovet av energi och protein Med åldern förändras kroppens behov och förmåga att ta upp näringsämnen. Några vanliga förändringar inkluderar: Lägre energibehov – Äldre har ofta en lägre ämnesomsättning och behöver mindre energi, men näringsbehovet är fortfarande högt. Ökat proteinbehov – Proteiner är viktiga för att bevara muskelmassa och förebygga sarkopeni (muskelförtvining). Rekommendationen för äldre är 1–1,2 g protein/kg kroppsvikt och dag. Försämrad aptit och smakförändringar – Minskad salivproduktion, nedsatt lukt- och smaksinne kan leda till minskat intag av mat. Nedsatt tarmfunktion – Förstoppning är vanligt hos äldre och kan bero på lågt fiberintag, minskad fysisk aktivitet eller läkemedelsbiverkningar. Vitamin- och mineralbrist – Brist på D-vitamin, B12 och järn är vanligt och kan leda till trötthet, muskelsvaghet och benskörhet. Vanliga näringsbrister hos äldre och deras konsekvenser Undernäring kan ha allvarliga konsekvenser för hälsan. Några vanliga brister och dess effekter inkluderar: D-vitaminbrist – Ökar risken för benskörhet och frakturer. B12-brist – Kan leda till blodbrist och neurologiska symtom som yrsel och domningar. Järnbrist – Kan orsaka trötthet och nedsatt immunförsvar. Kalciumbrist – Påverkar benhälsan och kan öka risken för osteoporos. Otillräckligt vätskeintag – Äldre har nedsatt törstförmåga och riskerar att bli uttorkade, vilket kan orsaka yrsel, förvirring och njurpåverkan. Kostens betydelse vid demenssjukdom Demenssjukdom kan påverka ätande och näringsintag på flera sätt: Glömska och desorientering – Personen kan glömma att äta eller tro att de redan har ätit. Förändrat smaksinne – Många med demens föredrar söt mat och kan ha svårigheter med viss konsistens eller kryddning. Svårigheter att använda bestick – Motoriska förändringar kan göra det svårt att skära mat eller hantera bestick, vilket kan minska matintaget. Sväljningssvårigheter (dysfagi) – Kan orsaka ökad risk för undernäring och aspiration (att mat eller dryck hamnar i luftvägarna). För personer med demens kan anpassningar av måltider och måltidsmiljö göra stor skillnad. Det kan handla om att servera mindre, energitäta portioner, använda färgglada tallrikar för att underlätta orientering eller erbjuda mat som kan ätas med händerna för att underlätta ätandet.

Existentiella behov och sinnesstimulans hos äldre Med stigande ålder uppstår ofta frågor om livets mening, identitet och den egna existensen. Existentiella behov handlar inte enbart om religion eller tro, utan också om att känna sammanhang, trygghet och delaktighet i livet. För äldre kan dessa frågor bli särskilt viktiga när hälsa och självständighet förändras. Existentiella frågor och andlighet i äldreomsorgen Många äldre funderar över sin livshistoria, relationer och vad som väntar vid livets slut. För vissa blir andlighet eller religiös tro en viktig källa till trygghet och tröst, medan andra söker mening genom sociala relationer, kultur eller naturupplevelser. Vårdpersonal bör möta dessa behov med respekt genom att: Skapa utrymme för samtal om livsfrågor. Respektera och anpassa vården efter individuella önskemål kring tro och andlighet. Stödja den äldre i att delta i andliga eller existentiella aktiviteter, exempelvis samtal med en präst, imam eller annan själasörjare. Sinnesstimulans och livskvalitet genom aktiviteter Sinnesstimulans är viktigt för att bibehålla kognitiv och emotionell hälsa. Att få uppleva dofter, ljud, beröring och smaker kan väcka minnen, ge trygghet och öka välbefinnandet. Exempel på sinnesstimulerande aktiviteter kan vara: Musik och sång, som ofta har en lugnande och nostalgisk effekt. Taktil massage och beröring, vilket kan minska oro och ångest. Naturupplevelser och trädgårdsaktiviteter som ger stimulans genom dofter och färger. Vikten av meningsfullhet i det dagliga livet Att känna sig behövd och ha en meningsfull vardag är avgörande för livskvaliteten. Äldre personer som får möjlighet att delta i meningsfulla aktiviteter, såsom hantverk, samtalsgrupper eller att vara delaktiga i dagliga sysslor, upplever ofta ökad glädje och motivation. Undersköterskan kan bidra till detta genom att: Uppmuntra äldre att delta i aktiviteter utifrån sina förmågor och intressen. Anpassa vardagen så att den äldre får möjlighet att påverka och vara delaktig. Stödja den äldre i att upprätthålla kontakt med familj och vänner. Genom att arbeta med både existentiella behov och sinnesstimulans kan vårdpersonal bidra till en ökad känsla av välbefinnande och livskvalitet hos äldre.

Sociala och kulturella faktorer som påverkar äldre människors livskvalitet Äldre människors livskvalitet påverkas av en rad sociala och kulturella faktorer. Möjligheten att vara delaktig i samhället, upprätthålla sociala relationer och fortsätta utöva traditioner och vanor från tidigare i livet har stor betydelse för välbefinnandet. Social samvaro, ensamhet och delaktighet Sociala relationer är viktiga genom hela livet, men för äldre kan det vara en utmaning att upprätthålla kontakten med vänner och familj. Faktorer som påverkar social delaktighet kan vara: Förlust av nära och kära, vilket kan leda till ensamhet. Nedsatt rörlighet eller hälsa som försvårar deltagande i aktiviteter. Digitalisering, där äldre kan ha svårigheter att använda teknik för att hålla kontakt. Undersköterskan kan spela en viktig roll i att motverka ensamhet genom att uppmuntra till social samvaro och aktiviteter, skapa en miljö där den äldre känner sig inkluderad och stärka delaktighet genom att anpassa vården efter individens behov. Kulturella traditioner och värderingar kring åldrande Hur åldrandet uppfattas och värderas skiljer sig åt mellan olika kulturer. I vissa samhällen ses äldre som en viktig kunskapskälla och har en central roll inom familjen, medan åldrandet i andra kulturer kan förknippas med förlust av status och inflytande. Inom äldreomsorgen är det viktigt att respektera individens kulturella bakgrund och förstå hur traditioner och värderingar påverkar synen på vård, kost, sociala relationer och självständighet. Mångkulturell vård och bemötande I ett samhälle där människor har olika kulturella och språkliga bakgrunder behöver vården anpassas för att möta mångfalden. Det kan handla om: Språkliga barriärer, där tolkhjälp kan behövas för att säkerställa god kommunikation. Kulturella skillnader i synen på vård, sjukdom och behandling. Respekt för religiösa och traditionella vanor som påverkar vardagen. Undersköterskan behöver ha kunskap om och förståelse för olika kulturella behov för att kunna erbjuda en trygg och individanpassad vård.

Levnadsberättelse och individanpassad vård En levnadsberättelse är en beskrivning av en persons bakgrund, livserfarenheter, vanor och intressen. Inom äldreomsorgen används levnadsberättelsen för att skapa en mer individanpassad vård där personalen kan förstå och möta den äldres behov på ett respektfullt sätt. Genom att ta hänsyn till personens historia, kulturella bakgrund och tidigare livsstil kan vården bli mer meningsfull och trygg. Vad är en levnadsberättelse? Levnadsberättelsen kan innehålla information om: Bakgrund och uppväxt. Tidigare yrkesliv och familj. Vanor, rutiner och intressen. Matpreferenser och kulturella traditioner. Tidigare sjukdomar och vårderfarenheter. Berättelsen kan skapas genom samtal med den äldre, anhöriga eller annan närstående och dokumenteras för att bli en del av vårdplaneringen. Individanpassad vård utifrån levnadsberättelsen Att arbeta utifrån en levnadsberättelse innebär att vården anpassas efter individens unika behov. Exempelvis kan en person som tidigare varit aktiv och social behöva stöd för att fortsätta delta i aktiviteter, medan en person med en specifik kulturell bakgrund kan ha särskilda önskemål kring mat, språk eller religiösa traditioner. Genom att vårdpersonalen känner till individens historia kan de även skapa trygghet vid demenssjukdom eller andra tillstånd där minnet påverkas. Att använda välbekanta ord, musik eller föremål kan bidra till att bevara identitet och självkänsla. Undersköterskans roll i att använda levnadsberättelsen Undersköterskan har en viktig uppgift i att ta tillvara på den äldres levnadsberättelse i det dagliga omvårdnadsarbetet. Det kan innebära att: Visa intresse för den äldres historia och identitet. Anpassa bemötandet efter individuella behov och önskemål. Stödja den äldres delaktighet och livskvalitet genom att integrera vanor och intressen i vården. Att arbeta med levnadsberättelser stärker den personcentrerade vården och gör omsorgen mer meningsfull för varje individ.

Dokumentation i äldreomsorgen Dokumentation är en central del av äldreomsorgen och säkerställer att vården är planerad, individanpassad och följer gällande lagar och riktlinjer. Genom att systematiskt dokumentera insatser, förändringar i hälsotillstånd och individuella behov kan vårdpersonalen bidra till en trygg och säker vård. Vad innebär dokumentation i äldreomsorgen? Dokumentation innebär att personalen registrerar viktig information om den äldre personens hälsa, vårdinsatser och eventuella förändringar i behov. Det kan röra sig om: Dagliga omsorgsanteckningar om hur den äldre mår och fungerar. Avvikelserapporter vid exempelvis fall, utebliven medicinering eller förändrade symtom. Planering av vårdinsatser för att anpassa stödet efter individens behov. Dokumentationen är ett arbetsverktyg för vårdpersonalen men även en rättssäkerhetsfråga, eftersom det säkerställer att den äldre får den vård och omsorg som är överenskommen och nödvändig. Genomförandeplaner – Individanpassad planering av vården En genomförandeplan är en skriftlig plan där det beskrivs hur vården och omsorgen ska utföras utifrån individens behov och önskemål. Den fungerar som en vägledning för personalen och är en viktig del av personcentrerad vård. Genomförandeplanen ska innehålla: Den äldres egna önskemål och behov – Vad personen vill ha stöd med och på vilket sätt. Mål med insatserna – Exempelvis att bibehålla självständighet eller förbättra livskvalitet. Specifika insatser – Vad personalen ska göra och hur det ska genomföras i praktiken. Uppföljning och förändringar – Planen ska regelbundet ses över och justeras vid behov. Undersköterskan har en viktig roll i att följa genomförandeplanen, observera förändringar i den äldres tillstånd och rapportera om något behöver justeras. Undersköterskans roll i dokumentation Undersköterskan är ofta den som har daglig kontakt med de äldre och kan därför bidra med viktig information i dokumentationen. Genom att vara noggrann, objektiv och tydlig i sina anteckningar bidrar undersköterskan till en sammanhållen och säker vård. Att dokumentera på ett korrekt sätt innebär att: Använda ett professionellt språk utan egna tolkningar. Skriva kortfattat men tillräckligt detaljerat för att informationen ska vara användbar. Rapportera avvikelser och förändringar i den äldres hälsotillstånd i tid. Upprättande av genomförandeplan En genomförandeplan är ett dokument som beskriver hur beviljade insatser ska utföras för att möta den enskildes behov och önskemål. Syftet är att skapa en tydlig struktur för det praktiska genomförandet och uppföljningen av insatserna, vilket stärker den enskildes inflytande och delaktighet i sin egen vård och omsorg. Steg i upprättandet av en genomförandeplan: Förberedelse: Granska biståndsbeslutet: Utföraren tar del av det beslut som fattats av biståndshandläggaren för att förstå vilka insatser som beviljats och vilka mål som finns uppsatta. Planera möte: Ett möte bokas med den enskilde och eventuellt anhöriga eller företrädare för att diskutera hur insatserna ska genomföras. Genomförande av möte: Dialog med den enskilde: Tillsammans med den enskilde diskuteras hur och när insatserna ska utföras. Här är det viktigt att beakta personens egna önskemål, vanor och behov för att säkerställa en personcentrerad vård. Dokumentation: Under samtalet dokumenteras överenskommelser kring insatsernas utförande, mål och delmål. Det är viktigt att notera vem som ansvarar för respektive insats och hur uppföljning ska ske. Upprättande av planen: Sammanställning: Informationen från mötet sammanställs i en skriftlig genomförandeplan. Planen bör vara tydlig och lättförståelig för både personal och den enskilde. Godkännande: Genomförandeplanen bör undertecknas av både den enskilde och ansvarig personal för att säkerställa att båda parter är överens om innehållet. Implementering: Tillgänglighet: Planen görs tillgänglig för all berörd personal, så att insatserna kan utföras enligt överenskommelse. Utförande: Personal utför insatserna enligt planen och dokumenterar löpande eventuella avvikelser eller förändringar i den enskildes behov. Uppföljning och revidering: Regelbunden uppföljning: Planen bör följas upp regelbundet för att säkerställa att insatserna möter den enskildes behov och att målen uppnås. Revidering vid behov: Om den enskildes situation förändras, eller om nya behov uppstår, ska genomförandeplanen revideras i samråd med den enskilde. Viktiga aspekter att beakta: Delaktighet: Den enskilde ska vara delaktig i hela processen och ha möjlighet att uttrycka sina önskemål och behov. Detta främjar personens autonomi och välbefinnande. Tydlighet: Planen ska vara tydlig och specificera vad som ska göras, hur det ska göras, när det ska göras och vem som ansvarar för genomförandet. Flexibilitet: Genomförandeplanen ska kunna anpassas vid förändrade omständigheter eller behov, vilket kräver regelbunden uppföljning och dialog med den enskilde. Genom att följa dessa steg och beakta dessa aspekter kan vård- och omsorgspersonal säkerställa att genomförandeplanen blir ett effektivt verktyg för att leverera individanpassad och kvalitativ vård och omsorg.

Exempel på Fysiska hjälpmedel för trygghet och självständighet Fysiska hjälpmedel är viktiga för att äldre ska kunna bibehålla sin självständighet och trygghet i vardagen. De kan underlätta förflyttning, kommunikation och dagliga aktiviteter samt ge stöd vid medicinska behov. Genom att använda rätt hjälpmedel kan äldre fortsätta att vara aktiva och delaktiga i samhället, samtidigt som riskerna för skador och fall minskar. Förflyttning Att kunna förflytta sig på ett säkert sätt är avgörande för självständighet. För personer med nedsatt rörlighet finns flera hjälpmedel som kan ge stöd: Rullstolar (manuella och elektriska) – Möjliggör rörelsefrihet för personer med begränsad gångförmåga. Rollatorer – Ger stöd vid gång och minskar risken för fall. Käppar och kryckor – Hjälper till att avlasta och balansera vid gångsvårigheter. Lyftsystem (t.ex. taklyftar) – Underlättar förflyttning mellan säng och stol, minskar belastningen för vårdpersonal. Trappklättrare – Gör det möjligt för personer med nedsatt rörlighet att ta sig uppför trappor. Synhjälpmedel Synförändringar är vanliga med åldern och kan påverka självständighet och säkerhet i vardagen. Förstoringsglas – Förbättrar läsbarheten för personer med nedsatt syn. Punktskriftsskärmar – Hjälper synskadade att läsa digital information. Talande klockor – Ger tidsangivelser via röstfunktion. Läskameror – Förstorar och läser upp text, vilket underlättar läsning för personer med svår synnedsättning. Färgindikatorer – Hjälper till att identifiera färger vid klädval eller hushållsarbete. Hörselhjälpmedel Hörselnedsättning kan påverka kommunikation och öka risken för social isolering. Hjälpmedel kan förbättra hörselförmågan och underlätta interaktion. Hörapparater – Förstärker ljud och förbättrar talförståelse. Samtalsförstärkare – Hjälper till att höja ljudnivån vid samtal. Varselblivningssystem (ljus- eller vibrationssignaler) – Används för att uppmärksamma ljud som dörrklockor eller brandlarm. Texttelefoner – Gör det möjligt att kommunicera via text istället för tal. Kognition och kommunikation Personer med kognitiv svikt eller nedsatt kommunikationsförmåga kan ha nytta av hjälpmedel som stödjer minne och struktur i vardagen. Påminnelseapparater – Ljud- eller ljussignaler som hjälper till att komma ihåg viktiga tider och aktiviteter. Kommunikationsappar (t.ex. text-till-tal) – Omvandlar text till tal, vilket underlättar för personer med nedsatt talförmåga. Tids- och planeringshjälpmedel – Digitala eller fysiska planeringsverktyg som underlättar struktur och dagliga rutiner. Bildstöd – Visuella hjälpmedel som kan användas vid kommunikation för personer med afasi eller demens. Dagliga aktiviteter Hjälpmedel för dagliga aktiviteter kan göra det enklare att klä sig, sköta sin hygien och äta självständigt. Anpassade bestick och tallrikar – Greppvänliga hjälpmedel som underlättar vid måltider. Duschstolar och badbrädor – Ger stöd vid personlig hygien och minskar fallrisk. Toaletthöjare – Underlättar användning av toaletten vid rörelsebegränsningar. Klädpådragare – Hjälper personer med nedsatt rörlighet att klä sig självständigt. Medicinska hjälpmedel Vid kroniska sjukdomar eller medicinska behov kan hjälpmedel bidra till ökad säkerhet och självständighet. Inhalatorer – Hjälper vid andningsproblem som KOL och astma. Blodtrycksmätare – Möjliggör regelbunden kontroll av blodtrycket i hemmet. CPAP-maskiner för sömnapné – Säkerställer en fri luftväg vid andningsuppehåll under sömn. Diabetesutrustning (t.ex. blodsockermätare) – Hjälper till att kontrollera och hantera blodsockernivåer. Välfärdsteknik Teknologiska lösningar kan öka tryggheten och underlätta vardagen för äldre. Trygghetslarm – Möjliggör snabb kontakt med vårdpersonal vid fall eller andra nödsituationer. GPS-spårare – Används vid demenssjukdom för att hjälpa personer som riskerar att gå vilse. Smarta hem-lösningar (t.ex. röststyrda lampor) – Underlättar vardagliga sysslor och minskar behovet av fysisk ansträngning. Undersköterskan har en viktig roll i att hjälpa den äldre att använda hjälpmedel på rätt sätt och identifiera behov av anpassningar som kan förbättra livskvaliteten.

Etiska aspekter av sexualitet i vården Sexualitet inom äldreomsorgen kan väcka etiska frågeställningar där personalens yrkesroll, individens rättigheter och omgivningens trygghet behöver balanseras. Att bemöta dessa frågor med respekt och professionalism är avgörande för att säkerställa en vård där varje individ får sina behov bekräftade, samtidigt som personalen har tydliga gränser och riktlinjer att följa. Samtycke och autonomi En av de mest komplexa etiska frågorna är hur samtycke hanteras, särskilt vid demenssjukdom eller kognitiv nedsättning. Att säkerställa att en person verkligen har förmågan att ge informerat samtycke till intimitet eller en relation kan vara svårt, särskilt om personen har nedsatt minnes- eller omdömesförmåga. Personalens gränser och yrkesroll Ibland kan äldre patienter eller boende rikta sexuella inviter mot vårdpersonal, vilket kan skapa obehag och osäkerhet. Här behöver personalen ha tydliga riktlinjer för hur sådana situationer hanteras, både för att sätta professionella gränser och för att bemöta personen med respekt. Individens rättigheter och omgivningens trygghet På vårdboenden kan personal och anhöriga ha olika syn på vad som är lämpligt gällande intimitet och relationer. Vissa boenden har särskilda riktlinjer för hur äldre kan få möjlighet till privatliv och närhet, medan andra saknar tydliga rutiner. Etiska dilemman i särskilt boende Ett vanligt etiskt dilemma är hur man hanterar situationer där en äldre person, som sedan tidigare är gift eller i en långvarig relation, inleder en ny relation på boendet på grund av demens eller kognitiv svikt. Anhöriga kan ha starka åsikter om situationen, medan den boende själv kanske inte är medveten om sin tidigare relation. Att hantera dessa etiska frågor kräver ett personcentrerat förhållningssätt, tydliga riktlinjer och en öppen dialog mellan personal, anhöriga och den äldre själv.

Sexualitet i vård och omsorg – bemötande och professionell hantering Sexualitet och intimitet är en naturlig del av livet oavsett ålder, men inom vården kan det vara ett känsligt ämne. Många äldre upplever att deras behov av närhet och relationer inte tas på allvar, eller att det finns en osäkerhet kring hur personal ska hantera frågor om sexualitet. För vårdpersonal är det därför viktigt att ha ett professionellt och respektfullt förhållningssätt där individens integritet och rättigheter värnas. Sexualitet vid demenssjukdom och förändrade beteenden Vid demenssjukdom kan förändringar i hjärnans funktion påverka beteenden och sexuella uttryck. Vissa personer kan få en ökad sexualdrift och bete sig på ett sätt som tidigare varit främmande för dem. Andra kan tappa intresset för intimitet eller ha svårt att tolka sociala signaler, vilket kan skapa missförstånd eller olämpliga situationer. För vårdpersonal är det viktigt att förstå att dessa beteenden inte alltid är medvetna val, utan en konsekvens av sjukdomen. En professionell hantering innebär att: Inte skuldbelägga eller förlöjliga personen. Identifiera bakomliggande orsaker, exempelvis frustration, ångest eller brist på stimulans. Använda lugnt bemötande och tydliga gränser för att hantera situationer där sexualitet uttrycks på ett olämpligt sätt. Respekt, integritet och bemötande i vården Att arbeta inom vården innebär att respektera individens integritet och rätt till ett privatliv. Detta gäller även sexualitet och relationer. På vårdboenden kan möjligheten till avskildhet vara begränsad, vilket kan göra det svårt för äldre att upprätthålla nära relationer eller uttrycka sin sexualitet på ett självvalt sätt. För att skapa en respektfull vårdmiljö kan personalen: Ge möjlighet till avskildhet när det behövs. Visa förståelse för att närhet och intimitet är en del av välbefinnandet. Hantera frågor om sexualitet på ett professionellt och respektfullt sätt. Det är också viktigt att vara medveten om att vissa äldre kan ha negativa erfarenheter av närhet och relationer, och att ämnet kan väcka känslor av skam eller rädsla. Undersköterskans roll i att hantera frågor om sexualitet Undersköterskan har en nyckelroll i att skapa en trygg vårdmiljö där äldre känner sig sedda och respekterade. Genom att lyssna utan att döma, upprätthålla gränser på ett professionellt sätt och visa förståelse för individens behov kan vårdpersonalen bidra till en vård där sexualitet inte är tabu, utan en naturlig del av livet.

Fysiska, psykologiska och sociala förändringar som påverkar sexualiteten hos äldre Sexualitet är en viktig del av livet genom hela åldrandet, men fysiska, psykologiska och sociala förändringar kan påverka både den sexuella lusten och möjligheten att uttrycka sin sexualitet. Trots dessa förändringar finns ofta en önskan om närhet och intimitet kvar, men samhällets normer och vårdens inställning kan påverka hur sexualitet uttrycks och uppfattas hos äldre. Fysiska och hormonella förändringar Med stigande ålder sker naturliga förändringar i kroppen som kan påverka den sexuella hälsan. Hormonförändringar är en central faktor: Hos kvinnor minskar östrogennivåerna efter klimakteriet, vilket kan leda till torra slemhinnor och minskad lubrikation, vilket i sin tur kan orsaka obehag vid sexuell aktivitet. Hos män sker en gradvis minskning av testosteron, vilket kan påverka erektionsförmågan och den sexuella lusten. Utöver hormonella förändringar kan även åldersrelaterade sjukdomar påverka sexualiteten. Hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och neurologiska sjukdomar som Parkinsons och stroke kan leda till nedsatt känsel, muskelspänningar och förändrad blodcirkulation, vilket kan påverka den sexuella förmågan. Vissa läkemedel, särskilt antidepressiva och blodtryckssänkande mediciner, kan också ha biverkningar som minskar sexlusten eller påverkar kroppens sexuella funktioner. Psykologiska faktorer och självbild Sexualiteten påverkas inte bara av biologiska faktorer utan också av individens självbild och livssituation. Förlust av en partner, sjukdom eller kroppsliga förändringar kan påverka självkänslan och förmågan att känna sig attraktiv. Depression och ångest kan också minska lusten och motivationen till närhet och intimitet. Samhällets syn på sexualitet hos äldre spelar en roll – många upplever att det finns en tystnad eller till och med en förväntan att sexualiteten avtar med åldern. Detta kan leda till att äldre undviker att prata om sina behov eller upplever skamkänslor kring sin sexualitet. Sociala förändringar och relationer Sociala faktorer har en stor inverkan på äldres sexualitet. Förlust av en livspartner kan innebära att en person lever ensam efter många år av närhet och intimitet. Vissa äldre inleder nya relationer senare i livet, men de kan möta utmaningar i form av anhörigas attityder, praktiska svårigheter eller brist på integritet, särskilt om de bor på vårdboenden. För äldre personer inom HBTQ+-gruppen kan det finnas en rädsla för att behöva återvända till "garderoben" inom äldreomsorgen, eftersom personal och medboende kanske saknar kunskap eller förståelse för deras livserfarenheter. Att bemöta varje individ med respekt och bekräfta deras identitet är därför en viktig del av en personcentrerad vård. Undersköterskans roll i att stödja en positiv syn på sexualitet hos äldre Undersköterskan har en viktig roll i att möta äldre med respekt och förståelse när det gäller sexualitet och närhet. Det kan innebära att: Skapa en trygg miljö där äldre känner att de kan prata om sina behov. Ha kunskap om hur åldersrelaterade förändringar påverkar sexualiteten. Bemöta personer utan förutfattade meningar och visa förståelse för olika relationer och sexuella identiteter. Att bekräfta den äldre individens behov av intimitet och relationer, utan att förminska eller avfärda dem, är en del av att ge en god och personcentrerad vård.

Förflyttningstekniker som del av funktionsbevarande omsorg Att använda rätt förflyttningstekniker är avgörande för att både vårdpersonal och äldre ska undvika skador och samtidigt bevara den äldres rörlighet så långt som möjligt. En god förflyttningsteknik bygger på att stödja individens egna resurser och uppmuntra till aktivitet, snarare än att passivt flytta personen. Grundprinciper för säker förflyttning Förflyttningar sker dagligen inom vården, exempelvis vid uppresning från säng, lägesändring i sängen eller vid hjälp att sätta sig i en rullstol. Genom att använda ergonomiska tekniker kan vårdpersonal minska risken för belastningsskador och samtidigt bevara den äldres funktionsförmåga. Aktivera den äldre så mycket som möjligt – Att låta personen vara delaktig i förflyttningen stärker muskulaturen och bevarar självständighet. Använda tyngdöverföring och balans – Små förändringar i kroppshållning kan minska belastningen både för vårdtagaren och personalen. Utnyttja hjälpmedel vid behov – Glidlakan, lyftselar och stödhandtag kan underlätta säkra förflyttningar utan att orsaka smärta eller skador. Vanliga förflyttningssituationer och tekniker Uppresning från säng till stol – Genom att placera fötterna stadigt, luta sig framåt och använda armarna som stöd kan den äldre själv bidra till en smidig övergång. Lägesändring i säng – Glidlakan kan användas för att minska friktionen och underlätta vändningar hos personer med nedsatt rörlighet. Förflyttning med rullstol – Att säkerställa rätt sittställning och stöd vid övergången från rullstol till annan sittplats kan förebygga fall och trycksår. Undersköterskans roll i förflyttning och mobilisering Undersköterskan har en central roll i att handleda och stödja äldre vid förflyttningar. Genom att uppmuntra till aktivitet, använda rätt teknik och anpassa stödinsatser efter individens behov kan personalen bidra till att den äldre bibehåller sin rörlighet och självständighet längre.

Riskbeteenden kopplade till missbruk och fallrisk Riskbeteenden hos äldre kan leda till en ökad sårbarhet för skador och hälsoproblem. Två viktiga områden att uppmärksamma är missbruk och fallrisk, där både fysiska och kognitiva faktorer kan bidra till ökad risk. Missbruk och dess koppling till riskbeteenden Missbruk av alkohol och läkemedel kan försämra omdömet, balansen och reaktionsförmågan, vilket ökar risken för olyckor och skador. Äldre har ofta en lägre tolerans för alkohol och läkemedel, vilket innebär att även små mängder kan ha en kraftig effekt på kroppen. Vid riskbedömning bör följande faktorer beaktas: Ökad fallrisk vid alkoholpåverkan – Alkohol kan påverka balans och motorik, vilket gör att äldre lättare faller. Läkemedelsbiverkningar och interaktioner – Sömntabletter, smärtstillande och lugnande läkemedel kan orsaka trötthet, yrsel och nedsatt uppmärksamhet. Förändrat beteende – Ökad irritabilitet, minskad aptit och social tillbakadragenhet kan vara tecken på missbruksrelaterade problem. Fallrisk kopplad till beteendemässiga faktorer Fallolyckor är en av de vanligaste orsakerna till skador hos äldre och kan ofta kopplas till riskbeteenden eller förändrade hälsotillstånd. Utöver fysiska faktorer som nedsatt balans och muskelsvaghet kan även beteendemässiga faktorer spela en stor roll. Riskbeteenden som kan öka fallrisken inkluderar: Negligering av hjälpmedel – Äldre kan undvika att använda gånghjälpmedel trots behov, antingen på grund av glömska eller motstånd mot att acceptera hjälp. Överdriven självständighet – En del äldre underskattar sina begränsningar och tar risker i vardagen, exempelvis genom att ställa sig på ostadiga stolar eller gå upp på stegar. Desorientering vid demens – Vissa personer med demens kan gå upp på natten utan att vara medvetna om sin omgivning, vilket ökar risken för att snubbla eller falla. Undersköterskans roll i att förebygga riskbeteenden Undersköterskan har en viktig roll i att identifiera riskbeteenden och vidta förebyggande åtgärder. Genom att observera förändringar i beteende, uppmuntra till säkra vanor och rapportera misstänkta risker kan vårdpersonalen bidra till en tryggare vårdmiljö för äldre.

Hygien i vård och omsorg vid läkemedelshantering God hygien vid läkemedelshantering är avgörande för att förebygga infektioner och säkerställa att läkemedel ges på ett tryggt och korrekt sätt. Eftersom många äldre har ett nedsatt immunförsvar kan bristande hygienrutiner vid läkemedelsadministrering leda till allvarliga komplikationer, såsom vårdrelaterade infektioner eller kontaminering av läkemedel. Basala hygienrutiner vid läkemedelshantering Vid all hantering av läkemedel ska vårdpersonal följa basala hygienrutiner för att minimera smittspridning och kontaminering. Det innebär: Handhygien – Handdesinfektion före och efter hantering av läkemedel, samt handtvätt vid synlig smuts. Användning av skyddsutrustning – Vid behov används handskar, särskilt vid administrering av läkemedel via sår, injektioner eller ögon-/örondroppar. Rena arbetsytor – Läkemedel ska alltid hanteras på en ren yta för att minska risken för kontaminering. Korrekt hantering av läkemedelsförpackningar – Flaskor, ampuller och tabletter ska förvaras och hanteras enligt föreskrifter för att undvika nedsmutsning. Hygien vid olika typer av läkemedelsadministration Beroende på administrationssätt kan hygienrutinerna variera: Tabletter och flytande läkemedel – Ska hanteras med rena händer eller hjälpmedel som läkemedelsbägare för att undvika direktkontakt. Injektioner – Kräver noggrann desinfektion av huden före injektion för att minska risken för infektion. Ögondroppar och örondroppar – Pipetten får inte vidröra ögat eller örat för att undvika spridning av bakterier. Transdermala plåster – Huden ska rengöras före applicering, och gamla plåster ska tas bort med handskar för att undvika direktkontakt med läkemedelsrester. Undersköterskans roll i hygien vid läkemedelshantering Undersköterskan spelar en viktig roll i att följa och upprätthålla hygienrutiner vid läkemedelshantering. Att säkerställa en ren miljö, använda skyddsutrustning vid behov och vara noggrann med handhygien är centrala delar av arbetet. Genom att följa hygieniska principer kan vårdpersonalen bidra till att läkemedel administreras på ett säkert och patientsäkert sätt.

Riskbeteenden hos äldre Riskbeteenden hos äldre kan innebära en ökad utsatthet för skador, försämrad hälsa och svårigheter att hantera vardagen. Vissa beteenden är kopplade till demenssjukdom eller psykiatriska tillstånd, medan andra kan vara en följd av social isolering, läkemedelsanvändning eller bristande insikt om egen förmåga. Genom att identifiera och förstå dessa beteenden kan vårdpersonal arbeta förebyggande och skapa en tryggare miljö för den äldre. Självdestruktiva och impulsiva beteenden Hos äldre med demenssjukdom eller psykisk ohälsa kan förändringar i beteendet uppstå. En del kan utveckla riskbeteenden som innebär skada för dem själva, exempelvis genom att glömma att äta, ta för hög eller låg dos av sina läkemedel eller vistas i farliga miljöer. Andra kan få en ökad impulsivitet, vilket kan leda till ekonomiska svårigheter, bristande omdöme vid beslutsfattande eller sociala komplikationer. Riskbeteenden kopplade till demenssjukdom Vid demens kan nedsatt omdöme och minnesproblem leda till riskfyllda situationer. Exempel på detta kan vara att gå vilse, glömma att stänga av spisen eller hantera farliga föremål. Personer med demens kan också ha svårt att tolka sin omgivning, vilket kan leda till aggressiva utbrott eller missförstånd som skapar konflikter. Riskbeteenden kopplade till missbruk Äldre som har ett alkohol- eller läkemedelsmissbruk kan vara mer benägna att utsätta sig för riskfyllda situationer. Alkohol kan försämra balans och omdöme, vilket ökar risken för fall och olyckor. Långvarigt beroende av lugnande läkemedel eller sömntabletter kan leda till förvirring och påverka den kognitiva förmågan negativt. Undersköterskans roll i att identifiera och hantera riskbeteenden Undersköterskan har en viktig uppgift i att observera och rapportera förändringar i den äldres beteende. Genom att identifiera tecken på riskbeteenden och arbeta förebyggande kan personalen bidra till att skapa en trygg och säker vårdmiljö. Samarbete med sjuksköterskor, biståndshandläggare och anhöriga är ofta nödvändigt för att hantera riskbeteenden på ett sätt som respekterar individens autonomi samtidigt som säkerheten bevaras.

Missbruk och beroende hos äldre Missbruk och beroende är ofta förknippade med yngre åldersgrupper, men det förekommer även bland äldre och kan vara svårt att upptäcka. Alkohol, läkemedel och ibland även narkotiska preparat används i allt större utsträckning av äldre, vilket kan leda till fysiska, psykiska och sociala konsekvenser. I många fall utvecklas beroende i högre ålder på grund av ensamhet, förlust av närstående, kronisk smärta eller psykisk ohälsa. Alkoholmissbruk hos äldre En studie av alkoholvanor i Sverige över flera decennier fann en påtaglig ökning av riskbruk bland 75-åringar. Mellan 1976/77 och 2005/06 ökade andelen kvinnor med ett riskbruk från 1 procent till 10 procent, och för män ökade andelen från 19 till 27 procent. Alkoholrelaterade dödsfall per 100 000 invånare 65 år och äldre har ökat med 30 procent mellan 2000 och 2016. Alkohol kan öka risken för fall, kognitiv nedsättning och interagera negativt med läkemedel, vilket kan leda till allvarliga komplikationer.SLS Äldres kropp hanterar alkohol annorlunda än yngre människors, vilket innebär att även små mängder kan ha en kraftig påverkan. Alkohol kan öka risken för fall, kognitiv nedsättning och interagera med läkemedel, vilket kan leda till allvarliga komplikationer. Tecken på alkoholmissbruk kan vara ökad social isolering, förändrat beteende och en försämrad förmåga att hantera vardagliga uppgifter. Läkemedelsberoende och felanvändning Äldre använder ofta flera läkemedel samtidigt, vilket ökar risken för att utveckla beroende. Sömnmedel, lugnande läkemedel och smärtstillande opioider kan orsaka toleransutveckling, vilket innebär att högre doser krävs för att uppnå samma effekt. Detta kan leda till beroende och svårigheter att minska eller sluta med läkemedlet. Vanliga tecken på läkemedelsmissbruk hos äldre inkluderar ökad trötthet, balanssvårigheter och minnesproblem. Undersköterskans roll i att upptäcka och hantera missbruk Undersköterskan har en viktig roll i att observera förändringar i beteende och fysiskt mående som kan tyda på missbruk eller beroende. Genom att uppmärksamma tecken på riskbruk och rapportera i tid kan vården anpassas och stödinsatser erbjudas. Ett respektfullt och personcentrerat bemötande är avgörande för att skapa förtroende och underlätta samtal om missbruksproblematik.